VEM VILLE VÅRT LIV?
av Rolf Ericson
BILDER FRÅN GALLERIET
SJÄTTE KAPITLET
Kallad till att bli evangelist
Jag längtade efter att få tjäna Gud med mina gåvor och med min sång och musik. Jag kände mig dragen till den evangeliska verksamheten och funderade
mycket på om jag hade en kallelse till att bli evangelist. För att bli evangelist eller pastor, måste man man ha en kallelse. Både ifrån Gud och människor.
Det gäller att bedja, pröva och söka Guds ledning med sitt liv. Det ansågs vid denna tid att det var skillnad mellan yrke och kall.
Sionförsamlingen i Norrköping hade anordnat en bussresa till Lindesberg, där vi skulle ha möte i Filadelfiakyrkan. Jag var 18 år och fick både sjunga och
tala i mötet. Liberiamissonären Manne Paulsson var under denna tid pastor i församlingen. Han tyckte om min medverkan i mötet och kontaktade mig för att
få veta om jag ville flytta till Lindesberg och hjälpa dem i församlingsarbetet.
Så här skrev han till mig den 24 maj 1960:
”Du är så ofta i mina tankar. Vi vill se huru Herren leder det hela. Om du vill så skall jag höra efter i ett av de stora firmorna, om du skulle komma dit
så länge. Jag har kontakter, så det är möjligt både hos Volvo och Kvarnmaskiner, ja även hos Carman, men jag vill höra från dig först. Så kan du hyra ett
rum av oss om du inte vill bo i kyrkan, där vi har evangelistrum. Men låt detta bli mellan oss så länge till dess vi äro vissa om vad Gud vill. Det är ju
roligt om du sänder oss en rad. Ditt vittnesbörd gjorde det starkaste intrycket både på mig och på min gosse Ja, om du minns honom. Han fick ett stort
hjärta för dig på något sätt.
Slutar så med de varmaste fridshälsningar.
Din broder i Herren Manne.”
Jag tyckte om hans förslag och började att be till Gud om visshet. Redan på hösten samma år flyttade jag till Lindesberg, där jag första tiden bodde i
evangelistrummet i kyrkan. Mina måltider intog jag på en matservering i närheten. Vaktmästarparet Svea och Hugo Olsson var väldigt snälla. Det stod ofta
en bricka med mjölk och smörgås när jag kom hem på kvällen.
Så här skrev pastor Lennart Magnusson i Norrköping i ett brev daterat den 9/11 1960:
”Min käre broder Eriksson. Guds rika frid!
Sänder härmed ditt rek-betyg. Hoppas du mår gott och trivs bra i Din nya uppgift. Vi saknar Dig i strängmusiken och på annat sätt också. Dock är det
gott få vara i Herrens vilja med sitt liv. Gud välsigne Han Dig i Din uppgift i Lindesberg. Det är underbart få vara med i tjänsten för själars frälsning
och ge sina krafter åt detta arbete. Så är Du hälsad från oss alla i församlingen.
Med fridens hälsningar Broderligen Lennart Magnusson ”
Jag fick jobb hos Bergslagens Bilverkstad, som verkstadskontorist. Där fick jag min försörjning, men arbetet i församlingen tog också en stor del av
min tid. Jag var hela tiden verksam både i Lindesberg och på församlingens utpost i Storå. I denna uppgift ingick det att leda sången och musiken i
församlingen och att vara söndagsskollärare. På den tiden tyckte jag att en ledare skulle vara bestämd och ta kommandot över gruppen utan att vela
fram och tillbaka. Trots att jag var rätt så ung, så tyckte jag att jag visste en hel del och trots en del protester så hävdade jag bestämt att
ledaransvaret var mitt och ingen annans. Jag tror till och med att någon tyckte att jag tog ton alldeles för mycket. Pastorsfrun lät mig veta det i
en liten vers som hon bifogat med en födelsedagspresent, en porslinsfigur med en frackklädd pojke, som har ett partitur framför sig:
"Fracken till väders far, om du det för stormigt tar."
