"Varje år fick vi följa med vår far på älgjakt. Den började i september månad och varade en månad. Vi pojkar hade läst boken om Buffalo Bill. Min äldste bror gjorde patronbälten åt oss, och vi upplevde älgjakten som ett riktigt Vilda Västernäventyr. Under två år fälldes tretton älgar. Ortspressen kunde berätta att Skogvaktarens fjortonårige son med tre välriktade skott hade skjutit en av älgarna som kommit springande emot honom.
Pappas avgångsbetyg från folkskolan år 1914, undertecknat av lärarinnan som var hans kusin.
När krigsutbrottet kom år 1914 hade vi varit med om en mycket regnfattig sommar. Det var mycket torrt och många skogsbränder. Den 5 juli utbröt en mycket svår skogsbrand, då militär ifrån Malmslätt fick inkallas. Elden hade uppstått under kraftig blåst och fick ett mycket häftigt förlopp. Det såg mycket hotfullt ut och många gårdar var i riskzonen. I hemmen och bönhusen samlades man och ropade till Gud om hjälp. Så gjorde vi även i vårt hem tillsammans med vår mor. Vår far och äldre bror var ute på släckningsarbete. Gud hörde vår bön. På natten föll ett ymnigt regn och vinden lade sig.
Gammalt foto från Grytgöl. Från vänster: Badhuset, blåsmaskinshuset och smedjan. På dammbron står Mjölnare Skagerström och Förvaltare Örman
Jag minns också vid denna tid hur beroende vi var av vattenhjulsdriften vid kvarnar, sågverk och industrier, och vilka svårigheter som inträffade vid torra somrar.
Vår morbror Carl Gustaf Sundin hade stort bekymmer att med hjälp av två ångmaskiner och en gasmotor hålla igång driften av industrin. Bönderna fick fara långa vägar till orter där man hade bättre tillgång till vatten. Till vattenhjulsdriften hörde också ett vattenhjul som drog en blåsmaskin av ansenliga mått, en kvarleva från tiden då stångjärnssmide pågick vid bruket. Nu försåg den handsmedjans fyra härdar med bläster, därtill de många härdar som smidde kätting. Men även blåspipan varmed man blåste in och blåste ut arbetsdagen. Den började halvsju på morgonen och avslutades klockan sex på kvällen. Man måste sätta fart på vattenhjulet för att få den dubbelpipiga signalpipan att ljuda. Vid skogsbranden 1914 ljöd denna i flera timmar för att sammankalla människor från näraliggande orter. Min far som var skogvaktare och ordningsman, fick ta emot militären, som anlände med extra tåg om natten. Med budkavle sammankallades människor att infinna sig till vakttjänst vid de farligaste brandplatserna
Carl Gustaf Sundin and his family.
Jag kan även minnas tiden då den kooperativa handelsföreningen bildades, samtidigt med arbetstidsförkortningen till 8 1/2 timme om dagen. Det var genom den nybildade fackföreningen som det kunde genomföras. Tidigare hade bruksherren en egen handel, dit arbetarna fick bära tillbaka sina pengar. Så var förhållandena på denna ort. Ingen konkurrens som kunde påverka prissättningen. I en del fall var förhållandena sådana att arbetsgivaren månadsvis gjorde upp räkningen med den anställde, så att denne aldrig såg några kontanter. Men förnöjsamhet rådde i all enkelhet och fattigdom. De flesta kunde hålla sig med någon liten potatisodling, och ibland några höns och en hushållsgris. Barnen fick tidigt börja vid industrin eller i skogs och lantbruk, i vissa fall fick de sluta skolan innan de gått ut de sex klasserna. Betalningen i trädgård för en tiotimmarsdag var en krona."
