Till tredje och fjärde kapitlet.
Till femte kapitlet.
Till sjätte kapitlet.
Till sjunde kapitlet.
Till åttonde kapitlet.
Till nionde kapitlet.
Till tionde kapitlet.
ÅTER TILL HEMBYGDEN I ÖSTERGÖTLAND.
Jag hade fattat ett beslut att resa på fria kallelser till de församlingar som ville ha mig. Det fanns ingen organisation som kunde anställa
mig för en sådan uppgift, utan allt skulle bero på de rekommendationer som jag kunde få ifrån dem som kände mig. Det var ett steg i tro på
Guds ledning, i en situation då vi längtade tillbaka till vår hembygd i Östergötland. Ingenting skulle behöva fattas oss, ty jag var ju i
hans tjänst och tjänade honom med uppriktigt hjärta. Han visste anledningen till mitt beslut.
Var skulle vi bo?
Vi fick tag på en lägenhet i ett hus på landet en halv mil ifrån Axsjövik. Huset hörde till Bräntorps gård i närheten av Kalbo. Vi bodde
där en kort tid innan vi flyttade till Ölmetorp, på samma ort. Susanne var helt lyrisk över att kunna gå ut och leka. Det var svårt att få
in henne under de ljusa sommarkvällarna. Rosmarie kunde inte gå just vid denna tid. Familjen hade nu nära till mormor och morfar och kunde
vara tillsammans med dem en tid. Morfar Herman levde bara några år efter detta, så jag förstår nu när jag ser tillbaka på detta att det var
rätt beslut vi fattade den gången.
Jag var i princip borta från familjen i tre veckor, men måste alltid ha en vecka fri för att ladda upp för en ny period. Min svärfar talade
med mig en gång om situationen. Jag förstod att han var orolig för oss. Han sa:
- Du borde skaffa dig ett produktivt jobb Rolf.
Under mina resor bodde jag ofta som gäst i något hem på platsen och jag fick många nya vänner. Det var roligt, men rätt så jobbigt också att hela tiden
vara beroende av andras gästvänlighet. Jag längtade hem till familjen och framför allt till mera ordnade förhållanden.
Vid Ölmetorp hyrde vi en liten stuga bredvid mangårdsbyggnaden. Vi hade nära till familjen Göransson och barnen tyckte om att leka med Eva och Svenne.
Susanne och Rosmarie i Ölmetorp 1969
Susanne och Rosmarie leker med Svenne och Eva i Ölmetorp.
Vi fick tag på en lägenhet i ett hus på landet en halv mil ifrån Axsjövik. Huset hörde till Bräntorps gård i närheten av Kalbo. Vi bodde där en kort tid innan vi flyttade till Ölmetorp, på samma ort. Susanne var helt lyrisk över att kunna gå ut och leka. Det var svårt att få in henne under de ljusa sommarkvällarna. Rosmarie kunde inte gå just vid denna tid. Familjen hade nu nära till mormor och morfar och kunde vara tillsammans med dem en tid. Morfar Herman levde bara några år efter detta, så jag förstår nu när jag ser tillbaka på detta att det var rätt beslut vi fattade den gången.
Jag var i princip borta från familjen i tre veckor, men måste alltid ha en vecka fri för att ladda upp för en ny period. Min svärfar talade med mig en gång om situationen. Jag förstod att han var orolig för oss. Han sa:
- Du borde skaffa dig ett produktivt jobb Rolf.
Under mina resor bodde jag ofta som gäst i något hem på platsen och jag fick många nya vänner. Det var roligt, men rätt så jobbigt också att hela tiden vara beroende av andras gästvänlighet. Jag längtade hem till familjen och framför allt till mera ordnade förhållanden. Vid Ölmetorp hyrde vi en liten stuga bredvid mangårdsbyggnaden. Vi hade nära till familjen Göransson och barnen tyckte om att leka med Eva och Svenne.
Ulla-Britt var ofta ensam med flickorna, när jag reste. En dag var flickorna försvunna ifrån gårdsplanen, när hon öppnade dörren. De brukade sällan vara
långt borta, så hon ropade deras namn. Hon fick inget svar och hon såg inte till dem, så hon sprang ut och började leta. Vart hade de tagit vägen?
Ingen var hemma på gården, men Ulla-Britt sprang till närmaste hus och frågade om de hade sett flickorna? Nej ingen hade sett dem. Hon sprang åt alla
möjliga håll och letade och ropade, men hon fick inget svar. Slutligen gick hon tillbaka till gårdsplanen fick då se dem sitta på trappen till uthuset?
- Var har ni varit? Har ni inte hört att jag ropat på er?
- Jo, vi har hört att du ropat, men vi vågade inte svara, eftersom vi trodde att vi inte fick vara där.
