FÖRSTA KAPITLET

Min barndom, pappa och mamma, farfar, morfar och mormor

"Ja må du leva, ja må du leva....". Sånghyllningen ekade i trappuppgången.

Inifrån lägenheten hördes spädbarnsskrik. Jag fick äran att anlända till jorden den dag min mamma fyllde fyrtio år och jag blev förlöst i hemmet. Var det mamma jag hyllade i jubiloso, eller var det livet utanför den trygga värld jag levat i?

Grannkvinnorna hade med sig blommor och presenter för mamma skulle givetvis uppvaktas, fattas bara annat.

"Hur ä de mä de lilla "Tobbor"?

"Jo, som ni ser och hör har jag redan blivit uppvaktad, Det blev en pojke."

"Ja de va värst va han låter. De blir nog en riktig sångare av honom me såna röstresurser. Han blir nog lik mor sin"

"Kom in vetja. Ni måste ju få se min lille pojke. Ä han inte söt?

"Kära nån då, vilken liten gulleponke!"

"Han heter Rolf Bertil, men ska kallas Rolf "

"Ja, nu får Syster Anna hjälpa er, för jag måste gå till mitt arbete, men jag tror att hon redan har satt fram kaffekoppar i stora rummet."

Arthur sa adjö och ilade iväg. Han hade bara varit hemma en kort stund under frukostrasten.

Syster Anna, var barmorskan som hade hjälpt mamma när jag blev förlöst hemma på Stockholmsvägen..

Arthur var 41 år, Rut hade nyss fyllt 14, Ingrid 12, Roland 5 och Örjan 3 år. När Rut fick veta att mamma skulle ha barn hade hon sagt:

"Ska ru ha en unge nu igen?"

Från Stockholmsvägen i Norrköping flyttade vi till Storsvängen vid Oxelbergen i den östra stadsdelen, till en lägenhet som hade tre rum och ett kök.

Vi hade allt som behövdes för livets uppehälle och tillhörde arbetarklassen, den del av befolkningen som utförde avlönat kroppsarbete. Det var på den tiden så att kvinnorna för det mesta skulle sköta hem, make och barn och allt vad detta innebar av tvätt, städning, matlagning, ja alla i ett hushåll förekommande sysslor. Männen stod för inkomsten till familjen. När jag föddes arbetade pappa med att leverera ved och kol till stadens hushåll.

Pappa låg i bästa sängen i vardagsrummet. Mamma låg i en utdragssoffa i köket. I pojkrummet som var ganska litet låg vi tre bröder. Roland som var äldst fick en egen säng och Örjan och jag fick ligga i en våningssäng som pappa hade tillverkat.

Rut flyttade hemifrån när hon gifte sig. Då hade jag fyllt fem år. Ingrid hade ett eget rum, som hon senare fick dela med sin dotter Kerstin.

Eva Andersson eller "tant Eva" eller "Eva" var nästan som en familjemedlem i vårt hem. I sin ungdom hade hon och mamma blivit väninnor. Eftersom hon inte hade några egna barn, så blev vi hennes. Eva blev en ständig följeslagare hos oss under hela vår uppväxt. Ja hon blev nästan oumbärlig, som hjälp i vårt hem, inte minst under mammas sjukdomstid och efter hennes död. Varje vecka när det var lönedags, så visste vi att hon gärna ville att vi skulle möta henne. Ofta stod vi bröder utanför fabriken där hon arbetade och väntade. När vi mötte dem som slutat sitt arbete på eftermiddagen, så smålog de. De visste ju att vi var ”Evas gunstlingar.” Hon tog oss i handen och så följdes vi åt upp till henne, hand i hand gående, rakt igenom stadens centrum. I Sankt Persgatebacken fanns många små butiker, där hon hon köpte frukt och godis. Det var så spännande för vi visste ju att på Korsgatan där hon bodde i ett rum med kokvrå bjöds alltid på något gott.

Mamma hade många vänner och de kom ofta på besök. Ofta sa mamma till mig:

"Spela och sjung för oss Rolf."

"Va vill ni höra då?" sa jag

"Du kan väl spele den där biten om soldaten,"

sa tant Larsson.

"Hur går den då? Kan tant Larsson sjunge en liten stump, så jag förstår vikken ni mener?".

”Hans skor är för stora och hans mössa för trång, hans byxor för smala och hans rock är för lång. Men de gör detsamma för han är min soldat. Någonstans i Sverige”

Ja ska försöke, ja tror nog att jag kan biten.

