VEM VILLE VÅRT LIV?
av Rolf Ericson
BILDER FRÅN GALLERIET
SJUNDE KAPITLET
VÄRNPLIKTIG VID KUNGLIGA BRÅVALLA FLYGFLOTTILJ F 13 I NORRKÖPING
Jag blev tilldelad kvalificerad yrkesgrupp vid F13, som telefonist. För detta skulle jag få särskild utbildning. Den utbildningen
fick jag vid Signalskolan på F14 i Halmstad. Jag fick lära mig att bygga teleledningar och telefonväxlar och blev senare placerad vid
en luftförsvarscentral där jag fick lära mig att hantera en fjärrskrivare, som var ansluten till Flygvapnets krigsfjärrskriftsnät. Detta
nät skapades under andra världskriget, som en kommunikation mellan flygvapnets enheter. Under min tjänstgöring fick jag också lära mig hantera
den stora militära telefonväxel som fanns i anläggningen. I detta arbete samarbetade jag också med en del flyglottor, som också utbildats
till telefonister. Flygvapnets krigsfjärrskriftsnät fanns kvar till dess försvarets gemensamma krigsfjärrskriftsnät upprättades.
I utbildningen ingick även maskinskrivning. Fem år tidigare hade jag fått en liknande utbildning vid Norrköpings stads handelsskola.
Maskinskrivningsutbildningen har jag haft stor nytta av i mitt arbete även i det civila.
Jag hade bestämt mig för att tala om för alla att jag var troende, så fort jag började min värnplikts- tjänst. Det fick bära eller brista.
Jag tyckte det var bäst, men hur skulle jag göra det? Tillfället kom en kväll när grabbarna drog vitsar på luckan. Vad skulle jag bidra med?
Jag kunde inte komma på någon bra vits, men plötsligt fick jag en impuls. Den kom när en av grabbarna sa:
- Kom igen Ericson? Du är så tyst. Nog har du väl nåt.?
- Jorå, kanske jag kunde få be aftonbön?"
Nu hade jag väl ändå gått för långt tänkte jag. Skulle de möjligen uppfatta mig som en tråkmåns? Det blev knäpp tyst en lång stund och därefter
sa en av grabbarna:
- Visst, de kan du välle göre, men be tyst, för vi vill inte höre nåra böner här.
Jag kände mig precis, som en som träffat ”mitt i prick” Var det verkligen så enkelt att bekänna färg? Nu visste alla var de hade mig och det var
verkligen spännande att få vara till hands för dem som hade funderingar över min tro. Det visade sig att många hade det och den ena efter den andra
kom till mig och några talade om att de gått i söndagsskolan. Någon sa att de där med att tro på Gud fick nog vänta tills man blev gammal. En del
ville va lite retliga och visade porrtidningar för att testa om jag var nyfiken på nakenbilderna. Så en dag hade de bestämt sig för att sätta mig på prov.
De hade placerat sig både på över och underslaf, Jag stod mitt på golvet med min bibel i handen och fick svara på frågor. Det märkliga inträffade att
jag spontant fick svar. Jag kunde hänvisa till bibelord, som ett svar på deras svåra frågor. Jag tror på den helige Andes ledning i sådana sammanhang.
Det var Anden som gav mig frimodighet att ge de svar de förväntade sig. Nu så här efteråt vet jag ju, att man inte behöver ha ett svar på alla frågor,
men nog kändes det underbart att på detta sätt vittna om min tro på Gud.
- Det är ingen idé. Han har ju ett svar på allt. Vi kommer ingen vart med honom, sa en av grabbarna uppgivet.
En tid efter detta kom en av kamraterna hem till mig och berättade att han fått dåligt samvete den där kvällen då jag ville be aftonbön.
- Du fick inte be högt och jag ville protestera, men jag vågade inte. Jag ångrade att jag inte sa något till ditt försvar.
Han hade själv en kristen tro, men tyckte att det var svårt att tala om det.