De hade stängt om sig i uthuset och hittat kartonger där vi förvarade saker.
- Lova mig att alltid svara när jag ropar på er.
Så till en händelse som inträffade en kall vinterkväll när Ulla-Britt och flickorna var ensamma hemma. Det var sent på kvällen och alla hade gått och
lagt sig. Det var – 25 grader kallt utomhus. Då bankade det plötsligt på dörren. Ulla-Britt såg att en tunnklädd man stod där utanför och ville in.
Han sa att han bodde i Selesjö, en av granngårdarna.
- Släpp in mig, så att jag kan ringa efter en taxi.
Ulla-Britt hade aldrig hört talas om mannen. Hon vågade inte släppa in honom, eftersom som han dessutom var berusad. Vem vet vad han kunde ha haft för
avsikter.
- Jag har ringt efter en taxi åt dig, ropade Ulla-Britt till mannen. Det var åtminstone fyra mil till närmaste taxistation, så det skulle dröja rätt så
länge innan någon taxibil kunde komma. Mannen blev alltmer desperat eftersom det var kallt ute, men Ulla-Britt vågade inte öppna dörren. Samtidigt var hon
rädd för att mannen genom sina våldsamma utfall mot fönstret skulle slå sönder fönstret. Hon bestämde sig då för att ringa hem, ty det var ingen som
svarade i grannhuset eftersom de hade gått och lagt sig.
Pappa Herman kom ungefär samtidigt som mannens beställda taxi och allt fick en lycklig lösning, men Ulla-Britt och flickorna var så skärrade så att de
fick följa med till Axsjövik, och sova den natten.
I Pingstförsamlingarna i Skärblacka och Vånga hade jag varit några gånger och haft möten både för barn och äldre. Jag hade nu fått veta att pastorn i
Vånga, Gustav Gustavsson skulle sluta sin tjänst och flytta till annan ort. De behövde en vakanspastor i väntan på att kalla någon ny föreståndare.
Denna tjänst blev jag kallad till av församlingen i Vånga.
Vi skulle inte flytta så långt bort nu. Det kändes tryggt att vi hade våra föräldrahem så nära och att vi kunde få besök av släkt och vänner på relativt
nära håll.
Jag skulle fylla tjugonio år, Ulla-Britt tjugoåtta. Susanne var fyra år och Rosmarie två. Jag hade tjänat Herren och varit ”ute på fältet” i ungefär
tio år. Nu skulle jag för första gången komma till en församling som föreståndare. Församlingen bestod av 70 medlemmar både barnfamiljer, äldre och yngre
De hade en pastorsbostad i ett litet hus, som vi fick disponera.
Vi fick ett mycket hjärtligt och varmt mottagande i Salemförsamlingen Vånga. Efter en kort tid ville församlingen att jag skulle fortsätta att vara
församlingens ordinarie föreståndare. Vi skulle alltså bli kvar i Vånga en tid och församlingen lovade mig att jag också skulle kunna resa ut som förut
och ha en del mötesveckor i andra församlingar. Jag fick också möjlighet att förkovra mig och utveckla min teknik i solosång genom studier i Linköping hos
sångpedagogen Greta Albertus. Hon gav mig mycket uppmuntran i min sångargärning och jag fick lära mig mycket, som jag senare haft nytta av när det gäller
solo och körsång.
I församlingen fanns söndagsskola och hobbyverksamhet för ungdom. Där fanns även söndagsskollärare och ungdomsledare som ville hjälpa till i arbetet
På somrarna hade vi tältmöten och fick besök av gästande talare och sångare. I mötena var det mycket sång och musik av den egna sånggruppen och av
ungdomarna. Vi hade också ett litet kapell i Stjärnorp där vi hade möten ibland. Det fanns en stark längtan efter Gud i bygden. Vi hade flera
dopförrättningar. En av dem som döptes hade väntat länge på att få bli döpt, men av olika anledningar blivit hindrad. När jag besökte honom och hans hustru
som tillhörde församlingen, så förstod jag att han gärna ville, men inte trodde att han var värdig till att bli döpt. Det var nämligen så att han snusade,
och när man snusar så kan man inte vara frälst, trodde han. Jag förklarade för honom att det finns många andra saker i våra liv, som gör oss ovärdiga.
Ingen är värdig denna nåd förklarade jag. Vi får ta emot dopet som en gåva, trots att vi inte är värdiga, och även den som snusar. Han blev väldigt glad
och anmälde sig omedelbart till dop. Annas Erik i Källtorp var verkligen salig när han blev döpt. Gud lade en ny pris i hans mun, en lovprisning till
Herren vår Gud. Det var en härlig tid vi fick uppleva i Vånga Jag fick god kontakt med bygdens folk när jag besökte hemmen med tidningen Evangeli Härold
och jag var väldigt angelägen om att vi inte bara skulle samlas i det lilla kapellet, utan också ha en utåtriktad verksamhet.
