FEMTE KAPITLET

Norrköping min barndoms stad.

"Jag går på promenaden, jag dansar fram rentav. Jag går på promenaden och seglar fram på soligt hav." (Ulf Lundell)

I försommarens tid är det grönska i de gamla alléerna. Större delen av Norrköpings innerstad ramas in av lindalléer med träd i fyrdubbla rader.

Södra Promenaden, börjar i väster vid Ebersteinska gymnasiet, som vi alltid kallade för "Teknis," Om man fortsätter österut mot stadskärnan så har det funnits minst åtta skolor, som jag kan komma ihåg. Lennings sjukhem, har funnits i mer än 120 år. På senare tid har det byggts till och renoverats Där finns numera plats för äldre Norrköpingsbor som är i behov av äldreomsorg.

Det gamla vattentornet, som syns längre bort är inte längre i drift? Det togs ur drift 1980 och är nu ombyggt till studentbostäder i 13 plan. Tornet inrymmer 62 lägenheter. Vilken fantastisk utsikt, de måste ha på 13:e våningen, och när de tröttnar på utsikten, kan de ta hissen ner till puben på bottenvåningen.

En bit därifrån ligger idrottsparken. IFK i Norrköping var i alla fall en av Sveriges mest anrika och framgångsrika fotbollsklubbar när storhetstiden inföll just under 1940-talet. Vi som bodde på öster kunde höra när man gjorde mål i idrottsparken på väster. En rungande ljudvåg spred sig över hela stan. Även motorsporten hade ju sina framgångar i Norrköping. Det var Arne Bergström som redan år 1947 drog i gång speedwaysporten i Sverige efter engelskt mönster. Den första lagmatchen kördes i Norrköping. Några förare som jag minns var ”Varg-Olle” Nygren och Helge Brinkeback. Helge hade en bror som hette Göte. Han och hans fru Mary var missionärer i Kilimanjaro i Tanzania, och utsända av Pingstförsamlingen i Norrköping.

När vi passerat idrottsparken så ligger den kommunala mellanskolan på andra sidan gatan där min syster Rut gick. Det var en realskola för flickor. Så har vi ju De Geersgymnasiet som på min tid var Norrköpings högre allmänna läroverk, där jag gick tre år av den femåriga realskolan och varken tog realen eller studenten. I Linghallen på andra sidan hade vi gymnastik och idrott. På fotbollsplanen var klasskompisen och blivande proffsfotbollsspelaren Ove Kindvall, kung i laget. Jag hörde till de sämsta och blev alltid invald sist i laget. På gymnastiktimmarna fällde man ner bommen. Två grabbar skulle hjälpa mig att komma runt. Stel som en pinne, blev jag tvingad till något jag absolut inte ville. Där i gymnastiksalen fick vi kuta runt, klädda i våra läroverksmössor, och militäriskt hälsa på Kapten Krook, som var gymnastikdirektör. Han var före detta reservofficer och mycket militärisk. Hans expedition doftade cigarr. Om man hade ett ärende dit, där han satt bakom ett skrivbord och såg mycket sträng ut, så fick man ställa sig i enskild ställning, precis som om man gör i det militära, och så fick man tala om sitt namn och klassnummer. Därefter fick man ställa sig i ledig ställning och framlägga sitt ärende. Jag minns hur jag en gång misslyckades med detta. Jag fick då vända tillbaka och uttryckligt visa att jag hade lärt mig hur det skulle gå till. Klarade jag inte detta var jag inte längre välkommen att lägga fram mitt ärende. Stackars den elev som inte hälsade på ”Kroken” Han fick i bästa fall bereda sig på en ordentlig utskällning

Dalsgatan är en ganska brant backe. Nere i hörnet av Dalsgatan och Sankt Persgatan låg det en frukt och godisaffär. Mannen som ägde butiken kallades för ”Buddha.” av någon anledning. Han höll sig väl med läroverkseleverna som sällan saknade fickpengar och dagligen besökte hans butik. Det var så lätt att slinka in där när man måste gå emellan läroverket och Eschelsonska fastigheten på Gamla torget dit en del av våra lektioner var förlagda.

