TREDJE KAPITLET

Mina syskon

Min syster Rut flyttade hemifrån redan år 1947, då hon gifte sig med Gunnar Gårdman, som var verkstadsarbetare vid Borggårds Bruk. Rut hade gått på den kommunala mellanskolan, som var en realskola i Norrköping. Därefter hade hon arbetat några år på kontor, innan hon träffade Gunnar. Som nygifta bodde de i det hus där Gunnar var född, Hagen i Prästköp, som de fick hyra. Senare flyttade de till Borggårds bruk, där Gunnar hade sitt arbete. De fick två söner och en dotter, som haft det mesta av sin uppväxttid i Borggård. Med rälsbuss reste vi från Norrköpings östra station, Det var liv och rörelse på landsbygden, med många resenärer, av och påstigningar, en stins som vinkade med sin röda flagga, ringande klockor vid järnvägsövergångarna och dunkande skenskarvar på den smalspåriga järnvägen mot Örebro.

Sommaren 1949 var min mamma tillsammans med några väninnor på husmoderssemester. De hade rest till Öland en vecka eller möjligen någon längre tid. Tant Eva och vi pojkar skulle fara till Präst-köp och hälsa på Rut och Gunnar. Min syster Rut väntade sitt andra barn. Hon behövde säkert ha hjälp med en hel del. Vinden på Hagen behövde röjas, så att familjen fick mera plats. Ja en hel del praktiska saker behövde nog uträttas. Pappa Arthur hade nog inte tänkt att följa med, men när han nu såg allt som Eva hade gjort i ordning, så förstod han att hon inte skulle klara av få med sig allt. Därför bestämde han sig för att följa med. Ifrån Hagen i Prästköp skrev han ett brev till mamma:

"Prästköp måndagen första semesterdagen år 1949

Kära Torborg. Frid och välsignelse!

Som du ser är även jag i Prästköp och har tillbringat två nätter på den ”olustiga vinden”, som nu blivit rätt så trevlig, sedan vi röjt upp där från all bråte. Jag känner mig så tacksam för Guds nåd och godhet mot oss, att det ordnats som det har för oss i år beträffande semesterfrågan. Särskilt tänker jag på dig och att det på olika sätt ordnats väl. Ja, jag är nu som sagt här, men jag vet icke riktigt huru länge Det har ju varit underbart vackert väder här och har väl varit likaså på Öland, så om man kan stilla sin oro, så har man ju möjlighet att njuta av allt det sköna och vackra som finns just nu i början av högsommaren även här i Hagen, det annars något trista Hagen. Jag har vaknat så tidigt de här två mornarna, redan vid tretiden, och det har varit så skönt att få gå upp i ensamheten, böja sina knän för att praktisera en timmas bön varje morgon, förvisso något underbart och effektivt, som i sanning har välsignelse med sig. Vi har varit till skogen, redan ett par gånger, tillsammans allihopa för smultron och blåbärsplockning. Blåbären, härligt nog alla redan så mogna att man kan plocka dem. Eva och barnen, till och med lilla Jan är med till skogen för att plocka bär. Klockan är mellan nio halv tio och grannbarnen är för fullt i gång med att hässja hö. Termometern visade 26 grader redan på morgonen sade de, så det lovar ju att bli varmt i dag. Barnen har redan fått bada ett par gånger. Jag fick väldigt bråttom att hinna reda till vad vi skulle ha med oss hit och det blev med säng, madrass och cyklar, så mycket att det hade blivit för mycket för Eva att reda upp allt, varför jag beslu- tade att följa med. Jag känner mig så sömnig, när jag nu kopplar av från arbetet och i värmen att jag mest duger till hängmattan, eller vinden för att vila. Var tre timmar i går på vinden. Slutar nu för denna gången. Hör nu den trogne barnvakten Örjan vara på väg hem från bärskogen med Jan på armarna, ja nu kommer de hela raden. Eva har plockat min matbox full med bär. Det finns ju gott om bär i år. Vänligen din Arthur"

Det var roligt att hälsa på hos Rut och Gunnar i Prästköp och deras små pojkar Jan och Leif. Jag tyckte det var märkvärdigt att kallas för ”morbror Rolf”, jag var ju nästan som en storebror åt dem. Gunnar tillverkade en pilbåge av enträ åt mig, och en visselpipa av en rönnträdskvist. Om man inte ville frysa i rumpan, fick man sitta på två brädor över en hink inomhus, i stället för att gå ut på det kalla utedasset. På natten blev det alldeles mörkt och det kändes lite kusligt när man hörde råttorna klättra i väggarna. En kall vinternatt fick jag inlindad i filtar och i varma kläder sitta på sparkstöttingen medan Gunnar och Rut stod på medarna. Det var bra före på den hala vintervägen. Vi färdades förbi huset där Sill Valter bodde.