Redan från början av min rekrytutbildning var jag på det klara med att jag inte passade som värnpliktig soldat. Jag var redan då en övertygad pacifist och
kände mig mycket illa till mods vid tanken att behöva skjuta en människa om det blir krig. När det några år senare kom en inkallelse till
repetitionstjänstgöring så kände jag att tiden var mogen till att fatta det beslut jag länge hade tänkt. Jag lade in en ansökan om vapenfri tjänst, trots
att jag redan gjort min värnplikt. Jag blev kallad till en präst, som skulle intyga att jag hade särskilda skäl för mitt beslut. Vi bodde vid den tiden
i Nybro. Där fanns en stor fabrik med många anställda. Jag fick frågan:
- Vad skulle du göra om du blir ställd som beväpnad vakt på taket till den fabrik som har många anställda och du ser fienden komma utrustad med en
handgranat som skulle få fabriken att explodera. Om du då hade möjligheten att förhindra detta genom att skjuta mannen och därmed rädda dem som du blivit
satt att bevaka. Vad skulle du då göra?
För många skulle en sådan fråga vara svår att besvara, men för mig fanns det bara ett självklart svar, som jag hoppade skulle vara accepterat.
Jag svarade:
- Det är av denna anledning, som jag har fattat mitt beslut att vägra bära vapen. Jag vill inte hamna i en liknande situation, där man blir tvungen att
skjuta människor. Kanske det finns andra uppgifter för mig som vapenfri tjänstepliktig.
Mitt svar godkändes och senare kom en kallelse till tjänstgöring. Det var den 1 oktober 1966 som jag blev uttagen för utbildning till brandtjänst vid
Räddningsskolan i Rosersberg. Från och med denna tid var jag vapenfri tjänstepliktig, men utbildningen till brandtjänst blev uppskjuten
Anledningen var att jag hade svåra allergi och astmabesvär och när jag flera år senare fick behandling vid Kolmårdssjukhuset,
så ansåg läkaren där att jag inte var lämplig till sådan tjänstgöring över huvud taget. Han sa att han skulle skriva ett intyg till myndigheten och
begära frikallelse för mig. Så blev det Läkaren skrev intyget och jag blev frikallad enligt beslut ifrån Östra värnpliktskontoret den 24/10 1972.
Värnpliktslagen (VL) föreskriver i 3 § att den som till följd av lyte, stadigvarande sjukdom, bestående kroppslig svaghet eller annan dylik orsak är
oduglig till krigstjänst skall frikallas från värnpliktens fullgörande. Beslut om frikallelse fattas av inskrivningsnämnd.
Men låt oss nu vända tillbaka till det händelserika året 1963 då jag var inskriven vid F13 i Norrköping.
FARMAREFLICKAN
En dag när jag var fri ifrån min militärtjänst fick jag låna bilen som tillhörde Iris. Jag skulle då besöka min bror Roland. Han bodde då med sin fru
Ingegerd i Brenäskapellet, där han var evangelist i den lilla gruppen, en utpost till Filadelfiaförsamlingen i Katrineholm. Roland tyckte att jag skulle
lägga märke till en tjej som tillhörde gruppen och naturligtvis blev jag lite nyfiken Hon kom och jag vet inte om det berodde på vad Roland sagt men
jag fäste mig vid henne direkt. Hennes naturliga, genuint enkla och friska charm gav näring åt min längtan. Vilken härlig kvinna,
tänkte jag. Henne skulle jag verkligen vilja veta lite mer om. Jag försökte dölja mina känslor, fattas bara annat. Där i kapellet kände alla varandra och
jag blev presenterad för dem. Där fanns en varm och innerlig gemenskap mellan dessa troende vänner och jag kände mig hemma i denna atmosfär.
Till min stora lycka fick jag veta att flickan bodde åt samma håll, som jag skulle köra den kvällen.
- Du kan få åka med mig om du vill, jag ska åt samma håll, slank det ur mig.
- Ja, tack, jag åker gärna med dig Rolf
Jag trodde inte att jag hörde jag rätt. Ville hon åka med mig?
Det är mycket möjligt att jag glömt någon detalj i min berättelse, men det var ungefär så det gick till den gången vi möttes första gången Ulla-Britt
och jag.
