VEM VILLE VÅRT LIV?
av Rolf Ericson
SE BILDER FÖR FÖRSTA OCH ANDRA KAPITLET
FÖRSTA KAPITLET
Min barndom, pappa och mamma, farfar, morfar och mormor.
"Ja må du leva, ja må du leva....". Sånghyllningen ekade i trappuppgången.
Inifrån lägenheten hördes spädbarnsskrik. Jag fick äran att göra entré den dag min mamma fyllde fyrtio år och jag blev förlöst i hemmet.
Grannkvinnorna hade med sig blommor och presenter för mamma skulle givetvis uppvaktas, fattas bara annat.
- Hur ä de mä de lilla "Tobbor?
- Jo, som ni ser och hör har jag redan blivit uppvaktad, Det blev en pojke.
Pappa Arthur var 41 år, Rut hade nyss fyllt 14, Ingrid 12, Roland 5 och Örjan 3 år.
Från Stockholmsvägen i Norrköping flyttade vi till Storsvängen vid Oxelbergen i den östra stadsdelen, till en lägenhet som hade tre rum och ett kök.
Vi hade allt som behövdes för livets uppehälle och tillhörde arbetarklassen, den del av befolkningen som utförde avlönat kroppsarbete.
Det var på den tiden så att kvinnorna för det mesta skulle sköta hem, make och barn och allt vad detta innebar av tvätt, städning, matlagning,
ja alla i ett hushåll förekommande sysslor. Männen stod för inkomsten till familjen och skulle i bästa fall ha maten stående färdiglagad
på bordet vid hemkomsten. När jag föddes arbetade pappa med att leverera ved och kol till stadens hushåll.
Pappa låg i bästa sängen i vardagsrummet. Mamma låg i en utdragssoffa i köket. I pojkrummet som var ganska litet låg vi tre bröder.
Roland som var äldst av oss bröder fick en egen säng och Örjan och jag fick ligga i en våningssäng som pappa hade tillverkat.
Rut flyttade hemifrån när hon gifte sig. Det var år 1947,samma år som farfar dog. Han bodde det året hos oss. Det är kanske därför jag kan
minnas honom så tydligt.Ingrid hade ett eget rum, som hon senare fick dela med sin dotter Kerstin, som föddes år 1948.
Jag var omkring fem år när jag tog ut melodier på gehör, allt efter som jag hörde dem i radion eller i kyrkan.
Till melodierna improviserade jag harmonier och rytmer i takt med tiden, till mammas förskräckelse. Hon tyckte inte om när jag "moderniserade"
gamla örhängen. Tidigt förstod jag att mina musikaliska gåvor gavs till mig för att jag skulle tjäna Gud med både sång och musik.
Mamma var med när Sionförsamlingen i Norrköping bildades ibland de fyrtiofem första medlemmarna. På ett foto finns hon med vid den historiska
dopförrättningen vid Sjövik, Ensjön, där tjugoen personer döptes. Mamma var då nitton år Detta hände den 3 juli 1921, strax före församlingens
bildande. De vänner som då var med hade under några år samlats i hemmen till enskilda böneringsmöten.
Vid den här tiden hjälpte Tage Sjöberg till som evangelist, men när församlingen strax efter detta bildades blev Ture Johansson församlingens
första föreståndare och pastor.
Så här står det i Sionförsamlingens femtioåriga jubileumsskrift:
”Det var i början av det här seklet, som Gud sände en särskild besökelsetid över vår jord. Innerlig längtan och uthållig bön beredde vägen för väckelsen.
Guds svar var en mäktig andeutgjutelse, då skaror av människor blev döpta i den Helige Ande, talade i tungor och undfick olika Andens gåvor.
Även om den väckelse, som utbröt i Los Angeles i U.S.A., har låtit mest tala om sig, är det kanske inte rätt att säga, att elden spred sig därifrån
utöver jorden, utan det är väl snarare så, att Guds eld föll på enskilda platser i världen helt oberoende av varandra.
När Guds längtande barn hörde talas om väckelsen på andra håll, blev det anledning till att deras längtan blev ännu starkare. De förstod inte alltid,
vad de sökte, det var ju så nytt alltsammans, men Gud svarade på deras hjärtans rop genom att döpa i Helig Ande och eld. Så spred sig väckelsen från
plats till plats.
Också i Norrköping var det många troende vänner som längtade efter mer av Gud. Några var redan döpta i den Helige Ande, och deras rika böneliv och
innerliga kärlek till Jesus blev en sporre för andra att söka sig fram till samma upplevelse.”
