ÅTTONDE KAPITLET
Kallelse till Filadelfiaförsamlingen i Nybro
”Nybro den 3/10 1965. Guds frid! Som jag telefonledes meddelat Dig, så beslöt vi vid sista församlingsmötet utfärda kallelse till dig att komma och upptaga arbetet på vårt fält. Det blir ett mångskiftande arbete, både bland barn och äldre, i sången och musiken, jag kan försäkra dig att du behöver inte bli arbetslös. Styrelsen har ännu ej beslutat något angående lönen men vi hoppas kunna giva dig vad skäligt är. Bostaden har du ju sett, så du vet att det blir ganska bra på detta område. Jag är glad att få giva dig denna kallelse, som var absolut enhällig och hälsar dig varmt välkommen och vår önskan är att du kommer så snart som möjligt. Med kär brodershälsning till dig och din fru. Alexis Inghamn”
"Ulla-Britt hör här. Jag har fått kallelse till Nybro att bli evangelist och medarbetare till Pastor Alexis Inghamn och till församlingen där. Vad säger du om det.?"
Ja vad skulle hon säga egentligen. Hon visste ju under vilka villkor vi levde vårt liv och hon var hela tiden inställd på att något sådant kunde hända. Det var ju inte riktigt klokt, mänskligt sett. Hon var gravid i sjätte månaden och vi väntade vårt första barn. Skulle vi då kunna flytta 30 mil söderut, långt bort ifrån våra föräldrahem ända ner till "mörka Småland." Detta verkade ju helt galet.
Vi prövade saken inför Herren och upplevde att tiden nu var mogen att bryta upp ifrån arbetet i Norrköping. Jag hade inga löneanspråk. Det fick församlingen bestämma. Vi litade på att Gud skulle förse oss med allt det vi behövde och bekymrade oss inte så mycket om det. Dessutom visste vi ju att vi kom till en församling som skulle stå bakom oss och visa omsorg om oss.
Det kändes naturligtvis vemodigt att ta farväl av alla kära vänner i församlingen. Både Ulla-Britt och jag kände oss så tacksamma för den kärlek och uppmuntran som vi fått. På sätt och vis hade vi nog hellre stannat på närmare avstånd,till våra nära och kära, men vi var villiga att gå nu när Herren kallat oss till Nybro.
Så här står det i Sionförsamlingens medlemsblad, Nytt från Pingstyrkan:
”För en uppskattad insats i Sionförsamlingens barn och ungdomsverksamhet, i församlingens sång och musikliv, bland de sjuka och gamla, i bönevrån såväl som i predikostolen säger hela församlingen ett varmt och innerligt tack till Rolf och Ulla-Britt Ericson, då de nu lämnar Norrköping för att tjäna Herren i Nybro.”
Ja tänk att att det står "de" inte "han" utan även hon, min kära hustru skulle tillsammans med mig tjäna Herren i Nybro
Innan vi flyttade till Nybro föddes Susanne Kerstin Margareta i januari 1966.
Vår tid i Nybro
Vår nybildade familj hade nu lämnat fädernebygden och flyttat till glasmetropolen Nybro. Jag var nyss fyllda tjugofyra år, Ulla-Britt skulle fylla tjugotre och lilla Susanne var knappt två månader gammal. Lägenheten bestod av två rum och kök i församlingens fastighet, som låg i samma hus som kyrkan. Vi blev grannar med pastor Alexis och hans fru Ellen. Han tillhörde pionjärerna, den generation av predikanter, som betytt så mycket för Pingstväckelsens genombrott i vårt land. Alexis stod med båda fötterna på jorden, men hade samtidigt en klar ideologisk förankring i den pingströrelse där han varit pionjär. Vi fick en mycket lärorik tid tillsammans med honom. Han efterträddes vid sin pension av pastor Sven Larqvist, som jag också arbetade tillsammans med en kort tid. Hans fru Barbro och jag sjöng en duettsång som spelades in på grammofonskiva, där även församlingens sångare var med.
