Fr.v. Systrarna Torborg, Agda, Anna och Tyra
När jag började att släktforska för många år sedan, blev jag uppmanad att ägna särskild möda åt min mormors släkt. Man sa till mig att hon var av adelsläkt. Detta naturligtvis i kognatiskt nedstigande led. Detta lät intressant, men jag kunde ju inte nöja mig med mindre än att jag hade bevis för detta påstående. Jag började således i vanlig ordning med att forska i kyrkoböckerna. Detta är det absolut säkraste sättet att få veta den fullständiga sanningen, eftersom de flesta kyrkoböcker är omsorgsfullt skötta. Jag fick gå 6 generationer bakåt i tiden, räknat ifrån min mormor, innan jag stötte på den första ledtråden. Det var i födelseboken år 1738 för Risinge församling i Östergötland, jag fann prästdottern Anna Beata Nygren, mormorsfarfarsfarmorsmor. Nu öppnade sig nya möjligheter, då jag hade tillgång till tryckta källor. När man studerar tryckta källor kan man inte vara lika säker på äktheten. Man bör därför inte nöja sig med en källa, utan att jämföra uppgifterna med andra källor. Om uppgifterna man söker är samstämmiga i flera källor kan man vara någorlunda säker på äktheten
Eftersom Anna Beatas far vid denna tid var komminister i Risinge, kunde jag gå till Linköpings stifts herdaminnen och där få en fullständig beskrivning av fadern och den övriga familjen.Jag kunde nu fortsätta mitt sökande i bouppteckningsregister, adelskalendrar och släktböcker. Dessutom fick jag snart kontakt med andra släktforskare som också arbetat med samma släkter. Med stor sannolikhet är det mesta i den historia jag här presenterar äkta. Naturligtvis kan det finnas en del uppgifter som inte stämmer helt. Mycket behöver säkert senare korrigeras.
Om man följer Anna Beatas far bakåt, så kommer man bl.a. till
Bonden Harald i Mjölsefall Kisa och Bonden Karl i Bollkind i Kisa. (källa: Bo Lindwall) Från denna släkt härstammar flera "kändisar", bl.a. Tage Danielsson. (enl.samma källa) (Från Nygrensläkten i Solltorp Nykil härstammar Statsminister Fredrik Reinfeldt)
Här finns både bönder och präster, som är väldokumenterade. Följer man modern bakåt, så passeras också en hel del prästsläkter, från Sevenius till Bohlius. Den kända Vimmerbysläkten Rosvall finns med och så även släkten Benedicti-Phoenix.
STATARNA:
När jag nu skildrar min mormors fars föräldrars historia så skulle jag kunna rubricera den med ett ord, nämligen statarliv, ty sådan är deras historia. Carl Gustaf Samuelsson var vid giftermålet dräng vid Ekmohn och Carolina Ramstedt tjänstepiga i Rodga. De flyttade 1848 till Ekeby i Kvillinge. Därifrån till Ö.Eneby 1851, och sedan 1863 till Lida i Kvillinge.Carl Gustaf och Carolina flyttade från Ekeby i Kvillinge till Ö.Eneby f:ng 1851. Från Ö.Eneby till Lida i Kvillinge 1863. År 1864 flyttade sonen Carl Johan 14 år från Kvillinge till Ö.Eneby f:ng, där han fick börja arbeta och göra rätt för sig. Både Carl Gustaf och hans far Samuel Gustaf Gadde var Statare, dvs. de var anställda som jordbruksarbetare, men deras lön utgick delvis i form av natura.Efter Carl Gustafs död 1864 bodde den befriade änkan Carolina Ramstedt kvar i Lida till år 1866. Det året flyttade hon med sonen Frans Gustaf 9 år och dottern Josefina Mathilda 3 år, till Bergsäter lilla förpantade lägenhet i Kvillinge f:ng. Därefter år 1868 till Välekärren Vetatorpen i Kvillinge f:ng. Därifrån till Händelö i St.Johannes f:ng i Norrköping år 1870. Samma år flyttade änkomannen Statdrängen Nils Gustaf Dahlberg till samma adress från Krokeks församling där han var född 2/7 1828. Med sig hade han sina barn: dottern Christina Charlotta född 30/3 1861 i Ö.Eneby, Wilhelmina född 27/3 1864 i Ö.Eneby, sonen Adolf Wilhelm född 2/5 1868 i Krokek. Nils Gustaf och Carolina gifte sig 29/5 1871. De fick inga barn tillsammans, men tog hand om de barn de förde med sig från tidigare äktenskap. Familjen Dahlberg flyttade från Händelö till Melby i samma f:ng 1871. Fastigheten ägdes av Enkefru Grefvinnan Stjärneld. Frans Gustaf flyttade till Risinge 1872 där han arbetade som dräng i Larstorp 1873 och Kohlstad 1874. därefter till Norrköping 16/11 1875. Familjen Dahlberg flyttade från Melby till Nafvestad (AI:17 s.109 St.Johannes) Från St.Johannes till Ö.Eneby f:ng år 1873 (AI:20) till Sandbyhof. Från Sandbyhof flyttade familjen Dahlberg till Kvillinge f:ng 5/11 1875.Där bodde Nils Gustaf och Carolina och tre av deras barn i Rödmossen..Christina Charlotta hade då flyttat till St.Olai f:ng 5/11 1875. År 1877 gick familjen Dahlbergs flyttlast till Evelund i St.Johannes församling i Norrköping. Josefina Mathilda flyttade därifrån till Konungssund år 1879.Från Evelund till Karstorp i samma församling (A:I:18 s.137) Den 13 mars 1885 dog det befriade fattighjonet Nils Gustaf Dahlberg (AI:19) Carolina och 21 åriga Wilhelmina bodde vid denna tid i Karstorp, men flyttade senare till en särskild stuga under torpet Asplund i Karstorp. Den ägdes av A-M Andersson i Kuddby.I nästa församlingsbok för St Johannes f:ng finns Carolina på sidan 239 å församlingen skrifne ensamme qvinnor. Hon dog där 25 januari år 1900. (OBS! PARENTESEN) (Nils Gustaf Dahlbergs son Karl-Erik Dahlberg flyttade till Skedevi år 1875:(Skedevi AI:30) Stenfallet i Sihla Torparen Karl-Erik Dahlberg Född 11/3 1856 Hustrun Anna Sofia Adolfsdotter Född 7/8 1853 i Skedevi Barn: Karl Emil Född 12/9 1878 Hulda Wilhelmina Född 19/4 1880 Selma Sofia Född 25/11 1882 Anna Maria Född 28/4 1886 Frans Algot Född 21/1 1889 Verner Alexander Född 23/10 1894 Senare föddes ytterligare en son som hette Edvin Ovanstående Anna Sofia Adolfsdotter var syster till min hustru Ulla-Britts mormorsfar Gustaf Adolfsson.)
PUKSTENSSLÄKTEN:
Nu ska jag berätta lite om min mormors mormors föräldrar och syskon. Först Hemmansägaren Erik Svensson ifrån Puksten i Östra Eneby församling. Han drunknade på sjön Glan. Anteckningar om Eriks tragiska dödsfall finnes i dödsboken för Ö.Eneby församling 1828:"E.S., bonde från Puksten född i denna församling 2 maj 1799 och gift med B.L.O. från Berget år 1821 d. 18 nov, haft med henne två döttrar Anna Stina och Johanna och en son Sven. Han hade goda märken för christendomskunskapen, men lefnaden var ej i harmonie därmed. Alla hans företag misslyckades. Slutligen ville han genom fiskhandel förtjena sig på någon, men stadnade för länge på sjön hos notdragarna och följde sin fisk åt i sjöbotten, hwarifrån han efter mycket och fåfängt sökande i många dagar icke igenfanns förrän i början af junii d. 6 månad. Natten före sin dödsdag hade han haft mycken oro och en stark förkänning af det som honom förestod, gått af och an, fruktat och bedit om Guds förbarmande och hjälp; varockså med i bönen som korfolket höll innan de om aftonen skildesåt, gingo hwar och en till sitt, samt var då nykter. Hösten förut hade hans själasörjare talat ut med honom rätt allvarssamt, wid ett besök i Puksten och förmanat honom att betänka vad hans eviga frid tillhörde samt styrkt honom till en grundelig omvändelse och ifrig bön i Jesu namn. Att sådant var gjort och att den arme mannen haft ofvannämnda förkänning, samt då bedit med allfvar, lände till stort sonlagement under bestörtningen öfver hans ömkeliga slut i sjön Glan, ej långt ifrån Kohlstad. Begrofs den 8 junii." Ur dagboksanteckningar förda av präst i Östra Eneby församling år 1828. "1828 den 8 junii första söndagen efter H.treenighet hände vid sammanringningen att Storklåckans kläpp lossnade, men hindrad af en slå uppslagen för klämtningssnöret, föll ned innanför tornluckan. Hade han lossnat vid swängningen åtden norra luckan; så hade han högst sannolikt farit ut,och då kunnat krossa flere personer, som gingo där fram, för att bewista den redan den 4 sistl. februari drunknade , men den 5 dennes först igenfunne Sockenmannen Erik Svenssons i Puksten lik, som nu begrovs på norra sidan, där liken nu läggas i ordning sedan södra sidan blifvit uppfylld. Just då kläppen föll och bullret hördes höll man på att fatta skoflen för att jordfästa och wardt icke litet illawid, men så wida lugnad, som intet skrik hördes. Huru innerligt mitt hjerta gladdes och tackade Herren, som så nådigt afwände den hotande olyckan, står ej att beskrifwa. Lofvad vare Herrens hulda vård."
Av det som skrivs om mormorsmormorsfar Hemmansägaren Erik Svensson i Puksten, får man intrycket av att han var begiven på starka drycker. Om man jämför bouppteckningarna mellan far och son, så får man uppfattningen att Erik inte förvaltat sitt arv. Boets skulder överstiger tillgångarna med 166 Riksdaler. Ovanstående anteckning ur dödsboken bekräftar också min uppfattning. Efter försäljningen av Puksten bodde mormorsmor Anna Stina Eriksdotter med sin familj i en Backstuga Carlslund som var avstyckad från Puksten. Mormorsfar CarlJohan Carlsson var bara fjorton år gammal när han blev anställd av sin blivande svärfar som arbetskarl vid det lilla torpstället. Åtta år senare gifte han sig med dottern Sofia Albertina, och i Carlslund bodde de kvar hos föräldrarna när mormor Hilma föddes.
HAMMARSMEDSSLÄKTEN GADDE
Först en liten inledning om släkten Gadde.Att det är en vallonsläkt kan jag inte helt bevisa, men i en liten skrift utgiven år 1876 av ett förlag i Liege med titeln: "Louis De Geer et la Colonisation Wallone en Suede" finns en namnlista på de valloner som invandrade till Sverige under perioden 1662 till 1875. Enligt denna namnlista på vallonsläkter kom den förste av denna släkt med namnet Gadde till Finspongs bruk. I denna skrift finns många kända vallonsläkter uppräknade bokstavsordning. Valloninvandringen tog i början två riktningar. Den första till Finspånga län, där omnämns Godegård, Tjällmo, Regna, Skedevi, Hällestad, Risinge och Vånga. Den andra riktningen till Österby bruk, Leufsta, Gimo och Dannemora. I en annan källa talas det om att de första vallonerna kom till Värmland. År 1600 kom en fransman Paschilius Dionysius Chenon med en skeppslast valloner. Dessa främmande bergsmän och järnarbetare som huvudsakligen kommo till Värmland buro namnen: "Bilock, Dandanell, de Prez, Drez, Durent, Gagot, Garney, Guddi, Grave, La Montagne, Lemens, Lochette, Pjett, Savoland, Touffar,dela Tuange."Det sägs om dem att de voro fransmän och valloner". Valloner är romaniserade kelter (galler) direkta avkomlingar av de gamla belgierna, i annan mening än deras grannar, flamländarna.Valloner kallas de på grund av härstamning och språk. Namnet "valloner" är det isländska "valer" dvs. ursprungligen folk från Wales, men sedan om kelter i allmänhet. Den egentliga valloninvandringen började omkring 1618 i förstone till Finspångstrakten. Louis De Geer Född i Liege 1587, en rik köpman från Amsterdam, lämnade kapital för arrende av Finspånga län i Östergötland. Han blev svensk medborgare år 1627. Det var han som värvade yrkesmän från Vallonien åt Wellam De Besche. Smeder anställdes på kontrakt. År 1748 fanns det två stycken ERIC GADDE anställda vid Häfla hammare. Häfla bruk anlades 1682 av landshövding Jacob Fleming. Bruket bestod då av en hammare och två härdar. Bruket fick sina första privilegier1683 med ett årligt smide av 300 skeppund och frälseränta av 75 skeppund och mot en hammarskatt av 3 skeppund årligen.Privilegierna grundades på kol från egna skogar och på att fylla tackjärnsbehovet från egna skattebönder i Närke. 1728 byggdes en ny smedja och vattenkraftanläggningen ombyggdes i syfte att kunna öka tillverkningen. 1742 utökades privilegierna varvid Nora och Lindes bergslager anlitades för att fylla tackjärnsbehovet. Jag har funnit en gammal specifikation uppå Bruksfolket wid Häfla hammare år 1746. Där fanns: Secreteraren Johan Siöstedt, såsom mästersmed för den ena härden Petter Mårtensson, D:o för den andra härden Eric Thure, Mästersvenner:Eric Gadde Johan Mårtensson, Kohlgossar Eric Gadde och Anders Dahlqvist. Kohlare Pärder i Börstnäset och slaggkiöraren Sven i Slekenäset.
Vallonerna var skickliga hammarsmeder. Sönerna gick ofta i lära hos sina fäder. I denna släkt från far till son i minst 140 år. Man flyttade ofta till närliggande bruk. Man kan finna personer som tillhör släkten Gadde vid bruken i Finspång, Häfla bruk i Skedevi, Lämneå och Hättorps bruk i Tjällmo, Ljung, Borggårds bruk i Hällestad samt Hults bruk i Kvillinge.Värmlandsgrenen finns representerad i trakterna omkring Munkfors och Ransäter
För övrigt har jag samlat ett antal ättlingar till denna släkt både här i Sverige och utomlands, vilka finnes dokumenterade i min databas. För upplysningar om dessa står jag gärna till tjänst.
BROBERGSSLÄKTEN
Min mormors mor hette Broberg, därför kallar jag den här delen av min avhandling för Brobergssläkten. Den äldst kända med namnet Broberg är så långt jag nu vet Carl Fredrik Broberg, men jag har haft lättare att finna uppgifter om hans hustrus anfäder och börjar därför med den äldsta för att sedan gå framåt till vår tid. Det är Bergsfogden Olof Persson från Sunkerstad och Boberg i Vånga församling,Östergötland.gift med Ramborg.
Vi kan följa två led ifrån honom i vår släkt. Olof Pärsson är omnämnd i 1559 års jordebok. Han bodde vid denna tid i Sunkerstad och satt med bland de tolv i skatteläggningsnämnden för Vånga bergslag.. År 1576 bodde han fortfarande i Sunkerstad. Skatten för gården var: Ledungslama, 9 daler, Osmundsjärn 8½ hundret, Konungshästar 4, och 2 stavrum ved. Fogden Måns Storkarlsson kunde inte redovisa slutsumman i jordeboken, eftersom många av bönderna detta år var befriade från skatten på sina gårdar. Bl.a. var 12 bönder befriade därför att de under Lasse Västgötes fana hade deltagit i kriget. Därför är till hans redovisning fogat en avkortningslängd. Av denna längd framgår att Oluf i Sunkerstad var länsman och därför "hafver ett skattehemman fri" Av denna längd framgår även att han åtnjöt frihet för skatten av Bobergshyttan, som utgjorde 5 hundret järn. Till Älvsborgs lösen 1571 skattade han 50 lod silver. Före år 1578 hade Olof Pärsson överlåtit Sunkerstad till sin son Påvel Olsson, och med den övriga familjen flyttat till Boberg. År 1579 hade han som Bergsfogde vid Vånga Berg skattefrihet för sina hemman.. (Påvel Olsson var år 1598 på Hertig Karls uppdrag Befälhavare för 153 Bergslagsbönder för bevakning av bron vid Mem i Tåby socken. År 1600 var han Riksdagsman för Vånga Bergslag. Han skänkte en bibel till Vånga kyrka.)
När Nils Kolare den 16 september 1579 kvitterade betalningen för kolning till blåseverket i Vånga, hade både Nils Kolare och Olof i Boberg satt sina bomärken under kvittot. Enligt 1580 års jordebok var skatten för Olof Pärssons Bobergshemman: Penningar 21 daler, Osmundsjärn 7 hundret, 4 lispund och 12 marker, samt 1 stavrum ved. Avkortningslängden visar emellertid att Olof Pärsson i Boberg, Bergsfogde på Vånga bergslag hade fritt ett bergsmanshemman Boberg, samt en äng, som tillförende hade varit vid skatten på Sunkerstad. Denna frihet därför att han aktade blåsverken, smidet och malmbruket. Och för att han lottdelade det järn ibland bönderna som spiken smiddes av. Bland avskrivningarna företedde fogden även en specifierad räkning på proviant, som han betalt och som utgjort förtäring vid Wellam De Wijks och hans sällskaps vistelse vid bruken i dessa bergslager. Summan slutade på 319 och 1/4 daler, 7 öre och 18 penningar. Olof Pärsson dog år 1589 Hustrun Ramborg kallades från och med denna tid "änkan i Boberg" Hon kärade i två mål vid tinget i Vånga den 2 maj 1590. År 1596 ägde änkan den ena Bobergsgården och sonen Per (Peder) den andra. År 1611 levde änkan i Boberg, men var troligen död någon gång mellan 1613-19 eftersom hon inte är omnämnd i den restuppbördslängd till Älvsborgs lösen, till vilken Per Olsson i Boberg och brodern Carl Olsson Bärg i Boberg hade betalt. Den sist nämnde hade kommit hem från en tjänst som Comisarius i Norlanden i Kungl Majestäts tjänst. Han hade nu övertagit den östra gården i Boberg efter sin moder. Han bodde kvar där till sin död år 1656. .
Nessel, Nils Nilsson. Lifgrenadjär. . Bodde i Nesslersberg, Ingelsta ägor i Risinge under 1800-talets början, även i Enerota soldattorp Risinge samma tid. Blev år 1800 soldat för Nääs rote i Risinge socken och fick namnet Nessel. Inmönstrades vid Första livgrenadj.reg. och Östanstångs Compani. Var 5 fot och 9½tum lång. Han fick avsked 1806, enl fältskärs intyg att han var ofärdig i sina knän. Han lärde till hattmakare och var slutligen kyrkovaktmästare.Källa:Bengt Olsson.
Nessel, Sonen Anders Fredrik Nilsson. var predikant.Släktforskaren Bengt Olsson i Vånga har bidragit med en stor del av materialet till denna gren av vår släkt.Anders Fredrik var hans morfar. Han dog under en predikoresa i Ejmundsby, Mästerby socken på Gotland. Enligt Inre missionens historia av E.J. Ekman var A.F. Nilsson en av vårt lands mer kända lekmannavittnen och tillhörde tillsammans med J.P.Nyrén och Lars Magnus Larsson i Barketorp Hällestad de pionjärer som betytt mest för den evangeliska verksamheten som under 1850-talet påbörjades i norra Östergötland. Familjen flyttade från Ladusjön till Sjölunda båda ställena i Vånga sn. Gift 1836-02-07 i Vånga(E) med Larsdotter, Johanna. Född 1816-08-23 iÄskemålen, Vånga(E). Död 1890-02-03 i Sjölunda, Sunkerstads ägor. En av Anders Fredrik Nilssons söner var kyrkoherden Johannes Neander.
MERA OM ANDERS FREDRIK NILSSON OCH VÄCKELSERÖRELSEN I NORRA ÖSTERGÖTLAND
Neander, Johannes. Född 1846-10-16 i Ladusjön, Vånga(E). Död1895-02-25. Kyrkoherde. Källa: Släktforskaren David Eriksson Finspång Link.stifts herdaminne m.fl. Gift 1876-12-19 med Edman, Johanna Maria. Född 1852-03-08. Link.stifts herdaminne Barn: Neander, Anna Maria. Född 1877-12-15. Neander, Ester Alfrida Elisabet. Född 1879-02-25. Död 1894-07-02. Neander, Johannes Natanael. Född 1881-06-03. Fotograf. Neander, Anna Maria. Född 1877-12-15. Gift 1904-08-24 med Wärnström, Karl. Folkskollärare. Link.stifts herdaminnen
Om Kyrkoherden Neander Ur Inre missionens historia: ".....den dåvarande vice pastorn Dahlberger, som hade fäst sig vid gossens begåfning, meddelade honom enskild undervisning, och vid 18 års ålder vann han inträde vid Linköpings allmänna läroverk"........senare vid Norrköpings allmänna läroverk år 1868 studentexamen där. Sedan vid Uppsala universitet först fil. kand. därefter teologiska studier. Efter prästexamen och sedan han blivit prästvigd, blev han missionsföreståndare vid Johannelund, Evangeliska Fosterlandsstiftelsens utbildningsanstalt åren 1875-1888, därefter blev han kyrkoherde i Risinge församling i Linköpings stift där han blev verksam intill sin död. "Han predikade som vanligt i högmäsan fastlagssöndagen den 24 februari 1895. Men under natten besvärades han af dålig sömn och vaknade med svår hufvudvärk. Framåt middagen kände han häftig smärta i bröstet, och på aftonen samma dag slutade helt hastigt hans lif."