"Där kan man köpa fisk," sa Gunnar. Jag kände mig trygg i deras sällskap och var inte alls rädd för mörkret. Jag hade ju dessutom en ficklampa till hands för att lysa på vägen framför oss.

Efter några år i Prästköp flyttade familjen till Borggårds bruk där de fick en modern lägenhet. När vi kom på besök till Borggård och gick på vägen från järnvägsstationen upp mot lägenheten där de bodde, så märkte vi att alla tittade efter oss.

"Nu kommer stadsborna på besök. Det blir väl roligt för Rut , Gunnar och barna."

Där på bruket kände alla varandra, till skillnad från det anonyma livet i stan. Familjen som bodde i samma trappuppgång var både hjälpsamma och trevliga. De hade telefon dit man kunde ringa.

Vid arbetsdagens slut kom alla männen i en ringlande ström uppför bruksgatan, var och en till sina respektive bostäder, där hemmafruarna hade sett till att maten stod på bordet. Så hade det ju varit i alla tider före dess, men förändringens tid för kvinnan var i antågande. Än så länge gick det an att leva på en inkomst, men det räckte inte till mer än det allra nödvändigaste.

När familjen Gårdman skulle skaffa bil, så blev det en Plast Ifa. En bil som hade plastkaross. Den såldes och var mycket populär i Sverige i mitten av 1950 talet. Gunnar vårdade ömt denna bil, nästan som om den varit ett litet barn. För att finansiera bilköpet hade familjen sparat och avstått från mycket. Ja sparsamhet var vid denna tid en dygd, som uppmuntrades. Det skulle komma andra tider.

Man började ropa efter kvinnor på arbetsmarknaden. Rut funderade på att börja jobba. Snart nog nappade hon på arbete som erbjöds. Det fanns jobb både för kvinnor och män vid denna tid, för den som ville arbeta. Rut växte som människa när hon började arbeta. Hon såg sin egen potential och den var inte dålig. Hon fick dessutom komma bort från hemmet ett tag, träffa människor och få en egen inkomst.. Rut blev kanslist, bland annat vid en skola i Finspångs kommun.

”Det är saligt att samlas i Tron”

sjöng Gunnar för mig när vi var ute på fisketurer på sjön Stor Tron, där Gunnar lärde mig konsten att hantera kastspö och att ro utan att plaska.

När vi var på besök hos familjen Gårdman lekte vi och hade roligt. Jag träffade nya kamrater, både flickor och pojkar. Det var enkla lekar. Halli, hallå, låt bollen gå och det var både ditten och datten. Vi byggde ladugård med kor och hästar av grankottar och pinnar. I skogsgläntan bakom huset plockade vi blåbär på somrarna. Ett par kilometer ifrån bruket reste sig det stora backhoppningstornet där skidsporten hade sina triumfer.

I Borggård föddes Agneta. Jag kände mig mycket stolt över att få vara morbror åt dessa tre barn, och har sedan följt dem ända upp i vuxen ålder.

Det hände faktiskt att jag cyklade den långa vägen ifrån Norrköping till Borggård, intet ont anande, med en cykel som var mycket dåligt rustad och som när som helst med sina slitna däck kunde ”punka.” Troligtvis hade jag skyddsänglar med mig. När jag susade nerför backarna och inte behövde trampa sjöng jag för full hals:

"Halleluja, o det jublar, inom mig jag är så säll. Jesus sjunger det därinne, ifrån morgon och till kväll. Halleluja, han har frälst mig, han har frigjort helt min själ. Halleluja, han är min och jag är hans och allt är väl."

”Han är min och jag är hans” var ett uttryck för den kärlek jag kände till Jesus, en känsla av samhörighet, som följt mig genom hela mitt liv.

Under mina cykelturer brukade jag ha med mig ett orderblock och en dörrmatta som var tillverkad av gummirester från gamla bildäck. Det blev hembesök, orderupptagning och försäljning och det gick ganska bra. Jag fick lite extra fickpengar, vilket var mycket välkommet.

En gång överraskades jag av ett häftigt regn. Då fick jag se en bondgård i närheten av landsvägen och jag såg människor på ladugårdsbacken. Kall, blöt och frusen bestämde jag mig för att be om tillfälligt tak över huvudet medan regnet drog förbi. Jag steg av cykeln och gick fram till ladugården där dörren stod öppen. Jag klev in och där var bonden själv ute ibland sina djur. Jag gick fram till honom och hälsade.