Fr.v. Anna och Erik i Källtorp, Vånga. Ekumenisk dopförättning i Salem
Tältmöten i Vånga. Besök av pastorn och Redaktören Nils G. Andersson.
ed på fotot pastorerna Ingvar Olsson ifrån Missionsförsamlingen och Rolf Ericson. Jag har glömt namnen på de kvinnliga evangelisterna.
Susanne och Rosmarie får en syster och vi får en älskad dotter lilla Anna.
I Vånga föddes Anna år 1972 och Susanne började på en förskola som drevs i privat regi. Eftersom det fanns en del barnfamiljer, så hade vi
s.k. "barnvänliga" gudstjänster, vilket innebar att vi använde en del av gudstjänsten med aktiviteter som passade för barn.
Huset vi hyrde av församlingen, Ståthöga var ett tvåvåningshus beläget mitt ute på ett stort gärde. På hösten fångade vi råttor under diskbänken,
när de gjorde invasion ifrån gärdet. Det hände en gång att kajorna byggde bo i skorstenen. De väckte oss på morgnarna och till sist hade de kommit
alldeles nära väggen där ventilen satt. Då fick jag plocka ut kajungarna genom en ventil. Det fanns fruktträd på tomten och på höstarna skördade vi
goda äpplen. Familjeidyllen var skön. Vi älskade våra tre små flickor och de hade det så skönt när de lekte på tomten. Ja det var skönt för både ande,
själ och kropp.
Ett ekumeniskt samarbete fördjupades i vilket vi hade kontakt både med Vånga församling och Missionsförsamlingen. Vi fick även disponera Svenska kyrkans
lokaler till öppet hus. Ungdomarna som fanns i byn, bjöds på fika. Vi sjöng, spelade och förde samtal om vår tro på Jesus Dessutom hade vi regelbundet
kontakt med Pingstförsamlingen i Skärblacka där vi lärde känna vännerna i församlingen med pastorsfamiljen Bengt Bergström. I Svenska kyrkan var
Brigitte Åkerlund präst och i Missionsförsamlingen var Ingvar Olsson pastor. En gång fick jag predika i Vånga kyrka, och när det var biskopsvisitation
i Vånga blev jag inbjuden att representera pingstförsamlingen. Det var Ragnar Askmark, som då var biskop i Linköpings stift.
Ulla-Britts far, barnens morfar och min svärfar Herman dog 1971, efter en lång tids sjukdom. Det blev ett stort tomrum efter honom, både för min svärmor
Kerstin, såväl som för oss allesammans som stod nära honom. Så här skrev man i Katrineholmskuriren: "Herman Andersson avled på lördagen i en ålder av
59 år......Han var känd i bygden som en rejäl och rakryggad människa, som åtnjöt aktning och förtroende i alla kretsar."
Medan vi bodde i Vånga blev min allergi mycket svår. Den hade debuterat redan när vi var i Nybro och jag hade då behandlats med hyposensibilisering
Nu hade jag blivit mycket sämre, så att jag under över två månaders tid fick sjukhusvård på Kolmårdssjukhuset. Under den tiden hann jag väva två bonader
på sjukhusets terapi. Jag hann även med att spela och sjunga på en del avdelningar.
Det var här på sjukhuset som jag fick så bra kontakt med överläkaren Ingvar Ståhle. Det var han som skrev intyget som resulterade i att jag blev
frikallad från det militära.
- Hej, jag heter Ingvar! Här har vi lagt undan titlarna, här säger vi Du till varandra, sa Ingvar Ståhle.
Detta var nästan revolutionerande vid denna tid.
Förutom mina allergiska besvär, så hade jag också redan vid denna tid en del urologiska besvär, sådana som är vanliga ibland äldre män.
Jag fick gå igenom flera undersökningar vid Finspångs lasarett, men det var svårt att hitta orsaken till mina problem, men senare fick jag genomgå
flera prostatahyvlingar.
Jag fick också mycket uppmuntran och bekräftelse på att jag fick vara till välsignelse. Här ett brev från en broder:
Söndag den 18/2 1973
Jag ville endast med några enkla ord uttrycka min stora tacksamhet och glädje för vad vi genom Dig fick mottaga vid lördagens gemenskapsmöte i Bethelkyrkan.
Det var med stor gripenhet vi lyssnade till din förkunnelse – där fanns inga tomma ord utan i stället en brinnande nitälskan och lågande kärlek, en förkunnelse som grep allas hjärtan. Tack Rolf, må Herren rikligen välsigna Dig och göra Dig till stor välsignelse, såväl inom Din egen församling, som inom vårt gemensamma arbete för vår bygd. Det är min övertygelse att så skall ske. Och må vi tillsammans vänta stora ting från Gud.