Kan man bli kär vid första ögonkastet, eller krävs det en längre tids bekantskap för att kärleken skall spira? Det fanns något mellan oss, som inte går
att förklara på annat sätt än det som beskrives i Ordspråksbokens 30:nde kapitel och 18:nde vers:
”Tre ting är mig för underbara, ja fyra finns, som jag inte kan spåra: örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och
en mans väg hos en ung kvinna.”
Vi visste ju egentligen väldigt lite om varandra på det här stadiet. Det var bara känslorna som porlade inom oss med en hemlighetsfull kraft.
Framtiden skulle visa oss om det vi upplevde var bara en tillfällig förälskelse. Vi lovade varandra att träffas i hemlighet. Fastän vi nyss blivit bekanta,
kändes det som om vi länge varit vänner. Det var svårt att skiljas, men vi bestämde att det inte skulle dröja så länge förrän vi fick se varandra igen.
Var det Gud som sett till oss och som visste att vi behövde varandra? Ulla-Britt, Margareta blev från den dagen min älskade vän. En gosse hade dragit ut
ifrån staden upp till skogsbygden och där hade vunnit en farmareflickas hjärta. "Var det sant, eller var det en dröm? Kunde vi verkligen passa ihop, vi
som kom från så skilda miljöer? Vad hade vi gemensamt? Först av allt vår kristna tro. Den som vi burit med oss från det vi var små barn. Dessutom hade
vi en gemensam längtan efter ett eget hem. Vid den tanken blev jag rädd. Vad hade jag att erbjuda, jag som den senaste tiden varit en fattig evangelist,
och knappt kunnat försörja mig själv? Hur skulle jag då kunna försörja även en kvinna med min lilla lön? Det skulle nog dröja ett bra tag innan något
sådant kunde hända. Samtidigt tänkte jag på vad som skulle hända efter min värnpliktstjänstgöring vid F 13. Allt var ett oskrivet blad, men jag litade
på Guds löfte i Jeremia 31:9:
Men jag skall leda dem där de gå bedjande fram.”
Jag bad till Gud:
- Herre led mig och låt mig få veta din väg.
Jag ställde frågan
- Vad vill du Gud med vårt liv?
Nu var det inte bara mig det gällde, utan oss.. Det var vi som behövde särskild ledning Jag bad till och med om tecken. Han gav mig svar. Jag skulle
få se om jag tog det steg Gud ville visa mig. Jag planerade att gå på höstens bibelskola, men än så länge var jag kvar på F13. När jag var ledig, så
hälsade jag på hemma hos Ulla-Britt, farmare-flickan från Axsjöviks gård i Skedevi socken.
”När stadsborna gäspa i sängen, förkrympta till själ och till kropp, Då driver jag korna till ängen, och ser huru solen går opp. Den friskaste luft
får jag dricka, den ljuvaste blomdoft därtill, ty jag är en farmareflicka och byta med ingen jag vill.”
- Ville hon inte, eller ville hon kanske?
TIDIGT EN MORGON I AXSJÖVIK HÄNDER DET NÅGOT OVANLIGT
Tidigt en morgon när Ulla-Britt gick för att hämta korna i hagen kom mor Kerstin ensam till ladugården för att förbereda så att korna kunde komma för att
mjölkas. Fader Herman var sjuk och låg till sängs, så nu fick kvinnorna reda sig själva så gott de kunde. Plötsligt fick Kerstin se att en av de stora
tjurarna stod lös i sitt bås och hade vänt sig åt fel håll. Hon blev förskräckt med tanke på vad som kunde hända när korna kom. Ingen hade hon som kunde
hjälpa henne att få fast tjuren, så hon måste själv försöka och det måste gå fort, innan korna kom. Hon måste omedelbart få fast tjuren, som hade krupit
ur sitt bindsle. Med uppbjudande av alla sina krafter lyckades hon med stor ansträngning till sist få fast tjuren. Hon begrep inte varför det dröjde så
länge.Korna borde ha varit här nu, tänkte hon, men hon var enbart tacksam att de inte kommit i tid, för då hade det utbrutit kalabalik i ladugården.
Under tiden som detta hände hade Ulla-Britt kommit till hagen, men var fanns korna? De brukade ju alltid stå där juverstinna, råmande och väntande.