I Nybro blev vi väl mottagna. I församlingen fanns flera familjer i vår ålder. Kyrkan var belägen i stadens centrum. Vi hade väckelse- barn och ungdomsmöten. Jag fick predika, spela och sjunga och undervisa barnen både i söndagsskolan och på barnmöten. Jag fick också följa med pastor Inghamn på besök hos äldre vänner. Jag minns hur det var en dag när vi besökte en äldre kvinna. Hon hade en schäfer och den blev mycket aggressiv när vi kom, men lugnade ner sig när vi väl var inne, då den lade sig under bordet. När vi sedan skulle bryta upp och ta avsked så måste det ske mycket hastigt, ty hunden blev alldeles vild och skällde ut oss, för att vi kunde vara så oförskämda att vi nu överlät beskyddet av den gamla kvinnan till hunden.
På somrarna höll vi evangelisationskampanjer på Öland, med ungdomar ifrån hela Kalmar län. Vi hade även mötesverksamhet i Orrefors, Emmaboda och på andra platser runt Nybro. Församlingen nådde mycket barn och ungdomar. På sportloven brukade vi ta med barn och ungdomar på sportlovsresor. Aboda klint var ett populärt utflyktsmål
I församlingen fanns en duktig musiker Manne Ideström. Han ackompanjerade mig när jag sjöng solo och vi hjälptes åt att träna sångarna. Vi var verksamma i kyrkan och ute på gator och torg. Han hade skaffat ett litet elpiano. Elorglar hade jag tidigare sett, men aldrig något elpiano. I kyrkan hade vi en Hammondorgel och den hade ett mycket förnämligt "sound"
Manne komponerade en julkantat för blandad kör, manskör, damkör, solo och duett. Jag trivdes så bra med uppgiften att gestalta ängeln Gabriel och det var mycket roligt att använda alla de resurser som fanns i församlingen vid det tillfället. Vi hade till och med flera duktiga första tenorer och andra basar bland herrarna.
En dag ringde Ingvar Nilsson ifrån Norrköping och undrade om jag ville vara med honom och några andra Norrköpingsvänner i ett direktsänt TV-program ifrån Björngårdsvillan. Jag skulle få vara med i den duettsång vi tidigare hade spelat in på grammofonskiva. Jag lovade att komma dit och det kän-des spännande att få vara med i det direktsända programmet från den populära Björngårdsvillan i Göteborg.
Manne Ideström hjälpte mig att producera en egen EP-skiva med 4 sånger i Stereo. Den producerades en upplaga av 1000 stycken.
Det var ofta bönedagar för predikanter på olika platser i Kalmar län och jag lärde känna de vittnen som arbetade där denna tid. En av dem kände jag sedan tidigare då han var pastor i Norrköping under min uppväxttid. Han hette Andreas Ericson och var vid denna tid föreståndare för Pingstförsamlingen i Kalmar. Andreas medarbetare var pastor Börje Sandqvist. Vi hade mycket gott samarbete mellan församlingarna i Kalmar och Nybro och Börje och jag blev mycket goda vänner.
En av dessa bönedagar talade Gud med mig. Han gav mig tydliga tankar om ett fördjupat samarbete med Kalmar när det gällde våra ungdomar. Vi borde ordna med ett gemensamt ungdomsläger, men själva var vi för få för att räcka till för detta. Tidigare hade vi under två års tid haft evangelisations-kampanjer på Öland, men nu upplevde jag att vi hellre borde satsa på arbete bara för våra egna ungdomar i Kalmar och Nybro.