En tacksam broder i Herren, S.M.F.are
Det finns inget som uppmuntrar mer än att få höra att någon blivit berörd av sång eller förkunnelse. All ära till Gud!
Jag har aldrig sökt något arbete som predikant i Pingstväckelsen, eftersom det inte har fungerat på det sättet. Det är församlingen som kallar sina
vittnen. Det hände aldrig under min tid att församlingen satte ut annonser om lediga tjänster. Allt handlade om rekommendationer och referenser.
Under mina resor i landet hade jag några gånger gästat Filadelfiaförsamlingen i Jämjöslätt, som ligger i Karlskrona kommun Därifrån fick jag en kallelse
att bli föreståndare och efterträdare till Pastor Owe Carlsson. Brevet med kallelsen var avsänt den 3 april 1973.
Egentligen borde jag vid denna tid ha tagit en time-out, eftersom jag kände mig mycket bräcklig både fysiskt och psykiskt, men även denna gång tyckte jag
att det var viktigt att vara ledd av Gud. Det var ju ett stort förtroende att på nytt få kallelse till föreståndartjänst till en församling där jag som
gästande evangelist fått en mycket öppen dörr, med både sång och förkunnelse. Säkert var det meningen att vi skulle flytta dit, när jag nu fått en
enhällig kallelse. Det var visserligen långt bort ifrån vår hembygd, nu igen och det kändes som en stor utmaning. Vi bestämde oss för att svara ja på
kallelsen och den 26 maj stod att läsa i Dagen:
Pastor Rolf Ericson som i två och ett halvt år tjänat Salemförsamlingen i Vånga, som dess föreståndare, sade vid senaste församlingsmötet upp sin
tjänst, och kommer under hösten att flytta till Jämjöslätt i Blekinge där han efterträder pastor Owe Carlsson
Den sista tiden vi var i Vånga var mycket intensiv. En tältmötesserie kallad Tält 73 då vi var tillsammans med de andra församlingarna där även präster
ifrån Svenska kyrkan medverkade. En stor sammansatt sångkör sjöng och som gäster hade vi kallat familjeteamet Sigvard Jonsson. Två veckor efter midsommar
hade vi egna tältmöten med pastor Rune Åberg på vår utpost i Stjärnorp och två veckor i augusti i Vånga då vi fick besök av pastorerna Sigurd Perder och
Donald Bergagård.
Efter denna intensiva arbetsperiod i Vånga var vi beredda att bryta upp och ta avsked från de kära vännerna. Nu skulle vi återigen komma långt bort från
vår hembygd, ja det kändes nästan som att flytta utomlands.
PASTORSTJÄNST I JÄMJÖ, KARLSKRONA KOMMUN.
Vid 1900-talets början var Jämjö en kyrkby. Järnvägen som funnits fram till år 1965 har haft stor betydelse för ortens utveckling. Det var under
1950-talet som Jämjö kommun expanderade och fick en central förvaltning. Nytt äldreboende, högstadieskola, läkarmottagning och matvaruhandel uppfördes
i centrum av orten. År 1974, strax efter att vi flyttat till Jämjö, gick kommunen samman med Karlskrona kommun.
I Jämjöbygden i östra Blekinge fanns det många kyrkor och kapell. Förutom den egna kyrkan i Jämjö centrum,så hade församlingen möten i sina kapell i
Fågelmara och på Sturkö. . Dessutom fanns Svenska kyrkan och många andra både pingstvänner, EFS:are, SMF:are och Fribaptister.
Vi hamnade mitt i hetluften när vi kom till Jämjö. I ett specialnummer av tidningen Dagen, tisdagen den 14 maj 1974 gjort för Jämjö har reportern
Nils Sjöström intervjuat mig:
Filadelfiaförsamlingens nykomne pastor om församlingens verksamhet. Familjen Rolf Ericson kommer närmast ifrån Vånga i Östergötland...
- Du tror Rolf, att Gud har en mening med varje människas liv? Varför har du och familjen nu flyttat till Jämjö?
- Filadelfiaförsamlingen här kallade oss. Själva upplever vi att det ingår i Guds plan för oss att leva och verka just här för en tid. Det är viktigt att
predika evangelium, men lika viktigt att leva sin kristendom i vardagen Man skulle önska att man kunde göra mer för att hjälpa och uppmuntra människor.
Barnen och ungdomarna är ett tacksamt arbetsfält. Där når vi längst. Över ett hundratal barn samlas varje vecka på Sturkö, i Jämjö och Fågelmara.
Barnmöten och hobbygrupper liksom söndagsskolorna samlar de flesta.