Skräddaren David Holmberg blev ledare för den nya bönegruppen, som samlades i hemmen. Det var i den gruppen som mamma deltog. Hon var också med
när församlingen bildades söndagen den 4 september 1921.
Mamma som då var ung deltog i församlingens strängmusik, där hon spelade gitarr. Hon sjöng även solosånger, till eget ackompanjemang.
Jag minns hennes speciella ”knäppteknik” på gitarren. Hon knäppte brutna treklanger på gitarrens tre nedersta strängar, samtidigt som hon använde sig
av växelbas på bassträngarna.
I sin barn och ungdom tillhörde hon Frälsningsarméns första kår som låg på Vattengatan. Tidigt blev hon och hennes tre systrar föräldralösa och fick
klara sig på egen hand. Mamma var glad och öppen till sitt väsen Hon hade många väninnor både i och utanför församlingen. När hon var tjugofem år
gifte hon sig med pappa Arthur.
Mina föräldrar tyckte att jag borde få utbildning i musik. Jag fick börja för "farbror Erik", när jag var i sjuårsåldern. Han var körledare och
organist i vår kyrka och en mycket duktig musiker.
Jag fortsatte att spela på egen hand och fick användning för notkunskapen när jag började att spela i blåsorkestern i kyrkan.
Där spelade jag bastuba. Ledare för den orkestern var, Elof Adolphson, bror till den kände skådespelaren Edvin Adolphson. Elof lärde mig också
att spela kontrabas .
Kyrkan med sitt rika sång och musikliv var verkligen en bra grund för att sedan komma vidare med musikutbildning. Flera ungdomar i församlingen
valde senare att bli yrkesmusiker.
Farfar, som var skogvaktare och anställd av Grytgöls bruk, startade med brukspatron Adolf Burén, en blåsorkester i Grytgöl. Han behärskade olika
blåsinstrument, men mest känt är att han spelade flöjt.
Farfar kunde berätta historier med stor inlevelse.. Några av dem finns nedskrivna. De ska läsas på östgötadialekt:
”Bonden Adolf ifrån Boka, hade kommit i något ärende till skogvaktaren, där några vänner satt och samspråkade en söndagseftermiddag.
Vad har Adolf gjort med sin arm?
(En av armarna hängde utmed sidan)
Å ja råke fare ner å halmlasset härmä dan å feck e stång i armveket å vart hängenäs te de feck hjälpe dän mäj, å dä gjorde så ont,
så ja trodde ja skulle dö. Värre va dä felle må Herra tro, när ja vart stuken av den där otäcke ärmen en sämmer. Vi hölls å slo änga,
å dä va så otäckt värmt den dan, å då ä ärmen framme. Å den otäcken högg mäj i skanka å dä börje å sviä och värkä så förhärdat. O ja skrek
åt päjken å di are som va mä mäj: Slit å silkesbannet å hatten å bin äm vi strumpbånstället, så att de inte går åt livet på mäj, för då dör ja fälle.
Å dä gjorde de å skanka svullne som e smörkärne å ja börjä te å fryse, å ja fäck sån frässe, så ja frös å frös. Ja skrek på däm: Gå etter nåt värmt
ja får i mäj hälest fryser ja ihjäl. Å de språng hem etter värmt, ja feck i mäj. Sen vart de annet å. Ja vart så heter, så heter, så ja trodde ja
skulle brinnä äpp. Å ja grov ner mä i dyn för te å svalkä mäj. Å sän vart ja så, så tärstuger, så ha ja inte fått vatten, så hade ja dogi igän. Å ja
va så sjuker, så sjuker i flerä dager, men så dä å så di feck lässe däna bånnet från strumpbånstället. Når han högg mäj, så skrek ja på däm: Ta fatt
den otäcken innan han hinner te vattnet, får då dör ja felle. Å di hannifatten å slog ihjälen den otäcken. Å han va som käpper mä roser på ryggen. Så
dä va den rätte sorten.
Adolf har väl gott om villebråd på sina marker?
Jovars dä rör sej i varan böske mä fögel.
Kanske Adolf tillåter att vi tittar in på sina ägor när vi är ute i skogen?