Ur ett brev från 23/1 1961:
”I går var det söndag. Då hade vi sång och musikmöte här. Före mötet var vi ute på stan och inbjöd till mötet på kvällen. Vi gick även in på några
konditorier och inbjöd, och kan ni tänka er det hjälpte. Vi fick se flera ofrälsta mötesbesökare, vilket är ganska sällsynt här. I lördags var jag i
Storå och övade med sångarna där. Vi hade en mycket givande och härlig sångstund. Alla är så snälla och tacksamma, så det är så roligt att öva med dem,
så om ni visste. Nästa söndag far vi med sångarna här till Dalkarlsberg. Då kommer även vår lilla blåsorkester att spela och jag hoppas att det skall gå
bra. Vi har några små ”yrväder” med, som gärna vill busa på övningarna, men vi hoppas att de skall bli frälsta. Förra övningen hade vi det riktigt lugnt
och allt gick bra, som aldrig förr.”
I Lindesberg hade jag bestämt mig för att återuppta min avbrutna körkortsutbildning Min ekonomi tillät mig inte att köra så ofta, och då det drog ut på
tiden med att få köra upp, blev jag otålig och bestämde mig för att sluta. Jag böjde mina knän och bad till Gud:
”Käre Gud, du vet ju att jag inte har råd med det här. Om det är din vilja att jag skall ha körkort, så vill jag köra upp efter den här lektionen.
Om inte detta sker, så tar jag det som ett tecken på att det är din vilja att jag inte ska ha ett körkort.”
Egentligen tycker jag nog så här efteråt att det var väldigt dumt att tro att Gud inte skulle vilja det. Men jag tror att Gud har överseende med
sådana böner och till och med svarar, men det blir inte alltid på det sätt som vi har tänkt oss. Fast beslutsam att det skulle bli min sista körlektion,
talade jag om för min bilskollärare hur det låg till. Han såg bekymrad ut, eftersom han förstod att jag menade allvar. Efter en stunds betänkande svarade
han mig att han ville bekosta resten av min körkortsutbildning. Han lovade dessutom att jag skulle få köra oftare än jag gjort. Jag tolkade detta som ett
bönesvar. Jag skulle även i fortsättningen få lära mig, att Gud aldrig överger oss. Han ser till våra primära behov.
Min uppgift var som sagt att arbeta i Guds församling, men för att betala kostnaderna för detta oavlönade uppdrag, måste jag ju ha ett arbete som gav mig
inkomst.
På Bergslagens Bilverkstad där jag jobbade levererade man nya bilar. Volvo Amazon hade redan lanserats sedan år 1956 och de senare modellerna som nu
levererades var utrustade med B 18 motorer. Jag fick det stora förtroendet att ”fräsa iväg” med dessa kärror ända till Kopparberg.
Man titulerade ofta på den tiden och fick inte säga du till vem som helst.. Jag blev förskräckt när en av mina kollegor kallade direktör Svensson för
herr Svensson. Själv blev jag för det mesta tilltalad med mitt efternamn, och i stället för du, sa man ni. När verkstadsarbetarna blev arga för att jag
debiterat för mycket så kallad dödtid så använde de ett öknamn. De kallade mig för ”slingerbulten.”
- Slingerbulten nu har du debiterat för mycke dötid igen, skrek dom och ryckte upp luckan till min kontorslokal på verkstan.
Min företrädare hade figurerat siffrorna till företagets fördel, men jag följde mitt samvete och förde noggrann statistik. Detta uppskattades inte.
Verkstadschefen kom ner till mig och var bekymrad över att statistiken nu var så märkbart förändrad. Jag sa som det var, för jag har aldrig lärt mig att
fuska, men jag tror att de hade svårt att tro mig.
Hösten samma år bestämde jag mig för att gå på bibelskolan i Filadelfiakyrkan, Stockholm.
BIBELSKOLAN HÖSTEN 1961
Jag hade stora förväntningar på den bibelskola jag så länge sett fram emot. Jag ville få reda på om jag var på rätt väg eller inte.
På bibelskolan blev jag vald till sångledare.
Det var ju något nytt att få stå både framför så många människor och bakom en nästan fullsatt kyrka, men jag upplevde hänförelsens berusning.
Det var ett nöje att få möta de kända musikpersonligheterna, till exempel Karl Erik Svedlund, Lennart Jernestrand och Göran Stenlund och jag fick
mycket uppmuntran av dem för min musik. Karl Erik sa till mig att jag borde börja studera Harmonilära.