Barnen under skolåldern tar vi emot i ”barntimmarna”. De samlas i Filadelfia ett par timmar i veckan. Här får de leka, pyssla, kladda, sjunga och höra
om Jesus. På så sätt får också mamma därhemma hjälp med barnpassning. Vem som vill är välkommen.
I dagarna har vi fått hem ett nytt mötestält, som rymmer 200 personer. Vi reser tältet i Fågelmara i slutet av maj. I juli blir det en samkristen
satsning med Curt Runnö, SMF, som talare på Sturkö. Tältserien i Jämjö blir i augusti
Vi är tacksamma för är att vi snart kan sända ut Anita och Göran Olsson till Syd-Amerika. De reser för att utföra ett socialt och evangeliskt arbete
därute. Sådana satsningar det här är fråga om förutsätter ett starkt offersinne också hos församlingen. Det är en enig och gedigen församling som bär
upp arbetet både här och i u-land, säger Rolf till sist.
När vi kom till Jämjö kunde församlingen erbjuda oss att hyra en liten tvårums lägenhet i en hyresfastighet. Vi bodde där en kort tid, men insåg
att lägenheten inte motsvarade de behov vi hade.
Vi tog ett stort, men nödvändigt steg, när vi den 15 september 1973 blev ägare till en egen fastighet, en enplansvilla med garage. Fastigheten var
byggd 1968.
Susanne började i skolan samma år vi kom. På Snickarevägen i Jämjö, där vi då bodde hittade barnen snart nya lekkamrater och vi fick nya trevliga
grannar i det moderna villasamhället.
Ulla-Britt skötte uppgifterna i hemmet, som den goda hemmafru hon var och jag arbetade i församlingen både på vardagar och helger.Jag var sångledare,
barnmötesfarbror, predikant och förståndare och hade inte den minsta lust att säga ifrån mig någon av dessa uppgifter.Det fanns inte heller någon
som hejdade mig.
Jag kom till en gräns där jag inte orkade mer, blev sjukskriven flera gånger, och trodde att jag skulle kunna återhämta mig, men det fungerade inte.
En dag sa en äldre syster i församlingen, som förstod hur läget var:
- Rolf, du är helt slut. Du behöver hjälp!
Ingen tackar en för att man arbetar ut sig. Jag hade drabbats av utmattningsdepression och blev långtidssjukskriven.Året var 1976. Det var den värsta tid
jag varit med om i hela mitt liv. Det gick så långt att jag hatade mig själv. Det kallas på läkarspråket för recidiverande depression.
Funktionsnedsättningen innebär att man får problem med trötthet, energibrist, nedsatt minne, bristande initiativförmåga, bristande motivation och
uthållighet. Ofta ökar graden av funktionsnedsättningen med antalet depressioner.
I sexton år hade jag arbetat i församlingar utan annan yrkesutbildning. Tanken på sysselsättning och försörjning av min familj plågade både mig och
Ulla-Britt.
Jag sade upp min tjänst i församlingen och alla förstod mig utan att anklaga mig. Pastor Stig Kärrberg ifrån Vallby missionsförsamling blev en mycket
god själasörjare och från den församlingen fick jag också ta emot mycket kärlek och förståelse.
Under min sjukskrivningstid fick Ulla-Britt arbete på en plastindustri i Karlskrona och till en tid bytte vi arbetsroller. Hon försörjde familjen och
jag gick hemma och försökte så gott jag kunde att ta hand om hemmet och barnen.
En dag ville Anna rymma. Hon tyckte inte om att pappa skötte hushållet. Hon började att packa ner sina saker i en väska och jag funderade på hur jag
skulle bete mig inför hennes trilska hot. Jag sa till henne:
- Jag ska hjälpa dig att packa väskan, så att du får med dig allt du behöver när du nu ska rymma ifrån oss.
Jag låtsades att jag tyckte om hennes förslag och jag tror att hon blev häpen över att jag ville bistå henne. När väskan var färdigpackad gav hon sig
i väg, och jag vinkade åt henne i dörröppningen.
- Hej då Anna, var rädd om dig!
- Hur kunde pappa vara så dum, så att han tyckte om att jag rymde, tänkte Anna.Han borde väl ha hindrat mig och sagt ifrån att det var fel att rymma
hemifrån.
Anna satte sig på en sten i skogsgläntan och tyckte väldigt synd om sig själv och under tiden gick jag, den ångerfulle pappan hemma och längtade efter
att hon snart skulle vara tillbaka igen. Det blev ingen lång rymning. Snart var Anna tillbaka igen. Vi kramade om varandra och talade om hur mycket
vi tyckte om varandra.