Var detta ett Guds tilltal, så måste jag på något sätt få det bekräftat. Hur skulle jag göra. Jag pratade med Börje om detta och det märkliga var att han också hade tänkt exakt likadant. "Det är bara ett problem. Jag vet inte om någon plats där det är lämpligt att vara,"sa Börje."Jag tror att jag vet det, men jag måste först ta reda på om det är möjligt,"svarade jag. I vår församling fanns ett par vänner Karl och Clarita Ideström. De ägde en gård mellan Nybro och Kalmar, och jag visste att de gärna skulle vilja att ungdomsläger kunde hållas där. Dessa makar brann av iver för barn och ungdomar och för den evangeliska verksamheten i bygden. Jag blev så glad när jag fick veta att de ställde sig positiva till detta. Nu behövde vi församlingens sanktion till detta initiativ. Föreståndaren Alexis Inghamn hade semester och jag funderade mycket på om det var så klokt att fatta beslut om en sådan sak när han var borta. Vi hade ont om tid och nu gällde det att få allt att fungera så fort som möjligt. Styrelsen hade samlats till möte och jag lade fram våra planer för dem trots att Inghamn var borta. Bröderna var mycket eniga om att följa mitt förslag och eftersom Börje Sandqvist också var klar med sin församling fanns det ingen anledning att vänta. Vi genomförde våra planer och började vårt ungdomsläger vid Lövshults gård. Ett läger som sedan fortsatte under flera år och där många ungdomar fick möta Gud och göra bestående andliga upplevelser.
När pastor Alexis kom hem och fick höra vad Gud hade gjort, så var han glad för att jag tagit detta initiativ.
Ulla-Britt blev anställd vid Bräntorps industrier, en möbelindustri, där några av församlingens medlemmar var delägare. Där fanns det många troende som arbetade. Ulla-Britt kallades omedelbart för ”prästfrun”. Hon brydde sig inte särskilt mycket om att prata med sina arbetskamrater om sin tro. Däremot blev hon uppskattad för att hon för det mesta var glad. När hon kom till sitt arbete brukade arbetskamraterna säga: "Hej du glade! Hur kan du som är kristen, jämt vara så glad?"
Detta var hon inte själv medveten om, men andra hade lagt märke till hennes utstrålning. Många hade fördomar om dem som var troende och ibland fick dessa fördomar näring genom en del, som bar fromheten som en mask.
Första sommaren som vi var i Nybro gjorde vi en semesterresa tillsammans med familjen Bertil Segerstig till Lofsdalen i Härjedalen Vi hade då skaffat oss en bil, en Volvo Pv 444. I den åkte vi med vårt stuvade bagage och med lilla Susanne som då var sex månader. Vi blev bekanta med flera goda vänner däruppe, som kände till trakten och kunde visa oss på många fina ställen Medan kvinnorna var tillsammans så fick jag följa med några kamrater på en naturstig in i fjällvärlden där vi övernattade och metade bäckforell. Turen bjöd mig på en spännande upplevelse. Medan vi stod vid bäcken och metade så sa några av mina kamrater att de skulle gå till en skogstjärn i närheten av det fjäll som syntes på avstånd. De frågade om jag ville följa med, men jag svarade att jag stannade hos de andra . Efter cirka tio minuter, så ångrade jag mig och tänkte då att jag säkert kunde hinna ifatt dem. Det kunde väl inte vara så långt till fjället, så jag skulle säkert hitta dem. Jag började att gå i riktning mot fjället. Det fanns björn i området hade jag fått veta, men det tänkte jag inte på just då. Terrängen skiftade och snart hade jag förlorat orienteringen, men jag såg ju fjället framför mig. Det var bara att fortsätta och gå i den riktningen."Jag borde ju vara framme snart,"tänkte jag. Inte kunde jag begripa att det var så långt. Det hade gått två timmar, när jag äntligen började närma mig fjällets fot. Klockan var då halv åtta på kvällen. Det var visserligen fortfarande ganska ljust, men jag kände mig ensam och orolig."Skulle jag verkligen hitta mina kamrater, och om jag inte gjorde det hur skulle jag då kunna hitta vägen tillbaka?"