Javars, herra får jage så mycke ni vill på mina äger, bare ni inte tar den där Agusten mä er, för dä tillåter ja bus inte. Han skjuter så mycke
fägel som finns i skogen å han har ju en sån där skuffere, en tocken där som di ladder där bak å e kula som snurrer runt i kupa, å kula går mil o
vej. Å den där skuffern gniär han i skogen mä. Å härmä dan när ja geck neråt bruket, var han på are sia dammen, äppi skogen, å där small skät på
skät me den där skuffern, så den får ni bus intä ta mä på mina äger.”
Agusten, som fick jaga på Grytgöls marker, men tydligen inte i Boka, det var min farfar.
August bröt sin bana som jägare, skogsman och hemmansägare. Han sålde Gölsgården i Grytgöl och startade en industri i Norrköping i mitten av 1920-talet.
Norrköpings trådverk som senare bytte namn till Järntrådverken växte och kapital behövdes för dess utveckling.
Farfar fick gå ifrån den industri han startat
Innan farfar hade sålt sin gård, hade han några år tidigare planerat att bygga om stugan med en tillbyggd lokal för frikyrklig verksamhet.
Så här har pappa skrivit om detta:
"Redan år 1920 fanns en pingstförsamling i Örebro,som jag besökte. Visst var vi vänner av pingsten även om vi var baptister. Då vi senare
fick kännedom om den s.k. "Kopparbergsstriden" började vi regelbundet att läsa tidningen Evangeli Härold, samt Lewi Pethrus bok "De kristnas enhet".
Vi fick mer och mer förståelse för våra "fria pingstvänner.” Det ryktades om att s.k. "fria församlingar" bildats i Finspång och Norrköping.
(Med fria menas här att de inte var bundna till något samfund. Min parentes.)
Ibland cyklade vi till Örmon och hälsade på i den lilla församling som fanns där. Vi samlades också i vårt eget föräldrahem till bön, och hade
också planer på att bilda en "fri församling". Vid vinterns skogsavverkning avskildes lämpligt sågtimmer för ombyggnad av vår bostad, Göl i Grytgöl,
med utrymme för möten. Alla sådana planer lades åt sidan från och med hösten 1923, då vår far köpte AB Järntrådverken i Norrköping. (Företaget kallades
i början Norrköpings Trådverk) Men åtta år senare bildades en pingstförsamling på orten. Under de sex år jag tillhörde Baptistförsamlingeni Grytgöl,
deltog jag i söndagsskolan i Grytgöl, Stigstorp och i Boka by. Under tre år var jag också evangelist i församlingen.”
Pappa Arthur tillhörde i sin ungdom Betaniaförsamlingen i Grytgöl, även kallad Hällestad första baptistförsamling, en av landets äldsta
frikyrkoförsamlingar. Så här har han skrivit om detta:
"Det var som femtonåring jag kom i kontakt med den väckelse som berörde min hembygd under åren 1916-1923. Två stora dopförrättningar hölls under
vintern och sommaren 1918, då jag som 16 åring, tillsammans med min syster Gerda 18 år blev döpt tillsammans med en rad vänner.
Bland ungdom, men även bland en del äldre fanns vid denna tid en längtan att få uppleva och ta emot "kraften ifrån höjden". Det var förkunnelsen om
Andens dop, som tog sig uttryck i denna längtan. Man gick långa vägar för att få vara med där man samlades till bön. Detta gjorde man därför att det
inte fanns förståelse för ungdomens längtan i församlingen.
Höstkonferensernai Filadelfiaförsamlingen i Örebro hörde vid denna tid till de stora uppbyggelsehögtiderna. Jag besökte denna konferens hösten 1918.
År 1920 var jag med i Pastor John Ongmans bibelskola.”
"Varje år fick vi följa med vår far på älgjakt. Den började i september månad och varade en månad. Under två år fälldes tretton älgar. Ortspressen
kunde berätta att Skogvaktarens fjortonårige son med tre välriktade skott hade skjutit en av älgarna som kommit springande mot honom.
(Sanningen var enligt vad pappa har berättat att han fått hjälp av jaktlaget att fälla älgen.)
När krigsutbrottet kom år 1914 hade vi varit med om en mycket regnfattig sommar. Det var mycket torrt och många skogsbränder. Den 5 juli utbröt en
mycket svår skogsbrand, då militär ifrån Malmslätt fick inkallas. Elden hade uppstått under kraftig blåst och fick ett mycket häftigt förlopp. Det
såg mycket hotfullt ut och många gårdar var i riskzonen. I hemmen och bönhusen samlades man och ropade till Gud om hjälp. Så gjorde vi även i vårt hem
tillsammans med vår mor. Vår far och äldre bror var ute på släckningsarbete. Gud hörde vår bön. På natten föll ett ymnigt regn och vinden lade sig.