Arthur fick tidigt börja arbeta bl.a. hos sin far i olika skogsarbeten, men också vid Grytgöls bruk. Arthur skriver i artikeln Minnen från skogarna:"Vid de gamla järnbruken var skogskolningen en inkomstkälla under den gamla järnhanteringstiden. De gamla järnbruken hade egna skogar, från vilka kolningsvirke kunde hämtas. Någon skogshushållning existerade inte vid denna tid. Ibland avverkades de allra finaste timmerställningarna till kolningsvirke. Skogskolningen, körningen och resningen av milveden, samt koltransporterna till järnbruken, ingick för det mesta i de underlydande skogsböndernas arrenden. I vissa fall ingick även transporten av stångjärnet till städerna i deras åligganden. Var och en hade ansvaret för en viss kvantitet per fora. Avståndet till närmaste stad kunde vara cirka 5-6 mil. Kvantiteten per fora var beräknad efter vad ett par hästar orkade att dra. Om en arrendebonde förklarade att en av hans hästar var halt eller sjuk, så togs ingen hänsyn till det.Han måste ändå lasta lika mycket efter den enda häst han hade. Det var inte så lätt att vara skogsförman på den tiden och "stå i stall" med dessa arrendebönder och deras drängar. Det fanns så mycket missnöje, som inte var obefogat. Om något extra arbete tillkom, som till exempel att bygga en kolarkoja, så var betalningen för detta en krona. Arbetet kunde ta en eller två dagar i anspråk. Efter en gemensam aktion från samtliga skogsbönder höjdes betalningen till 1 krona och 10 öre. Veden som skulle användas till skogskolningen skulle helst vara huggen på vintern för att hinna "frysa ur" På försommaren skulle den torka, för att senare under sommaren köras in. Om man inte hann med att i tid hugga veden, som helst skulle vara ordentligt torr, syrfällde man veden, dvs. man fällde omkull träden, och lät dem ligga okvistade så att barr och löv fick suga ur saven ur veden. Sedan sågade man upp den i 5 alnars längd och lade upp dem till torkning i s.k. "klipp". Inkörningen gick till på följande sätt: "Om det inte förut fanns en kolbotten, så måste en sådan planeras. Man reste en s.k. pipstock, som bar upp en ring omkring vilken pipöppningen skulle bildas. Sedan reste man masterna omkring denna centrumstock och man mätte dem i "famnar" En mila innehöll 14-16 famnar vedmaster. Produktionen av kol kunde variera beroende på kolarnas skicklighet. 30-40 kollaster "stig" eller "ryssar" som de kallades var väl det ungefärliga utfallet av kolningen. En "stig" innehöll 19,8 kl och till detta åtgick 2 kubikmeter ved. En "ryss" innehöll 59,4 kl och till detta åtgick 3 kubikmeter ved. Då inörningen var färdig vidtog "jämhuggning" av ev. överskjutande trädstammar, som var längre än 5 alnar, därefter kolning, barrning samt stybbning. Arbetet kunde ta både 4 till 6 dagar i anspråk. Milan tändes genom att en eld gjordes ovanpå milan. Sedan kastades elden ned inuti milan. Så fortsatte man att göra hela den första dagen, genom att fylla på med ved, tills elden fattat tag, så att kolningen kunde börja. Kolningsprocessen pågick sedan under cirka 3 veckors tid. Under den första veckan måste man övervaka milan hela dygnet, och med jämna mellanrum fylla på med ved. På grund av gasbildning kunde det hända att milan "slog", vilket innebar att den kastade av sig all stybb. Om detta hände blev man så fort som möjligt tvungen att täcka milan med stybb, som var en blandning av jord och fint kolavfall. Kolaren och hans medarbetare måste arbeta oavbrutet tills faran var över. Efter någon vecka då kolningen var i full gång, gjorde man en rökring runt milan. Denna ring flyttades undan för undan nedåt, tills kolningen var färdig. När kolningen så småningom var färdig skulle den "sättas igen", vilket innebar att all stybb genomblöttes med vatten och genomarbetades. Detta arbete pågick under en hel dag för 4-5 personer. Om igensättningen misslyckades, så att milan efter någon tid inte slocknat, så måste man riva milan. Detta arbete kunde ta 1 eller 2 dagar. Efter detta måste man vakta i 3 dygn så att inte kolet fattade eld. Vid järnbruken fanns det "kolaregubbar", som mot betalning åtog sig kolning åt egnahemsägare med egna skogar. De kunde då ofta ha 3 till 6 milor på gång som de tände med någon veckas mellanrum. Till skydd mot blåsten placerade man sig gärna i ett av de stora kolsållen. Men om det fanns en kolarekoja, så övernattade man förstås i den." Arthur som skrivit ovanstående artikel deltog själv i detta arbete. Han berättar att livet i skogarna var friskt, men alltför påfrestande för en 14-15 åring.
Jaktlag i Grytgöl August med flöjten.
OM VÄCKELSERÖRELSEN I HÄLLESTAD KLICKA HÄR
Arthur tillhörde i sin ungdom Betaniaförsamlingen i Grytgöl, även kallad Hällestad första baptistförsamling, en av landets äldsta frikyrkoförsamlingar. Så här skriver Arthur: "Det var som femtonåring jag kom i kontakt med den väckelse som berörde min hembygd under åren 1916-1923. Två stora dopförrättningar hölls under vintern och sommaren 1918, då jag som 16 åring, tillsammans med min syster Gerda 18 år blev döpt tillsammans med en rad vänner.