Det fanns många originella personer i Norrköping på den tiden. Näsdukskärringen till exempel. Hon var klädd i nattmössa och särk och väckte stor uppmärksamhet när hon gick från dörr till dörr för att sälja näsdukar och en del annat krimskrams. ”Gubben Ho ho” . Vi kallade honom så, brukade gå efter Frälsningsarmén när de var ute och marscherade och ropa:

”Köp vispar ho ho, tio öre vispen, ho ho.”

Ett annat original var Gideon ”Kråka” Ringborg. Han skulle munhuggas med alla han mötte. Såg jag honom undvek jag att komma i hans närhet, men detta var lättare sagt än gjort. Såg han att man försökte, så kom han ifatt och drog en vits, eller ställde en knepig gåtfull fråga, som han själv hade svaret på.

"Vet du varför spårvagnsförare har svalrock?"

"Näe"

"Jo, de ä för di inte kan flyge"

Ibland gick vi från skolan till det gamla badhuset på Gamla Rådstugugatan. Där blev man skrubbad av stadiga baderskor, eller badtanter som dom kallades, innan man fick hoppa i bassängen. Mamma, som var ängslig varnade mig för ”djupan” i bassängen.

Några gubbar sitter på parkbänken och snackar:

"Va hålls du mä?"

"Ja bliger i Norrpan"

"Ska ru följe mä till fru Pittersson på Skipperegata å äte pipperkaker.?"

"Nääe, ja ska skene på gatera å glane i skyltfönstrena."

"Uschalingen va trälitt, ja tror ja får dåndimpen."

"Ha lu hört att Snoka speler på sönda.?"

"Ja såget i Norrpan, alle prate li omett"

Nog har jag ”skenat” eller som man också säger i Norrköping, ”strögat” eller ”gått på ströget” Drottningatan upp och ner, ofta tillsammans med något av ”gängen” från kyrkan. Ibland med de äldre och ibland med de yngre. Man behövde aldrig känna sig ensam och utanför i den kyrka som jag tillhörde. Med pengar på fickan kunde jag tillsammans med dem gå till Wivex eller Broadways konditori och fika. Förstår inte att jag kunde ha råd med det.

En dag när jag tillsammans med några vänner stod och väntade på bussen vid Kungsgatan, fick vi se det ökända Fredriksdalsgänget komma gående emot oss. De var kända för att mucka gräl, som ledde till slagsmål. Vi bestämde oss för att inte bli indragna i något gemyt med dem, utan stod lugnt kvar medan de passerade, men av någon anledning ville de bråka, så jag fick ett rejält knytnävsslag i magen så att jag vek mig dubbel. Jag visste ju att det inte var någon idé att reagera så jag försökte ta det lugnt. Som väl är drog de vidare. Vem vet, kanske jag hade änglavakt..

Från Söder tull kan man ta spårvagnen för att komma mot öster. Det är så mycket som har förändrats sedan Norrköping drabbades av ”rivningsvågen”. Det var inte bara i Stockholm man hade drabbats av den. Många är de Norrköpingsbor som kommit tillbaka till sin stad, där de inte längre känt igen sig. Tusentals hus och bostadslägenheter har försvunnit. En del hus var säkert dåliga, men det fanns många vackra hus som hade kunnat restaureras

Spårvagnarna ja, sanningen att säga så var jag väldigt stolt över att vi hade spårvagnar i Norrköping. Det var något visst att åka med de där gamla vagnarna, som numera bara användes i museitrafik. De är utbytta till moderna mustanger. Hoppade man på ringlinjen så kunde man komma runt i stadens innerkärna.

När jag jobbade på Hernia som kontorsbud betalade firman ett spårvagns och busskort, så att jag kunde färdas fritt i stan. Om jag hade missat bussen som gick i närheten av vår bostad, så var det ”loppan” som gällde. På egna ben och i rask takt kunde jag då ta mig till Östra station, där jag hoppade på ”ettan.”

Stan kallas för Peking. Orsaken till detta är att några gymnasister i ett föredrag hade hört att Peking i Kina, var den norra huvudstaden, medan Nanking var den södra. Det här tog de fasta på och började kalla Norrköping för Peking och Söderköping för Nanking. Efter ett tag ändrades Nanking till Sörping, ett namn som fortfarande används av många östgötar, när man talar om Söderköping. Jag har aldrig hört talas om att Norrköping varit vår huvudstad. Däremot vet jag att Söderköping varit det någon gång på 1200 talet.

Norrköping ligger längst in i Bråviken, på bägge sidor om Motala ström. Norrköping, som också kallats; ”Sveriges Manchester”, är sedan gammalt en industri- handels- och sjöfartsstad. Vid tiden för denna berättelse rikets fjärde. Textilindustrin var basen i stadens näringsliv, men även sjöfarten gjorde den till en stor stad. Hamnen blev större när man grävde ut Lindökanalen och den fick då en internationell prägel. Nu är inte Norrköping längre den största staden i Östergötland, eftersom Linköping är något större. Den kan inte längre kallas för Arbetarstaden. Det hör till en svunnen epok. Man talar i stället om staden som Musik- kultur- eller Idrottsstaden. Linköping är sedan lång tid tillbaka känd som universitetsstaden och Motala där vi numera bor är Östergötlands sjöstad. Vi lever i den snabba förändringens tid.

Sommarlov och sommarnöje

Det är sommarlov, efter mitt första skolår. Familjen har fått hyra Gubbängen i Grytgöl, där pappa är född. Vi har lånat Ringdahls eka. Jag sitter vid årorna och i aktern sitter min svåger Gunnar med sonen Jan och min syster Ingrids dotter Kerstin. Janne och Kerstin är tre år. Fåglarna kvittrar, solen skiner och näckrosorna blommar. Ingrid står vid bryggan och fotograferar och vi fastnar på plåten. Vår bekantskap med farbror Hugo och tant Anna, som bor på övervåningen känns lite ansträngd. Mamma förmanar oss att vara snälla och lydiga och sköta oss bra, så att hon inte behöver skämmas för oss. Jag frågar om vi kan få låna spaden och gräva upp lite mask bakom huset. Tant Anna tittar lite misstänksamt på oss och säger på sitt oefterhärmliga sätt:

”Dä får du fälle.”

Farbror Hugo skrattar godmodigt och frågar om vi tänker komma hem med fisk.

”Man kan aldrig veta,”

svarar jag kavat. Sommardagarna vid Gubbängen går fort. Vi får följa med pappa till Bokamossen där vi plockar Hjortron.

”Ni får vara försiktiga när ni går på mossen, så att ni inte trampar på ställen som inte bär.”, säger pappa. Pappa berättar för oss om sin barndom i Grytgöl. Hur han och hans bröder fick följa med på jakt i skogen. Han var bara fjorton år när han fick skjuta sin första älg

Året därefter får vi hyra en liten stuga i Vrena, den plats där pappa för tillfället arbetar. Det är bra för stadsbarn att få komma ut på landet, där man kan leka i skog och mark. Det var mycket torrt i marken den sommaren. Min bror Roland lekte med myror och eld och troligtvis hade elden inte slocknat när han gick därifrån. På natten ringde kyrkklockorna och några trodde att kriget brutit ut. Nej så var det inte. Det var ett sätt att sammankalla ortens brandkår. En hotande eldsvåda hade upptäckts utanför stället där vi bodde. Roland anade att det var hans lek med elden som var orsaken till branden, men vågade inte säga vad han hade haft för sig förrän långt senare i livet, då allt var preskriberat.

Jag måste nu gå framåt i händelseförloppet innan jag återvänder till beskrivningen av min småskoletid. Året var 1954. Jag hade fyllt tolv år.

En av mammas väninnor Linnéa Käll hade hyrt ett litet torp utanför stan invid Kungsängens flygplats. Vi hade fått hyra det i andra hand av henne. Ett mysigt litet ställe, inte långt från vår bostad, dit vi kunde åka ut när vi hade lust. Här kunde vi se när flygplanen gick upp och ner. Särskilt roligt var det att se segelflyget, som eskorterades av motorflygplanen. När de fått upp segelflygplanen på lämplig höjd, störtdök de ned mot flygfältet igen.

Den 30 juni inträffade en total solförmörkelse. Vi hade utrustat oss med sotat glas för att kunna se det som hände. Det blev kusligt mörkt och tyst när fåglarna slutade att kvittra. Något sådant hade jag aldrig varit med om, men mörkret varade inte så länge.

Här på torpet fanns inget rinnande vatten. Mamma orkade inte gå och hämta vatten vid gården en bit därifrån. utan skickade mig. För att inte spilla ut för mycket och för att få lite jämvikt på båda armarna fyllde jag två hinkar till hälften.

En solig och vacker dag tog jag fram min cykel och sa till mamma och pappa:

"Nu tar jag en liten cykeltur."

"Jaha, hur länge tänker du vara borta då?"

"Får se hur det känns, men jag är säkert snart tillbaka igen."

"Det blir säkert bra. Vi litar på dig Rolf. Var rädd om dig."

Det skulle bli en liten cykeltur, hade jag sagt, men den blev mycket längre än vad jag hade räknat med. Cykelturer gav mig en härlig frihetskänsla och vid denna tid hade jag bra kondition. Dessutom hade jag säkert medvind när jag som första etappmål bestämde mig för Dagsbergs kyrka. Det var inte alls någon orimlig sträcka. Så tråkigt det skulle vara att cykla samma väg tillbaka. Det måste finnas en annan lösning tänkte jag. Tåby stod det på en vägvisare. Jag tittade på min lilla karta som jag tagit med. Det såg inte ut att vara så långt till Tåby och dit ville jag naturligtvis. Nu var jag på Vikbolandet där jag gjorde nya upptäckter av gårdar och gärden som jag aldrig tidigare hade sett. Sommarens dofter berusade mitt sinne och jag tyckte att naturen var så ”innande skön”.

Vid vägkorset i Tåby bestämde jag mig för att ta vägen mot Mem, den plats där Göta kanal mynnar ut i Slätbaken. Nu fanns ingen återvändo. Nu måste jag bestämma rimlig färdriktning. Någon tanke på oroliga föräldrar fanns inte i mitt huvud. Om jag åtminstone varit så klok att jag tagit med mig färdkost. Först måste jag ta vägen utmed kanalen till Söderköping. Vilken väg var längst? Den jag cyklat, eller den jag nu måste cykla. Det ville jag inte tänka på, men hungrig och törstig var jag.

I Söderköping bestämde jag mig för att hälsa på familjen Lundgren vid Bjärka gård, några kilometer därifrån. Jag kände ju grabbarna i familjen. En av dem hette Rolf precis som jag. Han var en av tretton syskon. Hans föräldrar var jättesnälla. Jag fick ofta komma till Bjärka och hälsa på. Ibland flera dagar i sträck. Där fick jag pröva på att hjälpa till i ”lagårn” och ute på gärdet. När pojkarna bad sin aftonbön på kvällarna så räknade de upp namnen på sina syskon. Jag minns än vad de hette allesammans genom de där bönerna.

Grabbarna var sysselsatta i arbetet när jag kom. Undrar just vad de tänkte när de fick se mig komma cyklande utan förvarning.

"Jag är hungrig, sa jag, Ska ni käka snart? Jag har cyklat längre än jag tänkt och jag fick inte med mig något att äta eller dricka och eftersom jag nu var i närheten, så tänkte jag att ni kanske var hemma, så jag kunde få hälsa på"

Jag fick ett varmt mottagande och självklart blev jag bjuden till dukat bord. Vilka härliga kompisar jag hade i Bjärka och vilka underbara föräldrar de hade. De var så generösa och trevliga mot mig, så det var inte alls svårt att trivas där. Jag glömde fort att tiden runnit iväg, men när det började skymma var det dags att ta farväl. Jag hade en och en halv mil kvar innan jag var hemma .

När jag till slut kom hem var mamma nästan hysterisk. Pappa hade sökt efter mig på alla möjliga ställen och han var nu beredd att kontakta polisen, ty de var rädda för att någon olycka hänt.

I småskolan och folkskolan

Klassrummet på Oskarsskolan år 1950. Bredvid katedern stod ett likadant instrument som hemma hos oss. Ett orgelharmonium. Varje morgon brukade vår lärare Inez Lövgren spela på orgeln och leda psalmsången under våra morgonböner.

Jo jag har hört att du spelar orgel, Rolf, skulle du vilja spela något för oss.?"

sa fröken en dag.

"Hörde jag rätt? Ville hon att jag skulle spela? " Jag skruvade litet på mig.

"Det går säkert bra Rolf," sa hon uppmuntrande.. Jag var stormande lycklig.

En dag sa hon:

"Du och Marianne kan ju redan läsa, så ni slipper de enklaste uppgifterna. "

Jag kände mig faktiskt lite lillgammal och funderade ibland på varför jag inte smälte in i gruppen. Överallt märkte jag detta. Både hemma på går´n och i skolan. Jag kände mig faktiskt utanför, eftersom jag inte var som alla andra. Jag blev utsatt för mobbing. Alla var rädda för att vara ihop med mig, tyckte jag

"Bättre fly än illa fäkta,"

sa mamma när det började dra ihop sig. Det gjorde det många gånger. Så fortsatte mitt liv både vid Oskarsskolan och senare vid Kristinaskolan. En gång ville min syster Ingrid, veta hur det brukade gå till när jag kom till skolan. Hon fick min tillåtelse med villkoret att hon stod utanför skolgården och inte fick bry sig om det som hände. Det var verkligen en svår tid med ångestladdade nätter och alla i min familj fick känna av det. Min bror Örjan klådde upp en av mina ”plågoandar” Tyvärr gjorde det inte saken bättre. Mamma föreslog att jag skulle söka in till läroverket, för hon trodde att det skulle bli bättre där.

"Dessa pojkar måste väl ändå vara lite bildade, än att ägna sig åt sådana tarvligheter,"

trodde hon

Som jag tidigare har berättat så började jag vid Norrköpings högre allmänna läroverk efter fem år i Folkskolan Vid läroverket fanns många auktoritära lärare. En av dem har jag redan beskrivit. Den militäriske kapten Krook. Jag var livrädd för karln och upplevde gymnastiktimmarna som mycket skräckfyllda och ångestladdade. Vi hade kvinnlig lärare i tyskan. Hon var liten till växten, men brukade vid varje lektions början med hög röst kommendera:

”Bucher auf!”

Även hon var lite militärisk och dominant Där fanns även en lärare som jag tyckte synd om. Han suddade ut en anmärkning i klassboken, på order av en översittartyp i klassen. Historieläraren kallade vi för ”Geten.” Han gick runt i klassrummet och höll föredrag, medan han placerade tummarna i armvecken och faktiskt liknade en get, därav hans öknamn. Det var noga med titlarna. Det fanns en lektor på skolan som hette Bo von Schmalensée. Han sa vid ett tillfälle om en annan lärare i ett närliggande klassrum, där det var stökigt bland eleverna.:

"Visserligen är han Agronom, men fördenskull behöver han väl inte tillåta ett sånt ”gräs-likt” liv."

Alla elever hade svarta skolmössor med gult band och ett blågult märke på framsidan.

Jag slutade på läroverket efter klass tre med urusla betyg. Då hade jag gjort min åttaåriga skolplikt och arbetslivet väntade där jag kunde få en egen inkomst.

Efter skolan arbetade jag en kort tid i bageri, och sedan som kontorsbud vid Hernia limfirman. Jag fick hämta posten i firmans postbox vid stadens största postkontor, och se till att den kom till respektive avdelning i god tid. Sedan skulle övriga bank, post och tullärenden uträttas. Jag fick besöka företag med kravbrev, och inkassera uteblivna betalningar. För det mesta cyklade jag, men när jag skulle hämta pengar ifrån banken, fick jag lov att ta spårvagnen. Det kunde ibland röra sig om mycket stora belopp. Rån och överfall var sällsynta på den tiden.

Vilket stort förtroende jag fick. Jag var ju bara femton år när jag började på Hernia

Disponent Oskar Hofverberg beställde varje morgon en Pilsner och en skinksmörgås med senap.