- Ja, ja, jag får väl gå in i hagen och leta efter dem, suckade Ulla-Britt
Efter en stund fick hon se att de hade gått längst bort i hagen. Hon fick gå en bra bit innan hon kunde samla ihop korna.
Plötsligt fick hon se ett lodjur komma springande i hagen. Hon blev rädd, men hade svårt att tro att det var sant det hon såg. Det hörde ju inte till
det vanliga, att få se ett lodjur, eftersom de är så skygga. Paralyserad stod hon en lång stund och såg hur lodjuret försvann in i skogen. Det här var
ingen vanlig dag tänkte Ulla-Britt. Först korna som hade gått så långt bort i hagen och så detta med lodjuret.
- Nu är väl mamma orolig och undrar över varför vi vi varit borta så länge, tänkte hon.
Hon försökte att skynda på korna Allt hade skett under tiden som Kerstin var med om det dramatiska i ladugården.
- Tack gode Gud, för att du inte kommer förrän nu med korna, sade hon och berättade vad som hänt.
Ja, detta var verkligen inte en vanlig dag vid Axsjövik.
Fader Herman var en riktig odalman, som övertagit gården efter sin far.
- Välkommen till vår familj, säger han med varm och trygg stämma och jag känner att han menar det. Vilken härlig gård det är, och vilka goda
och strävsamma människor. Mor Kerstin är barnfödd i granngården Stora Nybygget. Ulla-Britts bror Jan-Olof är fyra år yngre. Hela familjen
är engagerad i lantbruket. Det är tidiga morgnar och ofta ganska sena kvällar och alla har mycket att göra, ute på åkrarna, i ladugården och
inne i huset. Ulla-Britt är en ansvarsfull piga i hemmet och har mycket att bestyra även i ladugården. Jag är mycket imponerad av hennes
manhaftiga kroppsstyrka. Allting går så geschwint för henne.
Det är sommarkväll och Ulla-Britt föreslår att vi tar en promenad på ägorna. Vi går vägen upp emot Kupan, ett litet ställe som hör till gården
knappt en kilometer bort. Där bor en mycket originell kvinna. Hon heter Sima och behärskar hjälpligt det svenska språket. Hon har kommit som
flykting och vandrat den långa vägen från Ryssland, under kriget. Sima har en gris som husdjur.
- Du vara mycket lycklig, som få denna fina Ulla till vän, säger hon och ler mot mig.
- Så mycket smultron det är här utanför, det är ju alldeles rött, jag har då aldrig sett något liknande.
- Du plocka hur mycket du vill. Ingen annan bruka.
Det börjar skymma. Jag drar lite i Ulla-Britt. Vi måste få tid för varandra nu. Vi tar farväl av Sima. Smultronplockningen får vänta, men vi
tar några bär i handen och luktar först innan vi äter upp de ljuvliga bären. Så går vi vägen tillbaka hand i hand.
Vågar jag lita på att den våg av kärlek som finns i våra kroppar, är känslor som ska kunna hålla livet ut, eller är det bara en kortvarig
förälskelse som kommer att ta slut? Jag vågar knappast tänka så.
Med facit i handen vet jag att vägen var utstakad, men vad visste vi just då om våra liv? Vi hade ju känt varandra bara en kort tid och vi
levde under förälskelsens tid. Våra kroppar längtade, men vi måste låta förståndet segra över känslan.
- Nu får vi gå tyst, för jag tror att de har gått och lagt sig.
Vi går förbi ladugården. Jag tycker faktiskt om ladugårdslukten eftersom den passar in i den lantliga idyllen. Inte enbart idyll, tänker jag.
I alla fall inte för den som måste gå upp tidigt på morgnarna och ut till ett hårt arbete. Här finns inga latmaskar. Alla tycks ha något att
göra och det sjuder av liv från morgon och till kväll.
Mor Kerstin har inte hunnit gå till vila. Hon styr en del i köket och frågar om vi är hungriga. Hon har gjort i ordning några mackor och lite
thé och det smakar verkligen bra efter promenaden.
- Jag förstår ju att ni inte vill gå och lägga er än på tag, men jag för min del går upp och lägger mig, Jag har tänt en brasa i kakelugnen i
salen, så jag hoppas att ni ska ha det riktigt mysigt Gonatt me er. Sitt nu inte uppe alltför länge, så att ni inte orkar upp i morron.