Jag måste ju hinna tillbaka till midnatt. I annat fall skulle de bli oroliga för mig och undra vad som hänt. Jag gick upp emot fjällsluttningen och jag tänkte att här i naturen hörs ju ljuden av en människoröst. Så jag kunde ju försöka att göra mig hörd genom att ropa. Jag skrek allt vad jag orkade:
"Ho. ho, hör ni mig?!"
Och de hörde verkligen att någon ropade, men de brydde sig inte om att svara, för de kunde ju inte tro att det var jag, eftersom de inte visste att jag hade gått för att söka upp dem. Jag borde naturligtvis ha sagt mitt namn eller åtminstone ropat deras namn, men sanningen var den att jag blev rädd för min egen röst därute i vildmarken. Jag satte mig på en sten och knäppte mina händer och bad: "Gud, hjälp mig. Jag har varit oförståndig och tanklös. Hur skall jag göra för att hitta vägen tillbaka?" Klockan var omkring 8 på kvällen. Om det tog lika lång tid att gå tillbaka så skulle jag kanske vara tillbaka på platsen där mina kamrater fanns omkring klockan 10, men hur skulle jag hitta dit. Jag hade ju varken karta eller kompass. Plötsligt fick jag se en liknande bäck som den som rann där mina kamrater var. Jag fick en ingivelse att följa den, men förstod också att det kunde vara en annan bäck. Det finns ju många bäckar i fjällvärlden. Så började jag att gå utmed bäcken som rann i olika riktningar. Fjället borde jag nu ha i ryggen tänkte jag, men för övrigt hade jag helt tappat orienteringen. Jag suckade och bad att Gud skulle hjälpa mig och plötsligt fick jag höra några som pratade och där i kvällsskymningen medan midnattssolen var på väg ner bakom fjället, fick jag plötsligt se dem. De hade inte ens märkt att jag gått utan trodde att jag stod längre ner vid bäcken och metade. Så småningom kom också de andra tillbaka och då jag berättade att jag ropat på dem, talade de om att de hört någon ropa, men att de inte ville svara eftersom de inte visste vem det var som ropade. Jag tackade Gud som hjälpt mig, och jag började förstå att han alltid är med mig även de gånger jag tappar orienteringsförmågan.
Denna Härjedalstur blev för mig och för oss ett oförglömligt minne.
Året därpå var vårt andra barn var på väg, men hur såg våra förutsättningar ut. Vår bostad var verkligen inte särskilt lämplig för barn. Vi bodde mitt i staden. Utanför sovrumsfönstret sjöd det av oväsen ifrån den livligt trafikerade Storgatan. På andra sidan gatan låg stadens nöjespalats och det var högljutt liv utanför vårt sovrumsfönster till långt in på nätterna.. Det var helt enkelt olidligt och Susannes nattsömn blev störd precis som vår. Långt till lekpark var det. Susanne fick hålla till godo med vår balkong och det var ju inte särskilt stimulerande precis.
Susanne får en syster.
En varm sommardag i början av juni månad var det dags att packa väskan med det allra nödvändigaste och bege sig in till Kalmar. Jag hade fått den stora förmånen att få vara med vid förlossningen. Meningen var ju att jag skulle vara till hjälp för min hustru, men sanningen att säga så var jag så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken. Vi gick in på TV-rummet medan vi väntade på att Ulla-Britt skulle få komma in på förlossningssalen. Där hade några människor samlats framför TV:n. Något hade hänt. Vad var nu detta?
Kennedy är skjuten,
säger någon.
Jamen blev inte han skjuten för fem år sen. Det måste väl vara en dokumentär om den förre presidenten.
Näe det kan inte stämma. Den som blivit skjuten heter Robert F. Kennedy och han är presidentkandidat för demokraterna i den pågående presidentvalskampanjen
Jag bryr mig inte alls om det här. Jag är bara intresserad av det som skall hända i förlossningssalen med min kära hustru.
Nu får fru Ericson komma in på salen. Maken får vara med, men vi har en bestämmelse som säger att ingen utom vårdpersonalen får vara med den sista halvtimmen. Vi gör ett litet undantag. När det är dags, så får maken stå i dörröppningen och vara beredd att gå ut om någon läkare skulle dyka upp.