Jag minns också vid denna tid hur beroende vi var av vattenhjulsdriften vid kvarnar, sågverk och industrier, och vilka svårigheter som inträffade vid
torra somrar. Vår morbror Carl-Gustaf Sundin, som var verkmästare vid Grytgöls Bruk hade stort bekymmer att med hjälp av två ångmaskiner och en gasmotor
hålla igång driften av industrin. Bönderna fick fara långa vägar till orter där man hade bättre tillgång till vatten. Till vattenhjulsdriften hörde också
ett vattenhjul som drog en blåsmaskin av ansenliga mått, en kvarleva från tiden då stångjärnssmide pågick vid bruket. Nu försåg den handsmedjans
fyra härdar med bläster, därtill de många härdar som smidde kätting. Men även blåspipan varmed man blåste in och blåste ut arbetsdagen. Den började
halvsju på morgonen och avslutades klockan sex på kvällen. Man måste sätta fart på vattenhjulet för att få den dubbelpipiga signalpipan att ljuda.
Vid skogsbranden 1914 ljöd denna i flera timmar för att sammankalla människor från näraliggande orter. Min far som var skogvaktare och ordningsman,
fick ta emot militären, som anlände med extra tåg om natten. Med budkavle sammankallades människor att infinna sig till vakttjänst vid de farligaste
brandplatserna.
Jag kan även minnas tiden då den kooperativa handelsföreningen bildades, samtidigt med arbetstidsförkortningen till 8 ½ timme om dagen. Det var
genom den nybildade fackföreningen som det kunde genomföras. Tidigare hade bruksherren en egen handel, dit arbetarna fick bära tillbaka sina pengar.
Så var förhållandena på denna ort. Ingen konkurrens som kunde påverka prissättningen. I en del fall var förhållandena sådana att arbetsgivaren månadsvis
gjorde upp räkningen med den anställde, så att denne aldrig såg några kontanter.
Men förnöjsamhet rådde i all enkelhet och fattigdom. De flesta kunde hålla sig med någon liten potatisodling, och ibland några höns och en hushållsgris.
Barnen fick tidigt börja vid industrin eller i skogs och lantbruk, i vissa fall fick de sluta skolan innan de gått ut de sex klasserna. Betalningen i
trädgård för en tiotimmarsdag var en krona."
Pappa fick tidigt börja arbeta bl.a. hos sin far i olika skogsarbeten, men också vid Grytgöls bruk. Han lärde sig flera yrken och utförde skickligt
sina arbetsuppgifter
När han slutade hos sin far vid Järntrådverken, startade han år 1927 ett eget företag Firman N.A, Ericsons vedaffär. Förutom vedförsäljning tillverkade
han stängsel, staket och grindar.
Under åren 1929 till och med 1945 var han anställd hos Ternlund och Karlsson som Chaufför.
Därefter var han anställd av Byggnads AB Birger Andersson som Förrådsförvaltare, smed och reparatör av byggnadsmaskiner, en tjänst som han hade under
åren 1945-1950.
När fiberplattfabriken i Vrena uppfördes under åren 1950-1952 utövade han tillsyn över elektriska anordningar under byggnationen. Företaget hette
Byggnads AB Mauritz Larsson.
Åren 1952-1956 var han anställd av Skånska Cementgjuteriet, där han arbetade med smidesarbeten och reparationer av maskiner vid olika större
arbetsplatser.
Även under åren 1956-1960 arbetade han på liknande sätt i ett flertal företag.
Före sin pensionering var han under åren 1960-1968 anställd som industrielektriker vid Westerholms Tricotfabrik i Norrköping.
Arthur var under hela sitt liv mycket aktiv i Pingstförsamlingen i Norrköping där man fick användning av hans kunskap och händighet.. Under en
lång tid var han tältchef och organiserade uppsättningen av församlingens stora tältkyrka under somrarna. Dessutom tillverkade han ett
vattenhjul vid Lida församlingsgård.
Min morfar Johan Gustaf Wilhelm Johansson var son till Sömmerskan Anna Lovisa Nilsdotter från Västra Husby. Hon var 25 år gammal
vid sonens födelse. Modern nedkom med sin son i föräldrahemmet,Hällabacken Dalhem i Västra Husby. Födelseboken ger oss tyvärr ingen
upplysning om vem fadern var.