Barnen sprang ofta omkring med pinnar i händerna och ibland lekte de krig. Mamma hade förmanat dem och sagt till dem att de inte fick leka krig med
pinnar, eftersom det lätt kunde hända en olycka. Detta hade Rosmarie hört. Så en dag när de lekte pinnkrig så sa hon:
- Ni fånnte leka med dom dära pinnarna, fö dä kan bli ett misstag och en olöcka
Under varma sommardagar brukade vi bada i Hallarumsviken Där fanns också simskola och barnen lärde sig simma och var inte ett dugg rädda för vattnet
Vi försökte att skydda våra barn från sådant som vi ansåg var skadligt, till exempel en del amerikanska serier som visades på TV, men barnen snappade
ju upp ett och annat i skolan. En dag sa Susanne:
- Vi vill se Kojak på TV
- Varför vill ni det?
- Alla i skolan pratar om att det är så roligt.
- Jamen du vet att vi inte gillar pangpangfilmer.
- Men pappa vi kan väl få det. Alla andra får ju.
Ja, så var våra lördagskvällar bokade för Kojak och senare för andra amerikanska seriehjältar. Flickorna blev smått förälskade i de tuffa skådespelarna
när de gestaltade rollen som hjältar med pistol. Även jag lät mig tjusas av underhållningsvåldet, men tänkte ibland att jag borde använda min tid på ett
bättre sätt än att skratta åt när skurkarna blev skjutna och föll som käglor för seriehjältarnas kulor. Vi kunde ju se att det flimrade även ifrån
grannarnas TV-apparater och det fanns ju inte så många kanaler att välja på, så man kunde ju räkna ut att de flesta såg på samma elände som vi.
Var alla dessa eftergifter ett sätt att få oss att bli anpassade efter tidsandan och efter denna tidsålders sätt att leva. Jag upplevde att jag
måste sätta en gräns, och att ingen annan, kunde sätta den gränsen. Var jag skrämd av tidigare generationers moraliserande uppfostran så att jag inte
vågade stå emot trycket från världen? Var gick gränsen? Jag visste ju att det stod i Skriften att allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt
och ingenting får ta makten över mig. Det måste finnas en marginal mellan mig och världen. Anpassa er inte efter denna världen stod det ju i Bibeln.
När jag vägrar att anpassa mig och låter mig förnyas i min tanke så att jag kan avgöra vad som är Guds vilja; det som är gott behagar honom och är
fullkomligt, då kan jag ju sätta rätta gränser, tänkte jag. Jag kan själv vara ett föredöme genom att föregå med gott exempel. Då gällde det att hitta
ett bra sätt att göra det. Det hade definitivt varit fel om jag bryskt hade hindrat dem genom att stänga av. Hur skulle jag göra då? Var detta tillåtet?
Var det nyttigt eller var det skadligt? Jag lade fram saken när jag talade med Gud.
En dag kom Susanne hem ifrån skolan. Det hade varit skoldans och hon var rödblommig och utropade glatt:
- Pappa vad det är roligt att dansa. Om du bara visste!
Jag sa ingenting, men jag tänkte desto mer. Jag tog en promenad och under tiden bad jag till Gud:
- Beskydda våra barn ifrån synd och värld. Låt dem inte fångas av sådant som kan skada dem.
Efter en stund sansade jag mig och tänkte att det kunde väl inte vara så farligt om Susanne tyckte om att dansa i skolan. Det var i alla fall inte
något som jag borde göra så mycket väsen av.
Jag har själv fått en auktoritär uppfostran, men beslutat mig för att aldrig uppfostra på det sättet. Jag tror att barnen kommer att minnas vem jag var,
mera än hur jag försökte få dem att vara. Jag har en önskan att jag har gjort kärleksfulla avtryck i deras liv, för nu är det för sent. Allt har sin tid.
Nu fattar de själva sina beslut och vi har släppt taget hoppas jag När de var barn fanns det givetvis beslut som vi måste fatta åt dem, men samtidigt
hade vi respekt för deras egen förmåga att själva fatta egna och relevanta beslut. Där har både Ulla-Britt och jag haft stor respekt för deras integritet.
Kärlekens koppel med vilket de varit bundna till oss gav dem frihet att välja. Tidigt insåg vi att de måste få det förtroendet. Det innebär inte att vi
släppte dem helt och hållet, men kärlekens koppel ger utrymme för frihet och ansvar.
Barnen kan inte ärva föräldrarnas tro. Därför kan inte heller föräldrarna tvinga dem att tro. De måste själva fatta sitt eget beslut, ja så är det för
varje människa.
Det finns en berättelse som handlar om en hövding ifrån cherokeeindianerna. Han samtalade med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom människan.
Det handlar om en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, sa hövdingen. Den ena vargen lever på glädje, vänskap, kärlek, hopp, ödmjukhet, empati,
mod och förlåtelse. Den andra vargen lever på vrede, bitterhet, avund, svartsjuka, självförminskning, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar med
varandra, och det är livets kamp, sa hövdingen. Vilken varg vinner, frågade barnbarnet. Den som du matar, svarade hövdingen. Den varg vinner som du matar.
Till första och andra kapitlet.
Till tredje och fjärde kapitlet.
Till femte kapitlet.
Till sjätte kapitlet.
Till sjunde kapitlet.
Till åttonde kapitlet.
Till nionde kapitlet.
Till tionde kapitlet.
Fr.v. Anna och Erik i Källtorp, Vånga. Ekumenisk dopförättning i Salem
Tältmöten i Vånga. Besök av pastorn och Redaktören Nils G. Andersson. ed på fotot pastorerna Ingvar Olsson ifrån Missionsförsamlingen och Rolf Ericson. Jag har glömt namnen på de kvinnliga evangelisterna.
Huset vi hyrde av församlingen, Ståthöga var ett tvåvåningshus beläget mitt ute på ett stort gärde. På hösten fångade vi råttor under diskbänken, när de gjorde invasion ifrån gärdet. Det hände en gång att kajorna byggde bo i skorstenen. De väckte oss på morgnarna och till sist hade de kommit alldeles nära väggen där ventilen satt. Då fick jag plocka ut kajungarna genom en ventil. Det fanns fruktträd på tomten och på höstarna skördade vi goda äpplen. Familjeidyllen var skön. Vi älskade våra tre små flickor och de hade det så skönt när de lekte på tomten. Ja det var skönt för både ande, själ och kropp.
Ett ekumeniskt samarbete fördjupades i vilket vi hade kontakt både med Vånga församling och Missionsförsamlingen. Vi fick även disponera Svenska kyrkans lokaler till öppet hus. Ungdomarna som fanns i byn, bjöds på fika. Vi sjöng, spelade och förde samtal om vår tro på Jesus Dessutom hade vi regelbundet kontakt med Pingstförsamlingen i Skärblacka där vi lärde känna vännerna i församlingen med pastorsfamiljen Bengt Bergström. I Svenska kyrkan var Brigitte Åkerlund präst och i Missionsförsamlingen var Ingvar Olsson pastor. En gång fick jag predika i Vånga kyrka, och när det var biskopsvisitation i Vånga blev jag inbjuden att representera pingstförsamlingen. Det var Ragnar Askmark, som då var biskop i Linköpings stift.
Ulla-Britts far, barnens morfar och min svärfar Herman dog 1971, efter en lång tids sjukdom. Det blev ett stort tomrum efter honom, både för min svärmor Kerstin, såväl som för oss allesammans som stod nära honom. Så här skrev man i Katrineholmskuriren: "Herman Andersson avled på lördagen i en ålder av 59 år......Han var känd i bygden som en rejäl och rakryggad människa, som åtnjöt aktning och förtroende i alla kretsar."
Medan vi bodde i Vånga blev min allergi mycket svår. Den hade debuterat redan när vi var i Nybro och jag hade då behandlats med hyposensibilisering Nu hade jag blivit mycket sämre, så att jag under över två månaders tid fick sjukhusvård på Kolmårdssjukhuset. Under den tiden hann jag väva två bonader på sjukhusets terapi. Jag hann även med att spela och sjunga på en del avdelningar.
Det var här på sjukhuset som jag fick så bra kontakt med överläkaren Ingvar Ståhle. Det var han som skrev intyget som resulterade i att jag blev frikallad från det militära.
- Hej, jag heter Ingvar! Här har vi lagt undan titlarna, här säger vi Du till varandra, sa Ingvar Ståhle.
Detta var nästan revolutionerande vid denna tid.
Förutom mina allergiska besvär, så hade jag också redan vid denna tid en del urologiska besvär, sådana som är vanliga ibland äldre män. Jag fick gå igenom flera undersökningar vid Finspångs lasarett, men det var svårt att hitta orsaken till mina problem, men senare fick jag genomgå flera prostatahyvlingar.
Jag fick också mycket uppmuntran och bekräftelse på att jag fick vara till välsignelse. Här ett brev från en broder:
Söndag den 18/2 1973 Jag ville endast med några enkla ord uttrycka min stora tacksamhet och glädje för vad vi genom Dig fick mottaga vid lördagens gemenskapsmöte i Bethelkyrkan. Det var med stor gripenhet vi lyssnade till din förkunnelse – där fanns inga tomma ord utan i stället en brinnande nitälskan och lågande kärlek, en förkunnelse som grep allas hjärtan. Tack Rolf, må Herren rikligen välsigna Dig och göra Dig till stor välsignelse, såväl inom Din egen församling, som inom vårt gemensamma arbete för vår bygd. Det är min övertygelse att så skall ske. Och må vi tillsammans vänta stora ting från Gud. En tacksam broder i Herren, S.M.F.are Det finns inget som uppmuntrar mer än att få höra att någon blivit berörd av sång eller förkunnelse. All ära till Gud!