Allting gick runt i mitt huvud. Jag kunde inte fatta att det var sant. Vi skulle bli föräldrar till vårt andra barn. Jag gick där i ett lyckorus, men samtidigt var jag lite orolig. Jag märkte att det var problem. Ulla-Britt hade fått kramp i benen och personalen masserade och gjorde allt för att underlätta hennes situation. Tiden gick långsamt och jag kände mig trött. Ulla-Britt var i alla fall tapper och det lät inte så mycket ifrån henne mer än några enstaka kvidanden. Rätt som det var fick jag höra ett underbart ljud. Ett segerljud från ett barn som gör entré. Jag hörde någon som sa:
Det blev en flicka!
Nu får maken komma in på salen.
Vi tackade Gud och kände att himlen hade kommit nära denna stund. Tacksamhetens tårar rann från mina ögon. Min tappra hustru låg där med vårt underbara lilla nyfödda barn. En flicka. Tänk att Susanne hade fått en syster! Vi hade haft många namnförslag, både pojk- och flicknamn, men inget av de förslag vi haft skulle betyda något.
Hon ska heta Rosmarie!
sa Ulla-Britt plötsligt och utan att tänka.
Var fick hon det ifrån?
Ja, så kan man undra, men så blev det i alla fall. Så småningom mognade förslaget och hennes namn blev Rosmarie, Eva, Margareta född den 6 juni 1968.
Våra könsroller
Jag skall nu berätta något som handlar om fördelningen av våra arbetsuppgifter vid den här tiden. Egentligen borde ju jag ha varit ”pappaledig” och stannat hemma med Susanne, men detta var otänkbart. Föräldraförsäkringen infördes sex år senare år 1974
I det planerade församlingsarbetet trodde jag i min enfald att jag var en oumbärlig person, som måste finnas med i arbetet först av allt. Det var ju min plikt. Barnafödande och skötsel av hemmet var väl i alla fall kvinnans uppgift. Församlingen hade ju planerat ett ungdomsläger och där var ju jag en av ledarna. Inte kunde väl jag svika dem och stanna hemma hos min familj bara för att ett barn hade fötts. Vi hade redan ordnat för Susanne. Hon fick vara hos faster Wega och farbror Natanael vid tiden då Ulla-Britt skulle läggas in på förlossningskliniken. De bodde då i Virserum där Natanael var pastor. Inte hade jag en tanke på att jag försummade min familj när jag prioriterade arbetet i församlingen. Ulla-Britt ställde aldrig några krav på mig i det avseendet. Det var självklart för henne att hon skulle vara hemma och se till att mannen fick den omsorg och service som han behövde, tvätt, städning och strykning av skjortor och inte minst näsdukar. De skulle vara välstrukna, för inte kunde jag ta fram en skrynklig näsduk när jag satt däruppe på talarstolen. Vad jag skäms över den attityd jag hade denna tid. Jag var så bortskämd, men min goda maka bara fortsatte att slösa med sin kärlek och omsorg nu om oss alla tre. Självklart hjälpte jag till hemma också vid den tiden, men merparten av arbetet vilade på Ulla-Britt. Hon som tidigare varit piga på gården hemma, hade nu övertagit den rollen även i vårt hem.
En chockartad upplevelse
Det hände ofta att människor sökte mig i min bostad. Den låg ju nära kyrkan. Både Ulla-Britt och jag var noga med att visa människor vänlighet när de kom till oss och inte trodde vi att någon kunde ha onda avsikter. Vi hade ju inga pengar, som vi kunde ge dem, men var beredda att ta emot människor när de kom för att få personlig själavård. Då brukade jag gå ner till församlingsexpeditionen där det fanns enskilda rum för samtal.