"Goddag! Jag undrar om jag kan få skydd här medan regnet drar förbi?"

"Goddag! Vem är du och var kommer du ifrån?"

"Jag heter Rolf. Jag har varit hos min syster och svåger och deras barn. De bor i Borggård. Nu är jag på väg hem till Norrköping."

"Vad är det du säger pojk, har du cyklat så långt. Det var inte dåligt, då är du väl både hungrig och trött."

"Näe, inte så värst. Jag har haft med mig smörgåsar, så hungrig är jag inte, men jag undrar om farbror tillåter mig att stanna här en stund innan jag fortsätter på väg hem medan det är ljust, så är jag tacksam."

"Synd att jag inte har någon matta med mig att visa för farbror. Det får bli en annan gång"

"Du var då en baddare till pojk. En sån skulle jag behöva till hjälp här på går´n, Du har väl sommarlov snart kan jag tro. Då kan du väl komma hit å hjälpa mej. Du som bor i stan vill väl komma ut på landet och jobba med djur. Det vore väl roligt?"

"Visst farbror, får jag det? Det skulle vara jätteroligt, men jag kanske borde tala med mamma och pappa och få deras tillåtelse."

"De ä klart att du ska göra det. Var det Rolf du hette?"

Mannen visade mig runt i ladugården. Där på gården fanns det både kor och kalvar, grisar och höns, hundar och katter. Ja det var en riktig bondgård. Tänk att jag skulle få komma dit och jobba. Det ville jag ju så gärna, men vad skulle mamma och pappa säga om det? Jag fick adressen och farbrorn sa att jag var välkommen dit igen när jag ville. Jag tackade honom för att jag hade fått skydd under regnet och sa att det nu var dags för mig att fortsätta min resa.

Vägen hem till Norrköping kändes inte nu så besvärlig med tanke på det löfte jag fått att få komma till en bondgård och arbeta. När jag kommit hem berättade jag om mitt besök hos lantbrukaren och vad han hade sagt. Jag var ju eld och lågor, men min eld släcktes snart av mamma.

"Jag tror inte att du kommer att klara av det Rolf. Det är ett hårt kroppsarbete, som inte passar för din kropp, och förresten vad vet du om den där mannen egentligen. Han kanske bara vill utnyttja dig för sina egna syften."

Mamma hade svårt att lita på att människor kunde ha goda avsikter i sådana sammanhang. Så av detta blev det ingenting.

Min syster Ingrid fick redan tidigt i sitt liv möta svårigheter. När Ingrid hade gått sju år i folkskolan så fick hon plats i ett hembageri och arbetade även en tid som hembiträde och en tid i ett bokbinderi. När hon var arton år blev hon gravid. Vid denna tid var detta en skandal, om det hände utanför äktenskapet. Det var inte så vanligt med sexualkunskap, i synnerhet förekom det aldrig i ett hem där man menade att normerna för sexualitet och barnafödande hörde till äktenskapet och där all upplysning på detta område var helt otänkbar. Att man kunde skydda sig förstod varken hon eller pojken. Därför blev det chockerande för henne när hon förstod att hon var med barn. Ingrid hade vid denna tid behövt en kärleksfull och förstående omgivning, men det fanns så mycket av moralisk fördömelse och intolerans. Hon kände onödigt mycket skam och skuldkänslor för det som skett och hon ville inte att någon skulle behöva skämmas för henne. Det gick så långt att hon i sin utsatthet ville dölja sig under graviditeten, för dem som fanns i hennes närhet. Hon fick då plats i ett hem där hennes uppgift var att se efter en liten flicka. I det hemmet fick hon både mat och husrum och kunde bo där medan hon väntade sitt barn, hon fick också hembiträdesplats hos en kyrkoherdefamilj i Norrköping. I det hemmet förekom en viss rangordning. Hon fick inte äta tillsammans med prästfamiljen och hon fick sitta vid arbetsbänken och äta sin mat. Känslan av underlägsenhet har följt henne hela livet, men trotsigt och stolt har hon rest sig genom alla svårigheter, som hon mött. Så föddes lilla Kerstin och hon fick bo hemma hos mormor Torborg medan Ingrid arbetade. Kerstin bodde där tillsammans med sin mamma i ungefär åtta år. Hon blev som en lillasyster för både Roland, Örjan och mig. Örjan var nio år och jag var sex. Strax efter Kerstins död år 2002, skrev Örjan följande text under en bild, som tagits på honom och Kerstin vid lekplatsen på Oxelbergen

10 juli 1949:

"När jag ser den här bilden, känner jag saknad och sorg Saknad efter dig Kerstin, men också saknad efter de år som gått sedan kortet togs. År som aldrig kommer tillbaka. En saknad efter oskulden, som rådde inom våra världar. För mig var du alltid min lillasyster, som jag älskade. Du berättade som vuxen att du saknade åren från din barndomstid År som liksom jag själv känner en saknad efter då allt var vackert och kärleken fanns i våra själar. Kanske vi åter möts en gång, då kärleken skall blomma i sin vackra oskuldsfullhet. Då allt skall vara vackert och fint som förr."

Ingrid gifte sig år 1956 med arbetaren Erik Wennberg. Deras äktenskap varade i sex och ett halvt år De fick två barn, en son och en dotter. Erik avled år 1962 i en svår magsjukdom, innan dottern var född.

Nu var Ingrid ensam och fick ta hand om sina tre barn, under knappa ekonomiska förhållanden. Efter en tid träffade hon en man, med vilken hon hade ett samboförhållande i rätt många år. Han fick nog betyda en del för henne och barnen, men tyvärr sprack den idyllen, då det visade sig att han länge varit otrogen och levt med andra kvinnor. Detta blev en chockerande upplevelse för Ingrid.

Mitt i allt det svåra miste hon sin äldsta dotter Kerstin, som avled vid 52 års ålder.

Ingrids son, Stefan, var mycket begåvad och välutbildad och lyckades bra i sitt yrkesliv. Han blev ett starkt stöd för sin mamma genom sin omtänksamhet. Stefan gifte sig och fick ett bra förhållande. De fick inga barn, men ett rikt socialt liv med god ekonomisk välfärd. Sorgligt nog avled även Stefan, efter en lång tids kamp med en obotlig sjukdom i 56 års ålder.

Den yngre dottern Lena har i många års tid kämpat med sjukdomen multipel skleros. Inte nog med detta. Lenas man avled efter en hjärtinfarkt. De har fått en son, som heter Anton, som, nu läser på universitet.

Den äldsta dottern Kerstin fick också en son, Thomas, som bor i Norrköping. Han har två söner Alexander och Philip och en dotter Nicolina, för vilka Ingrid således blir farmors mor. Ingrid är när detta skrives på sitt 86:e år och mycket vital. Hon är den som hittills levt längst i vår familj.

Min bror Roland som numera bor i Eskilstuna, började ganska tidigt att arbeta. Han köpte grammofonskivor, så kallade ”stenkakor” och förde på så sätt in musikunderhållningen i vårt hem, med både andlig och världslig musik. Det var före televisionens tid och det var populärt med grammofonmusik. Vinylskivorna ersatte stenkakorna och Roland köpte ofta en EP-skiva när han fått sin lön. Ifrån Ericsons öppnade fönster kunde man höra Harry Brandelius sjunga: ”Gamla Nordsjön som svallar och brusar.”blandat med Einar Ekbergs: ”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus.” Det var nästan så att man förnam Jesus komma gående på Nordsjöns böljor i en andlig och världslig kombination. I musiken finns inga gränser.

När pappa en tid arbetade som smed, så fick Roland jobb hos honom, som ”smedshalva”

Med grabbarna på går´n spelade han fotboll och blev då kallad för tjur´n, eftersom han tittade under lugg på fotbollsplanen. En tid var han var rätt så duktig på bordtennis.

När jag satt för länge på toaletten brukade han släcka ljuset, eftersom lysknappen var på utsidan och så gormade han:

”Rölusen, om du inte kommer ut nu slår jag in dörrn.”

Roland är glad och utåtriktad och brukar prata med alla han möter. Han tycker om att stå i centrum och uppträder gärna som sångsolist med sin sonora stämma.

Det fanns ju en del jämnåriga kompisar till honom, som drog i honom och ville ha honom med på vägar där han inte hörde hemma.

Både Roland och Örjan tjusades vid den tiden av sådant som var förbjudet i den frikyrkovärld vi var uppväxta, men detta var bara en kort tid.

Roland tog nya tag och lämnade sitt liv på nytt åt den Herre han hade vigt sitt liv. Han hade en ganska ovanlig hobby. Genom sitt goda minne höll han reda på alla svenska fotbollsspelare. Han är ju en hängiven fotbollsfantast och lyssnade då alltid på radion när det var fotbollsmatcher. Han lade alltid sitt öra så nära han någonsin kunde komma till radioapparaten. När något favoritlag gjorde mål, hävde han upp ett segertjut.

När han slutat med att komma ihåg fotbollsspelare övergick han till att hålla reda på pingstpredikanter i landet. Han visste var de hade varit och vart de hade kommit.

När han var 23 år gifte han sig med Ingegerd Johansson och fick med henne en dotter Miriam och två söner. Mikael och Anders. Rolands barn har i sin tur både barn och barnbarn, så även i hans fall blir generationerna många. Han har hunnit med att bli farfar, morfar och mormors far.

En tid av sitt liv var han evangelist. På den plats där de då bodde träffade jag kvinnan som blev min livskamrat. Förutom flera andra jobb så har han varit ombudsman för en fackförening. På sin fritid har han i många år jobbat som närradioproducent.

Örjan som var tre år äldre än jag, var ensamstående under hela sitt liv. Han var elev vid Vadstena Folkhögsskola och blev därefter Skötare vid Birgittas sjukhus i Vadstena.

Han gjorde uppror mot sin barndoms väckelserörelse. Vi var ju barn av samma väckelserörelse, med en Gud som ville ha vår totala hängivenhet. Detta blev för mycket för Örjan. Jesus skulle ju snart komma tillbaka och döma oss. Pappa hade hängt upp en plansch i vårt lilla rum som skildrade de sju tidsåldrarna, en eskatologisk och mycket spektakulär plansch med dramatiska bilder, bland annat en bild på helvetets eld, så som man antog att det stod om den i Bibeln. Författaren till denna plansch var en pastor och missionär i Indien som hette C.A. Chader Denna eskatologi, som skapat så mycket förvirring har tyvärr orsakat mycket stor skada, och många är det som genom denna grymma villfarelse blivit skadade i sitt trosliv. Inte nog med detta. Den har också skapat ångestneuroser, ja till och med psykoser hos en del människor, som har anlag för det.

Örjan hade läst boken ”Dom över Sverige.”, som sades vara en profetia. Den skildrade en förestående militär invasion. Han blev apatisk och vägrade göra sina läxor. Han sa till sin lärare:

Det är ingen idé, det ska ju bli krig i Sverige.

I vuxen ålder skrev han en del om sina tankar om livet. Örjan trodde på Gud, men han tog avstånd ifrån de gudsbilder som utmålats för honom i hans barndomstid.

"Varför vände jag Gud ryggen? Varför trodde jag inte på min barndoms Gud? Varför trodde jag inte på mina föräldrars Gud? Varför trodde jag inte på kyrkans Gud och deras förkunnelse? Var det för att jag tyckte att så många gömde sig bakom sin tro i stället för att leva efter den?" (Ur ”Minnen” av Örjan Eriksson)

"Församlingen sjöng: ”O sällhet stor som Herren ger, ren här på denna jord.” Jag kände ett hål min själ. Jag grät. Inga tårar. Jag grät inombords. Var är du ”min sällhet stor?” Gud har du glömt bort att jag finns till? Jag har en stor längtan, men jag vet inte vad jag längtar efter. Är det längtan efter att få möta Gud, eller är det längtan efter en slags upplevelse utanför den jordiska tillvaron?" (Ur ”Minnen” av Örjan Eriksson)

"Åren gick vidare. Jag flydde mer och mer. Dränkte min ensamhet, ångest, oro och mina tankar. Många gånger försvann jag in i andra världar. Världar som inte existerar. Världar som endast var fantasifoster av min hjärna. Abstinens efter veckor av drickande. Ur de mörka skuggorna växte skräckbilder fram projicerade av mitt omtöcknade huvud. Delerium.. Jag levde i en skrämmande värld. Det var röster som hånfullt skrattade från rummets alla hörn. Du skall aldrig tillhöra de lyckligas skara Paradiset kommer aldrig att bli din arvedel. Lösgjorda figurer ur skuggorna närmade sig. Jag drog filten över huvudet och blundade, men de fanns ändå kvar där i mörkret. De ropade åt mig hånfullt, och jag kunde inte utestänga deras röster.

Aldrig ska du få tillhöra de himmelska skarorna. Jo, det ska jag, ropade jag. Aldrig, aldrig, svarade de ur skuggorna, Du tillhör oss. Från rummet hörde jag sånger och röster med ett annat innehåll. Sånger om räddning och frälsning, om det himmelska paradiset, som jag skulle få till arvedel. Alltsammans var så verkligt. En skrämmande mardröm bortom allt sådant som i verkligheten finns. En hallucinatorisk upplevelse, som var så verklig att jag i flera dygn levde i denna skräckfyllda skuggvärld, där jag slets mellan de två värderingar av den andliga världen, som jag byggt upp under mitt liv." (Ur ”Minnen av Örjan Eriksson)

Örjan hade behövt omformulera sin tro på ett nytt sätt och göra sig fri ifrån de religiösa grubblerierna, och den felaktiga gudsbild som han tyvärr hade fått med sig från sin barndomstid.