De förundrades över att jag kunde spela den utan några noter.

Jag var omkring fem år när jag tog ut melodier på gehör, allt efter som jag hörde dem i radion eller i kyrkan.

Mamma var med när Sionförsamlingen i Norrköping bildades ibland de fyrtiofem första medlemmarna. På ett foto finns hon med vid den historiska dopförrättningen vid Sjövik, Ensjön, där tjugoen personer döptes. Mamma var då nitton år Detta hände den 3 juli 1921, strax före församlingens bildande. De vänner som då var med hade under några år samlats i hemmen till enskilda böneringsmöten.

Vid den här tiden hjälpte Tage Sjöberg till som evangelist, men när församlingen strax efter detta bildades blev Ture Johansson församlingens första föreståndare och pastor.

Så här står det beskrivet om vad som hände på den tiden i Sionförsamlingens femtioåriga jubileumsskrift:

”Det var i början av det här seklet, som Gud sände en särskild besökelsetid över vår jord. Innerlig längtan och uthållig bön beredde vägen för väckelsen. Guds svar var en mäktig andeutgjutelse, då skaror av människor blev döpta i den Helige Ande, talade i tungor och undfick olika Andens gåvor.

Även om den väckelse, som utbröt i Los Angeles i U.S.A., har låtit mest tala om sig, är det kanske inte rätt att säga, att elden spred sig därifrån utöver jorden, utan det är väl snarare så, att Guds eld föll på enskilda platser i världen helt oberoende av varandra.

När Guds längtande barn hörde talas om väckelsen på andra håll, blev det anledning till att deras längtan blev ännu starkare. De förstod inte alltid, vad de sökte, det var ju så nytt alltsammans, men Gud svarade på deras hjärtans rop genom att döpa i Helig Ande och eld. Så spred sig väckelsen från plats till plats.

Också i Norrköping var det många troende vänner som längtade efter mer av Gud. Några var redan döpta i den Helige Ande, och deras rika böneliv och innerliga kärlek till Jesus blev en sporre för andra att söka sig fram till samma upplevelse.”

Skräddaren David Holmberg blev ledare för den nya bönegruppen, som samlades i hemmen. Det var i den gruppen som mamma deltog. Hon var också med när församlingen bildades söndagen den 4 september 1921.

”Utifrån möttes man av mycket missförstånd och även direkt förföljelse. Skriverierna i tidningarna om ”orgier” och ”fall av sinnessjukdom” förekom vid flera tillfällen. Det kostade någonting att vara med på den tiden. Man var en föraktad skara. Men Herren välsignade och mötte med Sitt folk.”

Mamma som då var ungdom deltog i församlingens strängmusik, där hon spelade gitarr. Hon sjöng även solosånger, till eget ackompanjemang. Jag minns hennes speciella ”knäppteknik” på gitarren. Hon knäppte brutna treklanger på gitarrens tre nedersta strängar, samtidigt som hon använde sig av växelbas på bassträngarna.

I sin barn och ungdom tillhörde hon Frälsningsarméns första kår som låg på Vattengatan. Tidigt blev hon och hennes tre systrar föräldralösa och fick klara sig på egen hand. Mamma var glad och öppen till sitt väsen Hon hade många väninnor både i och utanför församlingen. När hon var tjugofem år gifte hon sig med pappa Arthur.

Min morfar, som dog redan i början av 1920-talet, spelade fiol. Mammas kusin Harald Knutsson har berättat att morfar byggde sin egen fiol. Han fick lämna den som pant till en släkting för ett penninglån. Morfar hann aldrig få tillbaka sin fiol och hur det gick med de lånade pengarna känner jag inte till. Harald har ritat flera teckningar, som jag fått av honom. Det är motiv, bland annat från det hus där morfar föddes i Västra Husby. I sin ungdom arbetade morfar som dräng och senare i livet som grovarbetare.

Min mamma tyckte att jag borde få utbildning i musik. Jag fick börja för "farbror Erik", när jag var i sjuårsåldern. Han var körledare och organist i vår kyrka och en mycket duktig musiker, men han var inte lika duktig på att undervisa barn, åtminstone inte mig. Noter var jag vid denna tid helt främmande för. Jag fick övningsuppgifter ur läroboken: ”Pianospelets ABC. Första stycket hette: ”All min början bliver svår, bättre går det år från år.” Han såg på mig och sa:

"Om du inte kan din läxa till nästa gång så blir jag riktigt sträng mot dig."

Mamma väntade utanför huset och när jag denna gång kom ner till henne och berättade vad han sagt så sa hon:

"Då behöver du inte gå dit mer",

Jag fortsatte i alla fall att spela på mitt sätt. Noter lärde jag mig på egen hand och fick användning för när jag började att spela i blåsorkestern i kyrkan. Där spelade jag bastuba, och fick då lära mig att känna igen noterna i basklav. Ledare för den orkestern var, Elof Adolphson, bror till den kände skådespelaren Edvin Adolphson. Elof lärde mig också att spela kontrabas .

Kyrkan med sitt rika sång och musikliv var verkligen en bra grund för att sedan komma vidare med musikutbildning. Flera ungdomar i den församlingen valde senare att bli yrkesmusiker.

Den som gav mig mina första musikaliska impulser var min farfar August. Fast jag bara var fem år när han dog, så kan jag minnas honom och en del saker rätt så tydligt. Han brukade kalla mig för ”brunluven”, rufsade mig i håret och sjöng, medan han gungade mig på sitt knä.

Brunluven, brunluven.

När min kamrat Ulf kom och hälsade på, sa han:

Men se där kommer ju lille ulven,

och så sjöng han med glimten i ögat:

Om ulven ryter aldrig så, Han lilla lammet ej kan nå; Ty uppå vägen törs han ej. Dit får ej ulvar gå, o nej!

Farfar köpte ett orgelharmonium. På tangenterna skrev han upp skalans toner, så att jag kunde få hum om hur de lät. Så sjöng han mycket och spelade på sin flöjt:

Ko, ko, sa gök som satt i grana, spela du, så dansar jag med barna, faderuntan-tuntan-tu-ra-lu-ra-lej

Farfar, som var skogvaktare och anställd av Grytgöls bruk, startade med brukspatron Adolf Burén, en blåsorkester i Grytgöl. Han behärskade olika blåsinstrument, men mest känt är att han spelade flöjt. De första blåsinstrument som användes i vår kyrka, hade farfar skaffat ifrån den nedlagda orkestern i Grytgöl.

Farfar kunde berätta historier med stor inlevelse.. Några av dem finns nedskrivna. De ska läsas på östgötadialekt:

”Bonden Adolf ifrån Boka, hade kommit i något ärende till skogvaktaren, där några vänner satt och samspråkade en söndagseftermiddag.

Vad har Adolf gjort med sin arm?

(En av armarna hängde utmed sidan)

Å ja råke fare ner å halmlasset härmä dan å feck e stång i armveket å vart hängenäs te de feck hjälpe dän mäj, å dä gjorde så ont, så ja trodde ja skulle dö. Värre va dä felle må Herra tro, när ja vart stuken av den där otäcke ärmen en sämmer. Vi hölls å slo änga, å dä va så otäckt värmt den dan, å då ä ärmen framme. Å den otäcken högg mäj i skanka å dä börje å sviä och värkä så förhärdat. O ja skrek åt päjken å di are som va mä mäj: Slit å silkesbannet å hatten å bin äm vi strumpbånstället, så att de inte går åt livet på mäj, för då dör ja fälle. Å dä gjorde de å skanka svullne som e smörkärne å ja börjä te å fryse, å ja fäck sån frässe, så ja frös å frös. Ja skrek på däm: Gå etter nåt värmt ja får i mäj hälest fryser ja ihjäl. Å de språng hem etter värmt, ja feck i mäj. Sen vart de annet å. Ja vart så heter, så heter, så ja trodde ja skulle brinnä äpp. Å ja grov ner mä i dyn för te å svalkä mäj. Å sän vart ja så, så tärstuger, så ha ja inte fått vatten, så hade ja dogi igän. Å ja va så sjuker, så sjuker i flerä dager, men så dä å så di feck lässe däna bånnet från strumpbånstället. Når han högg mäj, så skrek ja på däm: Ta fatt den otäcken innan han hinner te vattnet, får då dör ja felle. Å di hannifatten å slog ihjälen den otäcken. Å han va som käpper mä roser på ryggen. Så dä va den rätte sorten.

Adolf har väl gott om villebråd på sina marker?

Jovars dä rör sej i varan böske mä fögel.

Kanske Adolf tillåter att vi tittar in på sina ägor när vi är ute i skogen?

Javars, herra får jage så mycke ni vill på mina äger, bare ni inte tar den där Agusten mä er, för dä tillåter ja bus inte. Han skjuter så mycke fägel som finns i skogen å han har ju en sån där skuffere, en tocken där som di ladder där bak å e kula som snurrer runt i kupa, å kula går mil o vej. Å den där skuffern gniär han i skogen mä. Å härmä dan när ja geck neråt bruket, var han på are sia dammen, äppi skogen, å där small skät på skät me den där skuffern, så den får ni bus intä ta mä på mina äger.”

Agusten, som fick jaga på Grytgöls marker, men tydligen inte i Boka, det var min farfar.

August bröt sin bana som jägare, skogsman och hemmansägare. Han sålde Gölsgården i Grytgöl och startade en industri i Norrköping i mitten av 1920-talet.

Norrköpings trådverk som senare bytte namn till Järntrådverken växte och kapital behövdes för dess utveckling.

Min farfar måste därför skaffa sig kompanjoner. Det visade sig att dessa kompanjoner inte längre ville ha farfar med i företaget. Sönerna avskedades, men en av dem kunde inte avskedas, eftersom han var fackligt ansluten. Han blev kvar i några år därefter. Min farfar fick gå ifrån den industri han startat De lyckades manövrera ut honom ur företaget Han var säkert alltför godtrogen och en gammal vän till familjen sa till mig för många år sedan att han helt enkelt blev lurad och utan sin del av det kapital han satsat.

Innan farfar hade sålt sin gård, hade han några år tidigare planerat att bygga om stugan med en tillbyggd lokal för frikyrklig verksamhet.

Så här skriver min pappa om detta projekt:

"Redan år 1920 fanns en pingstförsamling i Örebro,som jag besökte. Visst var vi vänner av pingsten även om vi var baptister. Då vi senare fick kännedom om den s.k. "Kopparbergsstriden" började vi regelbundet att läsa tidningen Evangeli Härold, samt Lewi Pethrus bok "De kristnas enhet". Vi fick mer och mer förståelse för våra "fria pingstvänner.” Det ryktades om att s.k. "fria församlingar" bildats i Finspång och Norrköping. (Med fria menas här att de inte var bundna till något samfund. Min parentes.)

Ibland cyklade vi till Örmon och hälsade på i den lilla församling som fanns där. Vi samlades också i vårt eget föräldrahem till bön, och hade också planer på att bilda en "fri församling". Vid vinterns skogsavverkning avskildes lämpligt sågtimmer för ombyggnad av vår bostad, Göl i Grytgöl, med utrymme för möten. Alla sådana planer lades åt sidan från och med hösten 1923, då vår far köpte AB Järntrådverken i Norrköping. (Företaget kallades i början Norrköpings Trådverk) Men åtta år senare bildades en pingstförsamling på orten. Under de sex år jag tillhörde Baptistförsamlingeni Grytgöl, deltog jag i söndagsskolan i Grytgöl, Stigstorp och i Boka by. Under tre år var jag också evangelist i församlingen.”

Farfar bodde den sista tiden av sitt liv i vårt hem och mamma skötte om honom, så att han fick sluta sina dagar hos oss.

Arthur tillhörde i sin ungdom Betaniaförsamlingen i Grytgöl, även kallad Hällestad första baptistförsamling, en av landets äldsta frikyrkoförsamlingar. Så här skriver han:

"Det var som femtonåring jag kom i kontakt med den väckelse som berörde min hembygd under åren 1916-1923. Två stora dopförrättningar hölls under vintern och sommaren 1918, då jag som 16 åring, tillsammans med min syster Gerda 18 år blev döpt tillsammans med en rad vänner.

Bland ungdom, men även bland en del äldre fanns vid denna tid en längtan att få uppleva och ta emot "kraften ifrån höjden". Det var förkunnelsen om Andens dop, som tog sig uttryck i denna längtan. Man gick långa vägar för att få vara med där man samlades till bön. Detta gjorde man därför att det inte fanns förståelse för ungdomens längtan i församlingen.

Höstkonferensernai Filadelfiaförsamlingen i Örebro hörde vid denna tid till de stora uppbyggelse-högtiderna. Jag besökte denna konferens hösten 1918. År 1920 var jag med i Pastor John Ongmans bibelskola.”

"Varje år fick vi följa med vår far på älgjakt. Den började i september månad och varade en månad. Under två år fälldes tretton älgar. Ortspressen kunde berätta att Skogvaktarens fjortonårige son med tre välriktade skott hade skjutit en av älgarna som kommit springande mot honom.