"De ska vau en halv raugkaka med ouvansida"

sa han på sin skånska dialekt. Ibland fick jag också köpa en påse gelehallon, men det skulle vara ifrån Rättviks, eftersom företaget som tillverkade dem var kunder och fick sitt gelatin ifrån Hernia. Han rökte cigarr och jag fick sprätta upp kuverten på hans post i ett moln av cigarrök.

När disponenten fick sina astmaattacker gick han ut från sitt rum och pekade på sin rygg. Han ville bli dunkad på ryggen, vilket jag på grund av min respekt för honom hade svårt att göra. Han fick ett raseriutbrott en gång och skällde ut mig rejält. Jag hade varit hemma några dagar på grund av att jag gjort mig illa när jag fallit omkull i en skidbacke. Han missförstod min sjukfrånvaro vid det tillfället.

Han kunde också vara väldigt omtänksam och generös. När min mamma dog år 1958 visade han ett mycket stort deltagande. Han frågade mig om det var något jag behövde köpa inför begravningsgudstjänsten. Jag skulle själv få frihet att välja ut ett par nya skor och en ny skjorta. Kassörskan på firman sa till mig att jag nödvändigtvis inte skulle välja de allra billigaste skorna, när nu disponenten var så snäll att han ville betala.

I mitt betyg från Hernia står det bl.a.:

"Han har alltid visat sig ärlig och intresserad..."

En dag kom mamma hem ifrån doktorn och berättade att hon hade en sjukdom som leder till döden. Jag minns att jag hade svårt att ta in den informationen. Visserligen hade mamma varit mycket trött och medtagen den senaste tiden. När hon gick uppför trapporna till vår lägenhet blev hon mycket andfådd och hon orkade inte längre med de vanliga hembestyren. Nu hade hon fått en diagnos och den var verkligen inte bra. Hon ville inte underkasta sig någon som helst läkarvård. Troligtvis led hon av någon sorts fobi för läkare och sjukhusvård. Jag älskade min mamma och ville så gärna, och så gott jag kunde, trösta henne. Trots att jag förstod allvaret i det besked hon fått, så visste jag ju att hon litade på att Gud skulle ta hand om henne vad som än skulle hända. Jag tog fram dragspelet, som jag hade vid denna tid. Ett litet spel ”Andrew Walters special. Så sjöng jag:

"Om du fruktar för vindarnas vilda kast, lägg din hand uti Jesus hand. Och när sjukdom och svaghet vill gripa fatt, lägg din hand uti Jesu hand.. Lägg din hand uti Jesu hand. Lägg din hand uti Jesu hand. Ty när han med dig går, något ont dig ej når. Lägg din hand uti Jesu hand."

Mamma hade en cancertumör i magen och ville bli vårdad i hemmet. Med goda vänners hjälp och slutligen med bistånd av församlingssyster Klara Johansson kunde detta ske. Det blev en svår tid i vårt hem, med kaos och oreda. Vänner kom på besök. De bad för mamma och hade en önskan att hon skulle bli frisk. Allt sedan dess har jag förstått att lidandets gåta inte går att förklara. Jag tror att Gud kan hela en människa ifrån sjukdom på ett gudomligt och övernaturligt sätt, men lika ofta har jag förstått, att vi ibland måste böja oss och acceptera att det inte går som vi vill.

"Toronto 14, den 10 november 1957

Min kära lilla Torborg, Guds frid!

”Är då något så underbart, att Herren icke förmår det” . 1.Mos. 18:14.