FJÄRDE KAPITLET

Barnrikehusen vid Storsvängen 38 och Dalgången 17

"Kyrt å Gynnar, Stig å Arne å lille gyllet, kom opp å ät!"

Fru Karlssons gälla röst hördes över hela gården.

"Rolf, vill du gå till affären åt me,?"ropade fru Svensson i B-uppgången.

"Dä står på lappen å du får dä som blir över."

Så slängde hon ut några mynt inslagna i ett papper utan att vänta på mitt svar. Jag brukade ju aldrig säga nej, för jag trodde ju alltid att slanten, som blev över, skulle bli större. För det mesta kunde det väl bli en fem eller tioöring över att köpa lite godis för. Det fanns en Konsumbutik på andra sidan gatan dit vi kunde gå och handla. Det fanns en tydlig social kod ibland de 36 barnfamiljer som bodde här och stackars den som vågade avvika från mönstret. Om jag till exempel hade tagit på mig läroverksmössan, när jag kom hem ifrån skolan fick alla höra:

"Se där kommer en lärkabock."

eller när vi kom hem ifrån söndagsskolan:

"Där kommer Jesus och hans lärjungar."

Jag tillhörde nog dem som avvek och ibland till ett ganska högt pris. Vi pingstvänner hade fått sektstämpeln och det fanns mycket förutfattade meningar om oss. Mina två äldre bröder kände sig nog inte lika utanför som jag gjorde. Jag var angelägen om att vara tydlig med min tro, men jag tror att mina bröder tyckte att detta var pinsamt.

Vi bodde i trettioåtta C, i en lägenhet som bestod av tre rum och kök på tredje våningen. I ett gammalt hyreskontrakt läser jag att vi flyttade dit den 1 oktober 1942:

"Den överenskomna hyressumman utgör för helt år 1199 kronor, som utan anfordran förskottsvis betalas sist å söckendagen näst före varje kalendermånads början till hyresvärden eller hans ombud med 99 kronor i månaden."

Efter 22 år var månadshyran år 1964 155 kronor. Min pappa har antecknat detta på hyreskontraktet. År 1979 hade den stigit till 562 kronor.

"Hyresvärden förbinder sig att förmedelst de i lägenheten installerade anordningarna för centraluppvärmning och varmvattentillförsel tillhandahålla för lägenhetens uppvärmning erforderligt värme samt varmvatten under tiden som gäller för huset i övrigt och av hyresvärden bestämmes."

(Vanlig eldningssäsong räknas för värme 15/9-15/5, för varmvatten 1/9-1/6.)

För barnfamiljerna var de här lägenheterna mycket moderna. En trebarnsfamilj fick två rum och kök, toalett och badrum. Med fem barn var man berättigad till en trea. Trångt kan vi tycka, jämfört med nutidens krav på bostadsytor, men vid den här tiden var det ett himmelrike. Trenden hade vänt i Norrköpings bostadshistoria. Tidigare efter första världskriget hade Norrköping haft Sveriges sämsta bostadsstandard, men nu inleddes en ny epok genom övergången från järnspiselrum till modernt boende. En man som betydde mycket för denna utveckling var Verkställande direktören i HSB Erik Rönnhagen Han nöjde sig inte med att bygga lägenheter utan såg också till att det i de så kallade barnrikehusen, Solgårdarna, också blev barnträdgårdar, (lekskolor) i Fröbels anda Dit anställdes också personal.

Ifrån köksfönstret signalerade jag morse-signaler med min ficklampa till en kompis som bodde på Dalgången sjutton. Ibland brukade jag också föra statistik över alla som passerade förbi torget. Gående, cyklister, hästskjutsar, personbilar, lastbilar och andra fordon. På gården lekte vi en del farliga lekar. Vi kastade kniv. Det innebar att vi med olika rörelser skulle få knivspetsen att fastna i sanden. Men det var trots allt ganska oskyldiga lekar, och mig veterligen hände det sällan någon olycka. En tragisk händelse minns jag. En av grannpojkarna hade i skolan träffats av en tennisboll i tinningen och hans liv gick inte att rädda. Det väckte verkligen en stor sorg i kvarteret där vi bodde. Att döden drabbade en så ung kille var obegripligt

Åse som bodde på nedre botten, satt ofta håglöst och "glodde" genom fönstret. Några pojkar som gick förbi spottade en loska och grimaserade. Det var synd om Åse. Hon kunde inte röra sig som de andra barnen utan satt för det mesta inne. Hennes mamma var folkskygg och visade sig sällan utomhus. Pappa Gösta, en magerlagd liten man, med basker och glasögon såg man ofta på väg ut i något ärende. En dag kunde man höra mammans röst ifrån lägenheten: "Gösta var halu ställt potta?" Detta snappades upp av en del elaka barn på gården. Så fort de fick se honom ropade de: "Gösta, Gösta!" Och när han vände sig om skrek de: "Gösta var halu ställt potta!" Gösta såg förargad ut och småmuttrade för sig själv: "Att man aldrig kan få va ifré på den här går´n, utan att ständigt bli trakasserad av alla busfrön."