När morfar var 15 år gammal fick han börja arbeta som dräng i St. Torrsjö i Ö.Ryd. Därefter följde flera drängplatser i Ö.Ryd, Ö.Stenby
och Dagsberg. År 1890 flyttade morfar till Norrköpings norra församling (=nuvarande Matteus församling) Jag har hört talas om att morfar
var liten till växten, en böjd man, kanske av hårt arbete. Morfar var musikalisk. Han byggde en egen fiol, som han fick lämna ifrån sig
som pant till sin halvbror, som hade affär i Norrköping. Allt det här har min mors kusin Harald Knutsson berättat för mig. Harald Knutsson
har också gett mig teckningar,minnesbilder från min morfars barndomshem.
Mormor Hilma Carlsson föddes i St Johannes, Norrköping, men döptes i Östra Eneby församling. Hennes föräldrar Carl Johan Carlsson och
Sofia Albertina Broberg bodde då i Carlslund ,som var en backstuga som hörde till Pukstens gård.i Östra Eneby församling.
Mormors föräldrar
flyttade med sin nyfödda dotter från Carlslund till kvarteret Fredrikslund i St Olai församling Norrköping år 1873. Hilmas bror Karl Albert
föddes 1878. En månad senare avled modern Sofia Albertina endast 29 år gammal. Året 1885 slutade mormor vid Amelie Högfeltdts skola
i Norrköping och fick avgångsbetyg i ämnena kristendom, innanläsning, rättskrifning och räkning. Det hårda arbetslivet väntade. Mormor
bodde vid denna tid i Kvarteret Laxen, Garvaregatan 5 där hon var fosterdotter till sin mors moster som var änka. Mormor arbetade som
Fabriksarbeterska. Den största delen av sitt liv var hon anställd vid Svea choklad AB. Fadern Carl Johan Carlsson arbetade som Kvarnarbetare
vid St Andreas kvarn. Mormor och morfar gifte sig år 1901 i Norrköping.
ANDRA KAPITLET
Kyrkan som blev mitt andliga hem
Församlingen, kyrkan blev och har alltid varit mitt andliga hem. I den gemenskapen får min tro sin näring. Jag var bara sju år när jag blev frälst.
Den dagen blev en milstolpe i mitt liv. Jesus kom in och han har aldrig lämnat mig, och jag har aldrig lämnat honom. Jag har aldrig
ångrat beslutet att följa Jesus. Året därpå blev jag döpt och medlem i Sionförsamlingen Norrköping.
Sionkyrkan låg vid denna tid på Hantverkaregatan, som senare bytte namn till Skomakaregatan.
Det var en stor församling med över ettusen medlemmar och en livlig barn och ungdomsverksamhet. Där fanns förutom verksamheten i kyrkan,
söndagsskolor och vardagsverksamhet i flera stadsdelar och på utposter utanför staden. Församlingen lade särskilt stor vikt vid arbetet bland
barn och ungdom. Många medlemmar gav sin tid åt att vara söndagsskollärare och ungdomsledare. Detta gav resultat. Unga människor fick göra upplevelser
av stor betydelse. Många av dem lyckades bra och fick betydelsefulla poster i samhället. På söndagar hämtades barn med särskilt abonnerad spårvagn
till söndagsskolan. Söndagsskolan hade ett eget bibliotek där barnen fick låna böcker även ifrån förlag som inte var representerade i stadens
bibliotek och hade en egen tidning, ja engagemanget för barn och ungdomsarbetet var mycket stort. De barnevangelister jag minns var Rosa Wedin,
Gully Nylém, Ulla Bjelkengren och Thea Jansson. Rosa Wedin var den som såg mig och gav mig självförtroende. Jag mötte henne i början av
1960 talet när hon bodde i Halmstad.
Ungdomsveckor hölls både sommar och vinter. De mest kända hölls i Svärtinge och i Mauritzberg på Vikbolandet.
Vid ett tillfälle blev det så livligt vid de andliga sammankomsterna att ortsbefolkningen i Svärtinge tillkallade polis. Guds kraft var verksam
på ett sådant sätt att det blev mycket högljutt med tungotal och bönerop, där längtande ungdomar fick möta Gud och göra andliga upplevelser. Det
finns människor som har svårt att förstå sådana livsyttringar De kallar sådant för svärmeri. Beskyllningar för sådant har alltid förekommit där
Guds ande och kraft varit verksam.