Jag är så ledsen, att jag icke skrivit till Dig förut, men Du förstår Torborg att jag har så mycket att göra om dagarna nu när vi äro alla hemma och de ha sina jobb. Det är samma ”trall” på den här sidan Atlanten för en husmor, som hemma i Sverige. Bädda sängar, laga mat, diska och städa, tvätt i en ständig kretsgång. Får man bara ha hälsan, så är det roligt, så länge man får vara tillsammans. Hade brev från Ester Björklund häromdagen. Hon talade om att Du var sjuk. Hoppas innerligt att Du får bli frisk igen. Carl-Göran sa: ”Då måste jag be till Gud för henne.” Det är ju många som gör det, är jag viss om, och Guds vilja sker ju då, det är visst. Det är förunderligt vad litet man vet, vad man går till mötes. Det är tryggt att veta att Jesus is very much alive. Det är synd om alla som icke tror på detta evangelium.. Vore jag i Norrköping nu, skulle jag köpt en blomma med mig, men Du kan skicka ut någon och köpa vad Du vill för slanten jag sänder Dig. Det är lite, men allas vår medkänsla för Dig i Din prövning är med i detta brev. Vi må alla gott och jobba på varje dag. Det måste man göra här också, för att lyckas. Livet är nog kanske lite enklare här. Vi saknar dock Sverige och våra vänner och Sion hemma very much. Den församling eller kyrka, som vi går till varje vecka är mycket god. De ha dock ingen församling i den mening vi ha i Sverige. De ha inget medlemskap, inga diakoner och äldste, utan en board eller styrelse. Pastor Ness är dock en gudagripen själavinnare och arbetar som en slav. Han har sagt till oss att han skulle vilja ha ordning, som är biblisk, men det går ej att ändra på med ens. Det växer dock fram så småningom. Det är inte så lätt att känna sig hemma här. Det är en särskild anda eller miljö här, som vi svenskar känna det särskilt. (Det säger de alla) Därför flytta de flesta svenskar till staterna. Det finns en svensk pingstgrupp, (mest estlandssvenskar) Den är dock långt från oss 1 ½ tim spårvagnsresa. Vi har varit där några gånger. Torborg, Ester har väl berättat för Dig huru vi ha det i det stora hela taget, så jag ska väl inte trötta Dig med mycket prat. Ville i alla fall sända Dig en hälsning. Fatta nytt mod! Det går lätt att predika det för andra, men om en själv låge sjuk, ja då har man inte mycket kurage. Arthur kanske ginge tid att sända oss ett par rader. Det vore roligt, eller Lillgrabben Din. Han talar väl engelska nu för fullt? Hälsningar till Eder alla från oss i ”främmande land.” Vår adress är 55-38^th Street, Toronto 14, Ontario, Canada. Edra vänner Ella- Carl Norden"

Detta är bara ett av flera brev som vänner skickat till mamma under hennes sjukdomstid. Ella skriver så varsamt om sjukdom och helande. Hon hade en sund inställning och jag delar hennes uppfattning att Guds vilja sker, när vi ber om det. Vi vet aldrig utgången. Den känner endast Herren och vi kan vila vid det. Mamma var omgiven av en kärleksfull syskongemenskap i den församling som hon tillhörde. I alla brev märker man ett återkommande uttryck: ”Vårt älskade Sion.”

Det blev ett plågsamt sjukdomsförlopp för mamma den sista tiden. Långsamt kvävdes hon till döds på grund av sin uppsvällda kropp.

Döden kom som en befrielse både för mamma och för oss, som den sista tiden av hennes liv, sett hur hon lidit. Äntligen var hon fri ifrån sin sargade kropp. Hennes ande hade nu lämnat kroppen för att återvända till Gud.

Den första tiden efter hennes död upplevde jag en lättnad mer än sorg. Jag hade ju min tro på Herren Jesus, och litade på Guds omsorg. Dessutom hade jag ju vännernas stöd i församlingen

Vad skulle hända nu? Pappa som skulle fylla 57 år behövde verkligen en kvinna vid sin sida. Vem skulle duga för oss? Nu fick vi nog försöka tänka i andra banor. Det var väl inte vi som behövde en mamma i första hand. Det var pappa som behövde en livskamrat, att dela bördorna med. Så fick det bli. En dag kom hon farande i sin blåa Opel rekord. Pappa hade sökt upp henne i hennes affär på Vattengatan för att köpa frukt. Det besöket blev början på vad som sedan skulle ske. Fröken Iris Pettersson och Änkomannen Arthur Ericson vigdes av Pastor Lennart Magnusson och hon flyttade in med sina möbler till vår lilla lägenhet på Storsvängen.