Jag har aldrig sökt något arbete som predikant i Pingstväckelsen, eftersom det inte har fungerat på det sättet. Det är församlingen som kallar sina vittnen. Det hände aldrig under min tid att församlingen satte ut annonser om lediga tjänster. Allt handlade om rekommendationer och referenser.
Under mina resor i landet hade jag några gånger gästat Filadelfiaförsamlingen i Jämjöslätt, som ligger i Karlskrona kommun Därifrån fick jag en kallelse att bli föreståndare och efterträdare till Pastor Owe Carlsson. Brevet med kallelsen var avsänt den 3 april 1973.
Egentligen borde jag vid denna tid ha tagit en time-out, eftersom jag kände mig mycket bräcklig både fysiskt och psykiskt, men även denna gång tyckte jag att det var viktigt att vara ledd av Gud. Det var ju ett stort förtroende att på nytt få kallelse till föreståndartjänst till en församling där jag som gästande evangelist fått en mycket öppen dörr, med både sång och förkunnelse. Säkert var det meningen att vi skulle flytta dit, när jag nu fått en enhällig kallelse. Det var visserligen långt bort ifrån vår hembygd, nu igen och det kändes som en stor utmaning. Vi bestämde oss för att svara ja på kallelsen och den 26 maj stod att läsa i Dagen:
Pastor Rolf Ericson som i två och ett halvt år tjänat Salemförsamlingen i Vånga, som dess föreståndare, sade vid senaste församlingsmötet upp sin tjänst, och kommer under hösten att flytta till Jämjöslätt i Blekinge där han efterträder pastor Owe Carlsson
Den sista tiden vi var i Vånga var mycket intensiv. En tältmötesserie kallad Tält 73 då vi var tillsammans med de andra församlingarna där även präster ifrån Svenska kyrkan medverkade. En stor sammansatt sångkör sjöng och som gäster hade vi kallat familjeteamet Sigvard Jonsson. Två veckor efter midsommar hade vi egna tältmöten med pastor Rune Åberg på vår utpost i Stjärnorp och två veckor i augusti i Vånga då vi fick besök av pastorerna Sigurd Perder och Donald Bergagård.
Efter denna intensiva arbetsperiod i Vånga var vi beredda att bryta upp och ta avsked från de kära vännerna. Nu skulle vi återigen komma långt bort från vår hembygd, ja det kändes nästan som att flytta utomlands.
I Jämjöbygden i östra Blekinge fanns det många kyrkor och kapell. Förutom den egna kyrkan i Jämjö centrum,så hade församlingen möten i sina kapell i Fågelmara och på Sturkö. . Dessutom fanns Svenska kyrkan och många andra både pingstvänner, EFS:are, SMF:are och Fribaptister.
Vi hamnade mitt i hetluften när vi kom till Jämjö. I ett specialnummer av tidningen Dagen, tisdagen den 14 maj 1974 gjort för Jämjö har reportern Nils Sjöström intervjuat mig:
Filadelfiaförsamlingens nykomne pastor om församlingens verksamhet. Familjen Rolf Ericson kommer närmast ifrån Vånga i Östergötland...
- Du tror Rolf, att Gud har en mening med varje människas liv? Varför har du och familjen nu flyttat till Jämjö?
- Filadelfiaförsamlingen här kallade oss. Själva upplever vi att det ingår i Guds plan för oss att leva och verka just här för en tid. Det är viktigt att predika evangelium, men lika viktigt att leva sin kristendom i vardagen Man skulle önska att man kunde göra mer för att hjälpa och uppmuntra människor. Barnen och ungdomarna är ett tacksamt arbetsfält. Där når vi längst. Över ett hundratal barn samlas varje vecka på Sturkö, i Jämjö och Fågelmara. Barnmöten och hobbygrupper liksom söndagsskolorna samlar de flesta.
Barnen under skolåldern tar vi emot i ”barntimmarna”. De samlas i Filadelfia ett par timmar i veckan. Här får de leka, pyssla, kladda, sjunga och höra om Jesus. På så sätt får också mamma därhemma hjälp med barnpassning. Vem som vill är välkommen.
I dagarna har vi fått hem ett nytt mötestält, som rymmer 200 personer. Vi reser tältet i Fågelmara i slutet av maj. I juli blir det en samkristen satsning med Curt Runnö, SMF, som talare på Sturkö. Tältserien i Jämjö blir i augusti