Ibland alla bibelskoleeleverna fanns det ett behov av att få veta hur framtiden skulle se ut. Många bar precis som jag gjorde på en kallelse att
få gå ut till det arbetsfält som Herren ville visa dem. Vi sjöng med inlevelse Lewi Pethrus evangelistsång:
”Till skilda fält, till städer och till byar, vi draga ut med vittnesbörd och sång. Vårt glada budskap Herrens folk förnyar, och löser själar ut ur
syndens tvång. På Skånes fält, bland Lapplands fjäll och dalar, Guds frälsnings budskap mäktigt ljuda må. Och korsets ord, som om försoning talar,
skall dag för dag allt större skaror nå.”
Våra lärare vid denna bibelskola var pastorerna Lewi Pethrus, Willis Säwe, Georg Gustavsson, Tore Bengtsson, Johannes Waern, Carlo Johansson, Bo Hörnberg
och Martin Tornell.
Det fanns pastorer som kommit till Stockholm för att hitta lämplig evangelist till sitt arbetsfält. Jag borde ha gillat dem eftersom de först av allt
ville ha personer som kunde sjunga och spela, men jag gjorde inte det, eftersom jag tyckte att deras metoder var felaktiga.
En pastor frågade om jag ville komma till honom.
- Det skulle passa så bra att få en sådan broder som dig, och jag tror att du skulle trivas med uppgifterna i vår församling.
Vad visste han om mig egentligen, mer än att jag kunde sjunga och spela?
- Rolf tänker först innan han talar, hade pastor Willis Säwe sagt om mig.
Överord, tänkte jag om alltsammans Jag fick stor beslutsvånda och vände mig till en av ledarna på Bibelskolan, som gav mig rådet att inte förhasta mig,
utan be till Gud om visshet. Kände man oro, så var det ett tecken på att man skulle vänta. Jag meddelade till den ivriga pastorn, som helst ville åka hem,
att han fick vara så god att vänta, tills Herren hade givit mig säkra besked.
- Men käre broder, Gud skriver inte på himlen att du ska till oss. Det beslutet får du fatta själv.
När jag slutligen gav honom ett nekande besked så sa han:
- Det var ju synd, men nu har jag garderat mig, så att jag i alla fall får ett par systrar, som kommer till oss i stället för dig.
Pastor Lennart Carlsson ifrån Filadelfiaförsamlingen i Norrtälje hade också kommit till Bibelskolan för att hitta lämplig medarbetare. När han frågade
mig om jag ville komma till Norrtälje och bli hans medarbetare, så kände jag mig alldeles viss om att det var rätt. Jag tackade honom för det stora
förtroendet och talade samtidigt om att jag om ett år skulle göra min värnplikt.
Vid denna tid fanns det ingen särskild teologisk högskoleutbildning i Pingst. Det fanns till och med en stor skepsis i rörelsen för en sådan utbildning.
Man ansåg att en predikant skulle få utbildningen genom att gå vid sidan av en erfaren pastor och föreståndare. I åtta års tid gick jag i en sådan så
kallad utbildning vid sidan av pastorer i de församlingar jag tjänade som evangelist. Därefter var jag själv föreståndare i cirka sex år. Mitt uppdrag
blev evangelistens i både tal och sång och iver att få vara till välsignelse för min Herre och Mästare Jesus Kristus. Det var åt honom jag vigt mitt liv
och jag upplevde hela tiden kallelsens stora betydelse. Det var inte något yrke jag gick in i. Det var ett kall, en livsstil så helt annorlunda från alla
produktiva yrken och tjänster. Nu hade jag på allvar blivit evangelist.
EVANGELIST I NORRTÄLJE 1961-1962
Det blev ett år i Herrens tjänst och jag kände vila vid den tanken. Mitt arbetsfält blev Norrtälje sju mil norr om Stockholm och dess utposter Rimbo och
Rånäs.
Jag fick en skriftlig rekommendation ifrån Filadelfiaförsamlingen i Lindesberg:
"Broder Rolf Ericson, Lindesberg, som vistats här omkring ett år, har under denna tid gjort sig känd, som en god kristen ung man och har ådagalagt ett
ovanligt stort kristet nit för evangeli sak. Då han nu eventuellt känner sig vara ledd av Gud att helt ägna sin tid för Guds verk är det oss en glädje att
giva honom våra varmaste rekommendationer därtill. Hans sång och musikgåvor, samt hans ledarförmågor på detta område, och hans vittnesbörd, som äro starkt
grundade på Guds ord, gör att han är mycket lämplig till detta värv. Vi önska såsom församling att äga honom kvar i verksamheten, men om det är Guds
ledning att han nu får ett nytt verksamhetsfält, finna vi oss i detta och önska honom Guds rika välsignelse i hans gärning i fortsättningen.