En dag medan jag var borta ringde en man på vår dörr. Ulla-Britt öppnade och hon kände igen mannen som stod utanför. Han brukade gå på mötena i kyrkan och jag brukade ofta samtala med honom, men hon visste inte något om mannen. Jag hade ju inte rättighet att avslöja saker som jag fått veta om människor jag mötte i kyrkan, inte ens för min hustru. Den här mannen led av en allvarlig psykisk sjukdom, men fungerade bra när han tog sin medicin. Jag visste också att han kunde bli farlig, om han inte fick sin medicin och att han själv brukade slarva med att ta den.
Är pastor Rolf hemma?
Nej han är ute i ett ärende
Kan jag få komma in och vänta på honom?
Ulla-Britt hann inte att hindra honom från att komma in, fast hon tyckte att han bar sig underligt åt och hon kände sig rädd för honom. Hon visste inte vad hon skulle göra, men bad honom att sitta ned och vänta. Hon var upptagen med arbete i köket, där hon höll på att avfrosta frysskåpet. Plötsligt fick hon se att mannen hade lyft upp Susanne i sitt knä och nu började hon förstå att allt inte stod väl till med honom.
I det läget blev hon rädd och vågade inte att ingripa. Hon lät honom honom hållas men stod paralyserad och såg på det som hände. Mannen gungade Susanne fram och tillbaka och tryckte sin kropp mot henne precis som man gör när man har samlag. Det verkade som han fick någon form av sexuell tillfredsställelse. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till, men hon talade om för honom att hon hade ett telefonsamtal som hon måste ringa.
Om du ringer till polisen, så gör du vad du ångrar,
sa mannen hotfullt.
Nej jag ska ringa till en väninna i ett ärende, och du får vänta tills Rolf kommer hem. Han borde vara hemma snart.
Hon ringde till en av medlemmarna i församlingen, därför att hon var så rädd och kände att hon just då måste få tala med någon. Hon kände behov av att skrika ut sin ångest, men lyckades att behålla masken och pratade med den hon ringt utan att avslöja sin rädsla. När jag kom hem, så stod mannen mitt på golvet och Ulla-Britt var sig inte lik. Hennes uppsyn vittnade om att något skett som inte var bra.
Jag är här hos din fru,
sa han och det hela verkade helt sjukt.
Hade han våldfört sig på henne?
tänkte jag. Något måste ha hänt, men jag vågade inte fråga utan försökte i stället att avleda uppmärksamheten och försöka få med mannen ner till församlingens expedition. Efter att jag lämnat av honom hos pastor Larqvist, sprang jag upp till lägenheten igen, för att få veta vad som skett. När Ulla-Britt berättat allt bröt hon ihop. Den chock hon upplevt var mycket svår. Vi fick kontakta läkare och en svår tid följde då Ulla-Britt var dålig. Hon fick mycket beröm av läkaren för det sätt på vilket hon hanterat situationen. Hur det sedan gick för mannen vet jag inte, men jag hoppas att han fick möjlighet att få den hjälp han behövde. Susanne var för liten för att förstå mannens beteende och tog inte skada av händelsen som väl är.
Kallelser till andra platser
Medan vi var i Nybro fick jag kallelse först ifrån Betaniaförsamlingen i Eksjö, som sångledare, predikant och medarbetare till pastor Bernhard Viberg och därefter ifrån Filadelfiaförsamlingen i Hälsingborg med samma uppgifter och som medarbetare till pastor Uno Olofsson.
Det var många som trodde att jag självklart skulle svara ja på kallelsen till Hälsingborg. Det var ju en stor församling och där skulle jag ju få det bra tillsammans med pastor Uno Olofsson och församlingen där, men så blev det inte.
Planer på sångutbildning
Jag reste till Växjö där jag studerade sång för den berömda sångpedagogen Anna Carolina Edholmer. Hon gav mig mycket stöd och uppmuntran i min uppgift som sångare.
Tanken fanns då hos mig att söka in till Musikhögskolan med sång som huvudinstrument
Anna Carolina Edholmer skrev i sitt intyg: