Mamma och pappa
Pappa med sin egenbyggda gengasbil.
Jag började i Fröbelinstitutets lekskola i treårsåldern. De hade sin lekskola i huset mitt emot vårt. Fröknarna var snälla och miljön var vänlig.
Det fanns tre affärer i närheten av vårt hus. En speceriaffär, en charkuteriaffär och en mjölkaffär. Affärsmännen stod bakom disken med en blyertspenna bakom örat. Mjölk köpte man i kruka, som man bar med sig. Den mättes upp med litermått. Det var före tetrapackens och pappersförpackningarnas tid.Jag brukade gå till affären och handla åt tanterna på gården. Ofta brukade det bli en liten slant över, som jag fick köpa godis för. Av en liten pappersbit gjordes en strut i vilken man hällde upp karameller.
Överallt fanns möjlighet till lek. En rolig sysselsättning var att tälja barkbåtar i närheten av gårdens stora vedtrave. Vi hade nära till lekplatsen vid Oxelbergen. Där fanns vintersportarnas eldorado, ett hopptorn och skidbacke för backhoppning under vintertid. För min del räckte det att åka i backen nedanför hoppet.
Jag har faktiskt två födelsedagar. Den första då jag föddes som det femte barnet på min mammas 40 års dag. Den andra sju år senare då jag tog emot Herren Jesus som min Frälsare. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag vet att det fanns en längtan hos mig att följa Jesus, så som jag blivit undervisad. Det blev också ett starkt behov att få bekänna min tro på Jesus för andra människor. Nog hade jag sluppit mycket lidande om jag varit tyst och behållit min tro för mig själv, men jag visste att Jesus förväntade sig att jag bekände min tro på honom utan att skämmas I skolan och på gården där vi bodde vittnade jag om min tro. Detta fick ganska snart konsekvenser. Jag mötte spydiga kommentarer och hånfulla glåpord och blev retad och mobbad av mina skolkamrater. De kallade mig för Jesus och de flesta ville inte vara tillsammans med mig eftersom de då skulle utsätta sig för risken att bli mobbade. Trots allt har jag aldrig ångrat mitt beslut att frimodigt bekänna Jesus Mitt utanförskap medförde att kyrkan blev min tillflyktsort. Där fann jag de vänner jag behövde och den kristna gemenskapen kändes meningsfull. Där fanns också många föredömliga ledare som jag är så tacksam för att jag lärde känna.
Ar 1950 blev jag döpt tillsammans med mina två bröder. Vi blev då medlemmar i pingstförsamlingen. Jag hade i söndagsskolan och hemma fått en vägledande undervisning ur bibeln fram till detta beslut, och detta är jag tacksam för.
Barnmötena i Sionkyrkan Norrköping var mycket välbesökta på 1950-talet.
Här på fotot med barnmötesfarbröderna Sven O. Svensson och Ruben Baggström.
Min bror Örjan och jag i början av 1950 talet
Fortsättning på Här är mitt liv.