Bland ungdom, men även bland en del äldre fanns vid denna tid en längtan att få uppleva och ta emot "kraften ifrån höjden". Det var förkunnelsen om Andens dop, som tog sig uttryck i denna längtan. Man gick långa vägar för att få vara med där man samlades till bön. Detta gjorde man därför att det inte fanns förståelse för ungdomens längtan i församlingen. Höstkonferenserna i Filadelfiaförsamlingen i Örebro hörde vid denna tid till de stora uppbyggelsehögtiderna. Jag besökte denna konferens hösten 1918. År 1920 var jag med i Pastor John Ongmans bibelskola.
Redan år 1920 fanns en pingstförsamling i Örebro, som jag besökte. Visst var vi vänner av pingsten även om vi var baptister. Då vi senare fick kännedom om den s.k. "Kopparbergsstriden" började vi regelbundet att läsa tidningen Evangeli Härold, samt Lewi Pethrus bok "De kristnas enhet". Vi fick mer och mer förståelse för våra "fria" pingstvänner. Det ryktades om att s.k. "fria församlingar" bildats i Finspång och Norrköping. Ibland cyklade vi till Örmon och hälsade på i den lilla församling som fanns där. Vi samlades också i vårt eget föräldrahem till bön, och hade också planer på att bilda en "fri församling". Vid vinterns skogsavverkning avskildes lämpligt sågtimmer för ombyggnad av vår bostad, Göl i Grytgöl, med utrymme för möten.Alla sådana planer lades åt sidan från och med hösten 1923, då vår far köpte AB Järntrådverken i Norrköping. (Företaget kallades i början Norrköpings Trådverk) Men åtta år senare bildades en pingstförsamling på orten. Under de sex år jag tillhörde Baptistförsamlingen i Grytgöl, deltog jag i söndagsskolan i Grytgöl, Stigstorp och i Boka by. Under tre år var jag också evangelist i församlingen.
TILL NORRKÖPING
Det var under stor vånda vi bröt upp från vår hemort, Grytgöl, där vår far och farfar varit bosatta i omkring 100 år. Vi var medvetna om att det var vågat att starta detta företag i tråddrageribranchen, där vår far, visade det sig senare, fick "offra gård och grund"
I Norrköping fick Arthur arbete hos sin far vid Järntrådverken. År 1927 startade han ett eget företag Firman N.A, Ericsons vedaffär. Han ägnade sig åt försäljning av ved och tillverkning av Gunnebostängsel, staket och grindar. Under åren 1929 till och med 1945 var han anställd hos Ternlund och Karlsson som Chaufför. Efter tiden i detta företag blev han anställd av Byggnads AB Birger Andersson som Förrådsförvaltare, smed och reparatör av byggnadsmaskiner, en tjänst som han hade under åren 1945-1950. Därefter var han med om att uppföra fiberplattfabriken i Vrena under åren 1950-1952 då han utövade tillsyn över elektriska anordningar under byggnationen. Företaget hette Byggnads AB Mauritz Larsson. Åren 1952-1956 var han anställd av Skånska Cementgjuteriet, där han arbetade med smidesarbeten och reparationer av maskiner vid olika större arbetsplatser. Även under åren 1956-1960 arbetade han på liknande sätt i ett flertal företag. Före sin pensionering var han under åren 1960-1968 anställd som industrielektriker vid Westerholms Tricotfabrik i Norrköping.
Gölsgården i Grytgöl. Stående fr.v. är Karl och Ebba Pettersson. Sittande fr.v. Julle och Evan. Stående från mitten Arthur, Gerda, August med Elisabet i handen och Valborg med Brita på armen.
AB Järntrådverken i Norrköping år 1926 Personalen vid denna tid bestod av 24 personer. 3 saknas på fotot. Översta raden fr.v. Ivar Ericson, Evan Ericson, Karl Nilsson fr.Gusum, Albin Karlsson fr. Grytgöl, Helmer Ljung fr.Dagsberg, Olof Karlsson, Arthur Ericson. Mellersta raden fr.v. Einar Brodin fr. Fredriksdal,Axel Karlsson, Artur Eriksson från Motala, August Ericson, Olle Sjöberg fr. Fredriksdal, Cederborg, Gustav Andersson-Vangeryd. Nedre raden fr.v. Bertil Andersson "Moet" från Fredriksdal, Erik Karlsson fr. Motala, Enar Holmqvist, Harry Elfström, Axel Ljung från Dagsberg, Nils Karlsson fr. Kimstad, Karlsson från Fredriksdal
Pappas bror Evan med familjebilen en Overland av 1922 års modell.
Några år senare hade företaget utvecklats med andra chefer.
Ur en broschyr från år 1935
Hur gick det för Farfar August och det kapital han satsat? Det har jag hört talas om, men det är preskriberat.
LÄS AMERIKABREVET TILL FARFAR!