När polisen anlände och undersökte hur det förhöll sig gjorde man ett uttalande i pressen där man skrev positivt om de ungdomar som deltog.
Sådana ungdomar skulle inte utgöra något problem i samhället för framtiden, menade poliserna. Ungdomsveckan kunde då fortsätta sin verksamhet
utan avbrott.
I min barndoms Sionkyrka fanns ett rikt sång och musikutbud. Den stora strängmusiken hade förutom goda sångare en stor orkester som bestod av
både stråk och blåsinstrument. Den blandade kör som fanns sjöng fyrstämmigt och blåsorkestern som bestod av både bleck och träblåsinstrument,
spelade både i kyrkan och ute på stadens gator. Den hade sin bästa period under 1950 och 1960 och 1970-talet.
Jag var med i söndagsskolan, blåsorkestern, i mandolinorkestern, ungdomssträngmusiken och strängmusiken.
Vi hade många duktiga sång och
musikledare i församlingen. Nämnas bör Erik Holmberg, Göte Bjurman och Rune Bagler förutom som jag redan nämnt Elof Adolphsson. En av mina
ungdomsvänner som senare blev ledare för blåsorkestern var Paul Clarén.
Tidigt på söndagsmorgnarna cyklade jag till någon av de söndagsskolor som fanns i stadens ytterområden. Ibland med en biblioteksväska
där jag hade med mig låneböcker till söndagsskolbarnen. Senare fick jag hjälpa till med undervisningen i söndagsskolan. Efter söndagsskolan
hastade jag till kyrkan i centrum och var med på gudstjänsten.
På söndagseftermiddagarna brukade vi ofta träffas i hemmen . Där var jag tillsammans med andra ungdomar och ibland besökte vi någon av församlingens
utposter där vi spelade, sjöng och vittnade om våra upplevelser. Det var fest och glädje, liv och rörelse och mycket ungdom. Många människor
fick sina liv förvandlade genom tron på Herren Jesus. Överallt drog vi sjungande fram. Församlingen gav mig näring och fostran i min uppgift
som sångare och musiker och jag fick utveckla mina anlag.
”Hän över floden, ser jag ibland, redan i anden himmelens land”
Det var himmelsk sång och musik i det lilla kapellet i Jonstorp och många hade kommit för att lyssna. Himlen upplevde vi i anden. Det var en
härlig känsla av gudomlig närvaro. Man skall inte leva på känslor, ty de kan vara av flyktig karaktär, men nog är det härligt att också få känna
himlen på jorden. Vad hade detta för betydelse? Vi var ju unga och långtifrån trötta på livet. Hur kunde det då komma sig att livet efter detta var
så betydelsefullt. Sanningen var den att vi upptäckt hur viktigt det är att vara frälst och tillhöra Jesus. Utan Jesus kan vi aldrig nå himlen.
Vi ville få med oss så många som möjligt. Så här sjöng vi:
”Vi måste ha fler med till himlen, vi måste ha fler med oss hem, ty portarna de glänta och änglarna de vänta och önska att få välkomna dem.”
Josef en av församlingens äldre medlemmar läste ett ord ur Bibeln och hälsade ungdomarna ifrån stan välkomna. Det var sextetten som skulle
sjunga flerstämmig sång till dragspel, fiol, mandolin, trombon, trumpet och kontrabas. Allt i en improviserad, men någorlunda musikalisk samklang.
Vi sjöng med glädje sångerna om himlen, fastän vi tyckte att vi hade lång tid kvar innan vi fick flytta dit, men vi trodde ju att Jesus när som helst
kunde komma. Därför var det naturligt för oss att sjunga om himlen.
Jag tror att himlen är platsen där godheten existerar till fullo. Var den är belägen är ointressant. Det viktiga för mig är att jag har himlen
i mitt hjärta här och nu, för att vissheten skall bära mig över tröskeln mellan tid och rum en gång när jag skall lämna mitt jordiska liv.
Trots att vi inte vet allt om detta, så vill jag betona att jag tror på Bibeln som säger:
”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. ...
Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.” Rom.. 10:9, 13.
Så varför skulle vi tveka?
Det är ju så enkelt, men ändå så svårt för många att ta detta steg till en levande tro. Varför är det så? Det är vår uppgift att visa människor
att Jesus är vägen till Gud, i både ord och handling. Att vi låter kärleken till våra medmänniskor få flöda över i våra liv.
Webbmaster: Rolf Ericson