Vi tackar mor Kerstin och säger Godnatt! Vilken underbar mamma hon är.
Så sitter vi där vid brasan utan att säga särskilt mycket. Vi kryper tätt intill varandra och kramar och kysser varandra lidelsefullt.
Så här är det att vara förälskad, vilken lyckans ost jag är tänker jag.
Det är tur att det finns en son på går´n, som kan ta över och som redan nu i är mitt uppe i en strävsam vardag, ute på åkrar och i skogen.
Både Herman och Jan-Olof är jägare och i salen hänger det troféer på väggarna. Där hänger också fina diplom för välskött lantbruk.
Jag börjar nu förstå att Axsjövik är en mönstergård, välskött först av Hermans far Albert och nu av Herman. Det märks också att Jan-Olof
kommer att bli en skicklig efterträdare till sin far.
Ur Katrineholmskuriren 11 januari 1967:
”Svensk mästarinna vid Axsjövik producerade 443 kg smör-fett på ett år. I ladugården vid Axsjövik i Skedevi står en duktig kossa 165 Ketty.
Hon var svensk mästarinna åren 1964-1965, d.v.s. Sveriges bästa jerseyko. Hon är en av Axsjöviks 38 mjölkkor. Gårdens hela besättning består av 89 djur.
Lantbrukare Herman Andersson övergick till djuruppfödning och mjölkproduktion i början på 50-talet. Jerseykon befanns vara mycket lämplig, ett utpräglat
mjölkdjur som hon är. En jerseyko producerar inte sällan fler kg. smörfett per år än sin egen kropps-vikt.
Hr Andersson har under de tre senaste åren arbetat med att bygga om och bygga till ekonomihuset och införa moderniseringar, som underlättar arbetet.
I vinter räknar han med att kunna sköta gården själv tillsammans med sin maka.
Vid denna tid hade Ulla-Britt och jag varit gifta i två år. När vi kom hem till Axsjövik så beundrade jag de moderniseringar som gjorts.
Herman svarade då lite ironiskt men med glimten i ögat:
- Det var ju nödvändigt eftersom du tog pigan ifrån oss.
Det måste ha varit kärlek och längtan till något annat än lantbruk och slit, tänkte jag, som fick Ulla-Britt att följa mig, fattig och enkel evangelist,
utan några som helst förutsättningar till hög materiell levnadsstandard. Eller var det Guds ledning?
Ur NT-ÖD onsdagen den 16 april 1969:
”Sedan två år tillbaka har Herman Andersson arbetat med att korsa den franska köttrasen Charolais med jersey Försöken har hittills gett ett mycket gott
resultat. Något som bland annat kan ses i form av en mycket vacker vit ungtjur fallen efter en jerseyko och charolaistjur. Herman Andersson visar stolt
upp några bilder på de lyckade avelsdjuren. Avelsdjur som lagt grunden till en av landets förnämsta jerseybesättningar.”
VÅR FÖRSTA TID TILLSAMMANS I NORRKÖPING.
Den 12 maj 1964 köpte vi ringar och förlovade oss, trots att vi inte visste särskilt mycket hur vi skulle få möjlighet att bilda ett eget hem.
Ulla-Britt var 21 år och jag var 22. Jag hade avslutat min värnpliktstjänstgöring året före och blivit kallad till evangelist i min hemförsamling,
Efter Bibelskolan i Stockholm började jag som evangelist och medarbetare i min hemförsamling i Norrköping. Pastor Lennart Magnusson var föreståndare och
så var det Sångarpastorn Ingvar Nilsson och Evangelisten Margareta Komstadius. Tillsammans var vi ett team som var anställda. Detta var helt i linje med
den typ av predikantutbildning som fanns i Pingstförsamlingarna just vid denna tid. Man skulle få gå vid sidan av en pastor för att lära sig hur
församlingsarbetet fungerar. Så fick jag göra i cirka åtta års tid, vid sidan av andra pastorer och jag tror att en sådan utbildning om den fungerar kan
vara lika bra som någon annan teologisk utbildning. De flesta pingstpredikanter i min generation vet inte om någon annan predikantutbildning.