Vi lekte uppe på berget i närheten av husen. Det var lätt att klättra upp på den ena sidan, men det fanns också en annan brant sida som vi kallade för "brantan". Där var det både svårt och farligt att klättra upp och vi blev förmanade att inte göra det, ja det var en fasa för föräldrarna att få veta att deras barn varit olydiga och trotsat faran. Det var ett stolleprov att klättra uppför "brantan", men det fanns en del grabbar som ville imponera på sina kamrater och utsätta sig för detta. Pilträdet vid foten av berget inbjöd till klättring. En av mina lekkamrater frågade mig om jag ville hålla hans smörgås medan han klättrade upp i trädet. När han kom ner frågade han: "Var är min smörgås?" "Den åt jag upp," svarade jag till hans stora förargelse Egentligen tyckte jag nog att han fick skylla sig själv.

På den grus lagda gården fanns det en sandlåda, en gungbräda, gungor och klätterställningar. Den ena med ringar som man kunde hänga med knävecken i. Sandlådan fylldes ofta med ny färsk sand till alla barns förtjusning. En del fredagar kom farbror Göte hem ”glad i hatten” Han satte sig i sandlådan, greppade om en bräda, låtsades att han spelade gitarr och så klämde han i med: "En sjöman älskar havets våg"

En ställning fanns där man kunde piska mattor. Så fanns det ett inhägnat utrymme, där soptunnorna stod. Dessa tunnor drog grabbarna ut på gården och använde som fotbollsmål till stor förtret för gårdskarlen. Lägenheterna var utrustade med gasspis och kallvatten, dusch och badkar. Ville man bada fick man värma vattnet på spisen, åtminstone under den del av året som inte var eldningssäsong. I huset vi bodde fanns en tvättstuga i källaren. I en stor gryta som uppvärmdes med gas kokades tvätten. Den sköljdes i särskilda, hjulförsedda kar, där det fanns kranar nertill, så att det gick lätt att tömma sköljvattnet. Vattnet pressades ur kläderna genom att de fick passera två handvevade valsar. I torkrummet fanns en stor fläkt, som man fick starta genom att stoppa i särskilda polletter i en automat. I mangelstugan fick jag ofta hjälpa mamma att dra lakan. När tvätten var färdig skulle den bäras upp och snyggt och prydligt läggas på sin plats. Det ansågs slarvigt att inte mangla lakan och handdukar.

Det fanns varken kyl eller frys under min barndom och vårt skafferi var beläget vid en innervägg. Om något skulle förvaras svalt så fanns ett litet förråd i källaren. Där fanns plats för potatis och rotfrukter och även för konserverad frukt, en lyx som förunnades oss på söndagar ibland. Mamma brukade själv konservera och glasburkarna förvarades i matkällaren.

I källaren hade vi också ett litet förråd där vi kunde förvara sådant som vi inte hade plats för i lägenheten. En tid använde jag detta utrymme som mörkrum. Jag placerade en tjuvkontakt i källarens glödlampa och kunde på det sättet få in en sladd till en mörkrumslampa. Det var en primitiv utrustning, men jag lyckades i alla fall med att framkalla en del små fotografier i storleken 6 x 9. Negativen hade jag fått låna av min syster Ingrid, som fotograferat med sin lådkamera.

I vår trappuppgång var vi först med att skaffa telefon. Det hände att grannarna ville låna telefon och ibland fick vi också gå med bud till dem. Att hjälpas åt var nödvändigt om grannsämjan skulle vara god. Ibland kunde hjälpsamheten bli lite väl dramatisk,till exempel när en av grannfruarna behövde hjälp när hennes spritpåverkade man slog henne. Då fick pappa gå ner och hålla den aggressiva mannen tills polisen kom och hämtade honom.

Vi som bodde vid Oxelbergen fick möjlighet att gå både i lekskola och eftermiddagshem efter skolans slut. Norrköping har alltid varit föregångare, när det gäller omsorg om barn, och i synnerhet arbetarklassens barn. Jag började i Fröbelinstitutets lekskola i treårsåldern. De hade lokal i huset vid Dalgången 17. Min lekskola, kallades egentligen barnträdgård eller kindergarten. Tysken Friedrich Fröbel anses vara fader till förskolan. I Norrköping startades landets första kindergarten år 1899 i systrarna Ellen och Maria Mobergs hem. Maria Moberg hade hört talas om Friedrich Fröbels teorier om barnuppfostran. Verksamheten kom därför att kallas för Fröbelinstitutet.

På Majgårdens eftermiddagshem fick jag vara efter skolans slut och där fick man äta mat och göra sina läxor. Där bildade vi en liten klubb, som vi kallade HK. Hemliga klubben. Vår verksamhet bestod i att spana in mystiska personer, följa efter dem och anteckna vad vi såg och hörde. Sedan skulle vi träffas och redogöra för våra upptäckter. Vi kände oss faktiskt som små detektiver. Bilen som vi sett stå parkerad vid Lösings torg, kallade vi för mördarbilen. Det var verkligen något mystiskt med den där bilen. Ingen visste vem som ägde den, men alla visste, eller åtminstone trodde, att det var just den bilen som kört på kvinnan. Troligtvis omkom hon vid olyckshändelsen. Det hade hänt en dag när jag var på väg hem ifrån skolan. Jag kunde se blodrester och bromsspåren av bilen och jag förstod att något hemskt hade inträffat.

"Det var din mamma, som blev blev påkörd"

sa en kille till mig och såg allvarlig ut.

"Du ljuger, du ljuger,"

skrek jag åt honom, medan ångesten tog stryptag om mig. Tänk om det var sant. Något hemskt hade hänt, jag såg ju blodspåren.

"Näe ja ljuger inte, Ja såget. De va ho."

Jag sprang fort hem, den där otäcka dagen. Så fort jag kom innanför dörren, så ropade jag;

"Mamma, mamma, du är väl hemma?"

"Ja visst min pojke, varför låter du så ängslig?"

Jag föll henne om halsen och berättade gråtande om det jag varit med om.

"Alla ä di elaka mot dej Rolf, men du får inte bry de omet, då blir de barre värre. Du fånte ta åte som du gör."

Om man hade något ärende in till stans centrum så var det nära till busshållplatsen rätt över gatan. Jag hade fått lära mig att aldrig tränga mig före i kön. Damer och äldre personer skulle alltid släppas före och om någon av dessa inte hade någon sittplats var det min skyldighet att resa mig och erbjuda min plats. Vilka personer var äldre? Eftersom detta var så svårt att avgöra ställde jag mig för säkerhets skull sist i kön vid hållplatsen. Hade man bråttom och hade missat bussen fick man chansa och springa till Östra station och därifrån stiga upp på spårvagnen in emot centrum. Betalningen för buss och spårvagnsresor skedde i regel med särskilda polletter som man fick köpa.

Som sagt jag hade lite svårt att anpassa mig till kamratlivet på går´n. Jag ville ju vinna människor för Jesus. I missionsbefallningen ger han oss uppdraget att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Vi kan lära oss av Jesus, genom att ta reda på hur han gjorde för att nå människorna. Det är inte bara präster och pastorer som skall vinna människor för Gud. Det är du och jag som också har fått den uppgiften. Du är kanske nyckelpersonen till någon som inte jag kan nå. Det måste vara kärleken till människor som driver oss i den uppgiften. Om vi inte kan älska människor som vi sett, kan vi inte älska Gud som vi inte sett.

I huset där vi bodde fanns Krister, som var min lekkamrat. För honom och för många andra av mina kamrater på gården talade jag om hur viktigt det är att bli frälst och ta emot Jesus. En dag sa Krister till mig att han ville bli frälst. Jag minns att jag formulerade en bön som han kunde be hemma.

I barnrikehusen blev det snart känt att jag vittnade om Jesus, ibland med respekt, men för det mesta med löjets skimmer

En av tanterna på gården föreslog att de skulle kalla mig för Jesus. Överallt i hela stan fick jag höra hur de ropade efter mig:

"Se där kommer Jesus!"

I kyrkan citerade man Guds ord för mig:

"Saliga är ni om ni skymfas för Kristi namns skull, ty härlighetens ande, Guds ande, vilar över er"

När stenarna haglade över mig och man ropade: "Jesus välsigna stenarna," så stod det i Bibeln att det var helt normalt för den som ville tjäna Jesus. Jag tänkte ibland på martyren Stefanos och kände att jag kunde identifiera mig som en martyr. En som får lida för tron på Jesu namn.