För Filadelfiaförsamlingen i Lindesberg den 5 nov. 1961
Iwar Paulsson, föreståndare."
FILADELFIAKYRKAN I NORRTÄLJE 1962
Den centralt belägna Filadelfiakyrkan i Norrtälje blev nu centrum för mitt verksamhetsfält. I hyresfastigheten intill kyrkan bodde pastor
Lennart Carlsson med sin familj, hustrun en son och två döttrar. De tog emot mig med mycket stor kärlek och jag kände mig trygg i min uppgift som
Lennarts medarbetare.
Jag fick bo i kyrkans evangelistrum. Det var ett litet rum, där det mest fanns plats för den säng jag skulle sova i. Om jag ville laga till någon mat,
så fick jag gå igenom hela kyrkan till församlingens kök på det nedre planet, där det fanns kokmöjligheter. Det var inte lätt att hushålla med pengarna.
Min blygsamma lön skulle räcka till det allra nödvändigaste, en hel månad, men det hände ofta att pengarna var slut före månadens utgång. Då fick jag be
till Gud om hjälp. Jag blev aldrig övergiven. Vid sådana tillfällen kom ofta församlingsmedlemmar och bjöd mig på mat, utan att veta hur jag hade det.
För att komma till församlingens utpost i Rimbo, kunde jag i bästa fall utnyttja tågförbindelsen dit. För att spara på kostnaden hände det att jag ibland
cyklade, vilket inte var helt ofarligt. På den tiden cyklade alla utan skyddshjälm. Dessutom brukade jag ju ha med mig dragspelet, som jag höll framför
mig på styret.
Trots mina små ekonomiska förutsättningar, köpte jag en begagnad bil på avbetalning. Den kostade 500 kronor, vilket motsvarade en hel månadslön.
Det var en Goliath, en tysktillverkad, framhjulsdriven bil. Jag kände mig som en kung, när jag nu fick glida omkring i min nyinköpta bil.
En kort tid därefter råkade jag ut för en liten olyckshändelse då jag kolliderade med en lyktstolpe. Så ledsamt det var. Hela frampartiet trycktes in.
Vad skulle jag nu göra? Jag kontaktade bilfirman där jag köpt bilen. De erbjöd mig en annan bil i byte, om jag var beredd att satsa ytterligare 200 kronor.
Då skulle jag få köpa en fyrhjulig variant av den tyska mikrobilen BMW Isetta. Den trehjuliga var mera lättsåld, eftersom den var registrerad som
motorcykel. Jag blev säkert lurad på affären ty bilen höll bara någon månad.
Jag bestämde mig för att köra den långa vägen till Nyhemsveckan i Mullsjö. Pappa avrådde mig bestämt, men jag ville inte lyssna på honom. En av
församlingens medlemmar skakade på huvudet när jag berättade att jag skulle resa.
- Låt mig först hjälpa dig att svetsa fast en del saker som sitter lösa på bilen, sa han.
Ett av felen var att bilen läckte olja. Det blev många stopp med påfyllning av olja på resan. För första gången skulle jag nu köra bil genom Stockholm.
Jag kände mig lite rädd för den intensiva Stockholmstrafiken. För säkerhets skull hade jag gått upp tidigt på morgonen för att hinna passera Stockholm
före den värsta rusningstrafiken.
I Norrköping stannade jag för att hälsa på hos pappa och Iris. Pappa förmanade mig på nytt och tyckte att jag skulle ställa bilen där och hämta den när jag
kom tillbaka. Jag var dum nog att inte lyssna på honom och berusad av känslan att få komma i egen bil till Nyhem. Jag tyckte helt enkelt inte om att pappas
kloka förmaning.
Jag fortsatte min resa, men när jag passerade Jönköping kontaktade jag en bilverkstad och de meddelade att oljeläckaget satt i cylinderhuset.
Det fanns givetvis inte någon möjlighet för mig att lämna bilen där, utan jag fortsatte min resa och hoppades att bilen skulle hålla. I en av
uppförsbackarna på väg till Mullsjö, small det till i motorn och bilmotorn tystnade därefter. Det visade sig att cylinderblocket var sprucket och det
skulle inte löna sig att reparera bilen. Jag fick hjälp att bogsera undan bilen från platsen. På Nyhemsveckan träffade jag en broder som arbetade med
bilar. Han var mycket snäll och tyckte synd om mig. Han erbjöd mig 300 kronor för bilen i befintligt skick och jag tackade honom för det.
Nu var jag utan bil med en återstående skuld till bilfirman. En välmenande syster i församlingen sa till mig:
- Det är gott för en man att bära ett ok i sin ungdom.
Detta är bara en av alla dumheter jag gjort, men de är förlåtna och preskriberade. Så här långt efteråt kan jag le åt hela historien och tänka:
- Av skadan blir man vis.
Ur odaterat brev en fredagsnatt i Norrtälje:
”Jag måste få ihop några enkla rader till er därhemma i Norrköping. Till min älskade far och till kära Iris. Jesu rika frid! Det är gott att få vila i
Guds hand med sitt liv. Jag kommer just hem ifrån ett härligt möte i Rånäs Jag har haft Vincent Lindberg med mig i en serie möten. Vi har suttit en lång
stund i hans bil och talat om Guds verk här i Norrtälje. Många härliga möten denna vecka. En man blev frälst i söndags. Han var hos mig i går kväll och vi
bad tillsammans. Det är härligt när Jesus frälsar människor. Amen! Det är ingen lätt uppgift jag fått av Herren. Jag behöver mycket av Guds nåd och kraft.
Det är härligt att ni beder för mig. Jag behöver mycket förbön. Att vara vis och förståndig inför de uppdrag jag ställs inför.
”Han ger mera nåd när min börda blir större.” I dag har jag varit hos två äldre medlemmar på ålderdomshemmet som inte kan komma någonstans.
Jag har läst Guds ord för dem och bett med dem. Den ena systern hade hemlängtan. Hon bad att Gud skulle ta hem henne. Hon sitter på en stol och kan inte
förflytta sig utan käpp. Då kan ni säkert förstå hennes hemlängtan. I församlingen har vi problem, obehagliga saker som måste klaras av. Herren måste
frälsa oss ifrån förtal och intriger, som tränger sig in och besmittar menigheten. Fortsättning i dag lördag. Om en halvtimme börjar bibelstudiet.
Lennart och jag har varit och uppvaktat en 75 åring på Söderbykarls Pensionärshem. Vi har också varit på frukost hos den käre brodern Gottfrid. Middag
skall vi äta på Vilohemmet Emmaus, som förestås av Olof och Emma Nordqvist. Ungdomsklassen börjar klockan halv sex och i kväll är det möte. I morgon
ansvarar jag för mötesledningen då Lennart åker till Linköping på Rikard Rydéns begravning. Det finns arbete så det räcker till, lovad vare Herren!
Fåglarna utanför fönstret festar på hampfrö, som jag lagt ut i en liten bur. Jag kan se både talgoxar, domherrar och pilfinkar. Hälsningar till eder alle,
och tack för brev, som jag snart får hoppas jag. Frid hälsar Rolf. Måndagsmorgon. Det var väl tur att inte brevet kom iväg. Jag måste få tillägga lite
härliga saker. Vad denna veckohelg betytt för församlingen, det är svårt att med ord beskriva. Men ett är visst. Herren har på ett underbart sätt mött och
välsignat oss. Pris ske Gud. Det började i lördags efter ungdomsklassen. Några ungdomar kom och bad att de skulle få stanna kvar efter kvällsmötet och ha
bönenatt, vilket vi inte alls hade något emot, som ni kan förstå. Det är ju så roligt och härligt när ungdomarna själva längtar efter att få uppleva något
då kan de få det. Pris ske Gud! Och vad hände. Jo, flera stycken blev döpta i den helige ande och fick prisa Gud på Kanans tungomål. Halleluja, o det
jublar i min själ. Många som inte talat i tungor på länge, blevo andligen förnyade, ja det var ett underbart bönebrus, så maken har jag ej varit med om på
länge. Gud är god. Ja så blev bönemötet långt. Jag gick och lade mig vid 12-tiden, men ungdomarna fortsatte till 1-tiden på natten. Tyvärr så var jag inte
riktigt bra till min kropp, men vad gör väl det, när anden och själen får jubla mot levande Gud. Jag kunde nämligen inte sova på lördagsnatten, då jag
drabbades av illamående. Hur jag försökte kunde jag dock inte kräkas, utan det vände tillbaka till magen igen. Detta gjorde att mitt illamående inte ville
gå över, utan största delen av natten förblev sömnlös. Så söndagen fick jag en äldstebroder att leda förmiddagsmötet, en annan broder eftermiddagsmötet.
På söndagskvällen kände jag mig dock betydligt bättre, så då kunde jag vara med, och tur var väl det, ty då blev det ånyo ett sådant härligt hallelujamöte.
Flera avfällingar kom fram och blev frälsta, Halleluja. Detta vill man ju till allt pris vara med om att uppleva. Vi längtar just efter detta i församlingen,
och ändå är det bara början ännu. Vi måste ha mera, ja mycket mer, utav den ström som himlen ger, som Calle Öst sjunger. Den mannen som blev frälst
föregående söndagskväll, han var även med nu och prisade Gud på Kanaans tungomål. Han strålade av fröjd, lyste i hela ansiktet av den glädje han kände
över att nu få vara frälst. Jaa, ni kan förstå att det känns härligt när vi får uppleva sådana här tider i församlingen.
Hälsningar från en lycklig Rolf "
Mötena i Rimbo och Rånäs var mitt särskilda ansvarsområde. En av bröderna sa en dag:
- Vi borde nog lägga ner vår verksamhet här, eftersom jag har räknat ut att det kostar alldeles mycket att ha möten. Vi är bara några få i gruppen och
det är dåligt med offrandet.
Han hade räknat ut vad varje möte kostade och han lät inte särskilt munter när han talade om det. I summan ingick ju också underhållet för mig. Jag har
alltid haft svårt att förstå mig på människor som saknar visioner och som bara tolkar allting negativt. Detta inte att förväxla med människor som är
realistiska i sin syn på församlingsverksamhet. Om någon i oförstånd rusar iväg med påstådda trossteg kan det finnas fog för en sådan realism.
En dag blev jag hembjuden till några vänner. Rätt som det var började de tala illa om församlingens föreståndare. Jag lyssnade utan att säga ett ord.
Jag vet inte alls hur mycket sanning det fanns i deras anklagelser mot pastorn, men jag kände mig skyldig att försvara honom, i synnerhet som han inte
själv fanns med och kunde förklara sin ståndpunkt.
- Eftersom jag är pastorns medarbetare, så har jag ingen rättighet att delta i något av det som ni här anklagar honom för. Jag vet ju ingenting om detta
och det skulle vara helt fel av mig att delta i en konspiration mot honom. Ni får gärna fortsätta och samtala om det här, men absolut inte med min
medverkan. Därför går jag nu om ni inte tar illa upp.
Det blev genast en pinsam stämning, men de bad mig stanna och bytte samtalsämne. När jag senare vände mig till en känd pastor i Stockholm för att få veta
hur man kunde komma till rätta med sådana problem så svarade han lite nonchalant:
- Rör inte i dyngan, för det luktar så illa."
Så här i efterhand kan jag inte förneka att han i viss mån hade rätt, men samtidigt inser jag att det ibland också krävs mod och civilkurage att
avslöja det som är fel och våga säga ifrån, när galenskaper breder ut sig.
Under min tid i Norrtälje flyttade pastorsfamiljen Lennart Carlsson till annan ort. Pastor Vincent Lindberg blev då vakanspastor.
Han skrev en rekommendation som är daterad den 20 november 1962. Jag var då fyllda tjugo år:
”Rekommendation Rolf Ericson född i Norrköping 8/1 1942. har under nära ett års tid varit verksam som medarbetare och evangelist i vår församling.
Han har genom sin förkunnelse, sång och musik, samt i övrigt ett redbart liv och nitälskan, vunnit församlingens fulla förtroende och tacksamhet.
När han nu på grund av värnpliktstjänst lämnar oss rekommenderas han på det varmaste till gemenskap med Vännerna i de Församlingar dit han kommer.
Den 20/11 1962
Å Filadelfiaförsamlingens i Norrtälje vägnar: Vincent Lindberg ”
Trots att jag bara varit i Norrtälje i ett års tid, så tyckte jag nog att jag fått känna på att livet som ett Herrens vittne, inte var enbart romantiskt,
och okomplicerat om jag någonsin uppfattat det så. Jag kände tydligt att om jag skulle fortsätta på den vägen var jag beroende av Guds tydliga tilltal och
vägledning. Nu väntade en ny tid. Värnpliktstiden vid Kungliga Bråvalla flygflottilj. Tiden var hösten 1962 då jag flyttade tillbaka till Norrköping.
Webbmaster: Rolf Ericson