Uppgifterna för mig var mycket omväxlande: Sång och musik, barn och ungdomsarbete, lägerverksamhet, predikan och sjukbesök. Jag sjöng mycket
tillsammans med Ingvar Nilsson, som redan då var välkänd sångare. Vi gjorde dessutom ett par grammofoninspelningar där jag fick vara med som duett och
kvartettsångare.
Vilken förmån det var och vilket stort förtroende jag fick när jag fick tjäna Gud i min egen hemförsamling och i kretsen av de män, som jag hade sådan
respekt för och som jag under min uppväxt sett upp till. Jag ser mig själv på ett tidningsurklipp från år 1965 tillsammans med pastor Lennart Magnusson och
de äldstebröder som då ännu levde och var verksamma. David Holmberg, Robert Pettersson, Harald Lantz, Nils Lindroth, David Skoog, Edvin Hermansson, Bert
Wåhlberg, Per Nord, Helge Jonsson, Folke Jidefur och Ingvar Nilsson. Dessa kära bröder är nu hemma hos Herren.
Jag fick vara med om en händelserik period i församlingens omfattande verksamhet. En av många uppgifter var att evangelisera på stadens gator och besök
i hemmen med tidningen Evangeli Härold. Jag fick många fina samtal och värdefulla kontakter. Det var öppet att tala om Jesus med människor på stan.
En annan uppgift var också att i eftermötena i kyrkan, hälsa på mötesdeltagare och söka kontakt med frälsningslängtande människor. Ett förtroendefullt
uppdrag.
Församlingen ordnade så att jag fick hyra en lägenhet på Petter Swartzgatan 13 i Norrköping bestående av ett rum och kokvrå. Även om mina förutsättningar
inte var särskilt stora för att erbjuda ett hem gemensamt med Ulla-Britt, så fanns tanken där. Var detta möjligt? Både Ulla-Britt och jag längtade
intensivt efter att få börja ett liv gemensamt och vi trodde på att Gud hade en gemensam plan för oss båda när det gällde att få tjäna Gud tillsammans.
VI GIFTER OSS ÅR 1965
År 1965 den 17 april var det påskafton. Då firade vi vårt bröllop i det lilla Brenäskapellet. Många hade infunnit sig från både när och fjärran och det
var alldeles fullt av människor i kapellet. Ulla-Britts farbror, Natanael Claesson som då var pastor i Filadelfiaförsamlingen i Virserum var
vigselförrättare, pianist var musikstuderanden Ingemar Derneborg och solist var pastor Ingvar Nilsson Brudnäbbar var Ulla-Britts kusin Ewa Claesson och
min systerdotter Lena Wennberg. Bröllopsvärdar var Lantbrukarparet Vera och Göran Göransson.
Till tonerna av "En bröllopsdag på Trollhaugen" av Edvard Grieg spelade Ingemar Derneborg på pianot när jag tågade in med min strålande brud vid min sida
i det lilla Brenäskapellet.
Evangelisterna Elsie Gustafsson och Linnéa Nilsson hade lagt ner ett enormt arbete på att smycka kapellet. Det var verkligen fest och glädje.
Jag glömmer aldrig min käre svärfar Herman, som kom ut till oss före intåget. Med tårar i ögonen tog han sina båda händer och lade dem på oss och så sa
han uttrycktsfullt:
- Gud vare med Er."
Bröllopsfesten med släkt och vänner firades på Privathemmets pensionat i Katrineholm..
Annandag påsk hade mina svärföräldrar inbjudit den lilla Brenäsgruppen till fest i Axsjövik. Ja allt var så storslaget man någonsin kunnat önska sig.
Min svärfar hade sagt märkbart rörd i sitt tal till oss:
- Ni glömmer väl inte bort oss här uppe i skogen.
Nu skulle vi börja ett nytt liv tillsammans som man och hustru. Det var helt enkelt ofattbart. Jag hade fått en hjälp vid min sida, som på allt sätt
ville dela min kallelse och mitt uppdrag som en Herrens tjänare.
Webbmaster: Rolf Ericson