När krigsutbrottet kom år 1914 hade vi varit med om en mycket regnfattig sommar. Det var mycket torrt och många skogsbränder. Den 5 juli utbröt en mycket svår skogsbrand, då militär ifrån Malm- slätt fick inkallas. Elden hade uppstått under kraftig blåst och fick ett mycket häftigt förlopp. Det såg mycket hotfullt ut och många gårdar var i riskzonen. I hemmen och bönhusen samlades man och ropade till Gud om hjälp. Så gjorde vi även i vårt hem tillsammans med vår mor. Vår far och äldre bror var ute på släckningsarbete. Gud hörde vår bön. På natten föll ett ymnigt regn och vinden lade sig.

Jag minns också vid denna tid hur beroende vi var av vattenhjulsdriften vid kvarnar, sågverk och industrier, och vilka svårigheter som inträffade vid torra somrar. Vår morbror Carl-Gustaf Sundin, som var Verkmästare vid Grytgöls Bruk hade stort bekymmer att med hjälp av två ångmaskiner och en gasmotor hålla igång driften av industrin. Bönderna fick fara långa vägar till orter där man hade bättre tillgång till vatten. Till vattenhjulsdriften hörde också ett vattenhjul som drog en blåsmaskin av ansenliga mått, en kvarleva från tiden då stångjärnssmide pågick vid bruket. Nu försåg den hand- smedjans fyra härdar med bläster, därtill de många härdar som smidde kätting. Men även blåspipan varmed man blåste in och blåste ut arbetsdagen. Den började halvsju på morgonen och avslutades klockan sex på kvällen. Man måste sätta fart på vattenhjulet för att få den dubbelpipiga signalpipan att ljuda.

Vid skogsbranden 1914 ljöd denna i flera timmar för att sammankalla människor från näraliggande orter. Min far som var skogvaktare och ordningsman, fick ta emot militären, som anlände med extra tåg om natten. Med budkavle sammankallades människor att infinna sig till vakttjänst vid de farligaste brandplatserna.

Jag kan även minnas tiden då den kooperativa handelsföre-ningen bildades, samtidigt med arbetstidsförkortningen till 8 ½ timme om dagen. Det var genom den nybildade fackföreningen som det kunde genomföras. Tidigare hade bruksherren en egen handel, dit arbetarna fick bära tillbaka sina pengar. Så var förhållandena på denna ort. Ingen konkurrens som kunde påverka prissättningen. I en del fall var förhållandena sådana att arbetsgivaren månadsvis gjorde upp räkningen med den anställde, så att denne aldrig såg några kontanter.

Men förnöjsamhet rådde i all enkelhet och fattigdom. De flesta kunde hålla sig med någon liten potatisodling, och ibland några höns och en hushållsgris. Barnen fick tidigt börja vid industrin eller i skogs och lantbruk, i vissa fall fick de sluta skolan innan de gått ut de sex klasserna. Betalningen i trädgård för en tiotimmarsdag var en krona."

Arthur fick tidigt börja arbeta bl.a. hos sin far i olika skogsarbeten, men också vid Grytgöls bruk. Han lärde sig flera yrken och utförde skickligt sina arbetsuppgifter

När han slutade hos sin far vid Järntrådverken, startade han år 1927 startade ett eget företag Firman N.A, Ericsons vedaffär. Förutom vedförsäljning tillverkade han stängsel, staket och grindar.

Under åren 1929 till och med 1945 var han anställd hos Ternlund och Karlsson som Chaufför.

Därefter var han anställd av Byggnads AB Birger Andersson som Förrådsförvaltare, smed och reparatör av byggnadsmaskiner, en tjänst som han hade under åren 1945-1950.

När fiberplattfabriken i Vrena uppfördes under åren 1950-1952 utövade han tillsyn över elektriska anordningar under byggnationen. Företaget hette Byggnads AB Mauritz Larsson.

Åren 1952-1956 var han anställd av Skånska Cementgjuteriet, där han arbetade med smidesarbeten och reparationer av maskiner vid olika större arbetsplatser.

Även under åren 1956-1960 arbetade han på liknande sätt i ett flertal företag.

Före sin pensionering var han under åren 1960-1968 anställd som industrielektriker vid Westerholms Tricotfabrik i Norrköping.

Arthur var under hela sitt liv mycket aktiv i Pingstförsamlingen i Norrköping där man fick användning av hans kunskap och händighet.. Under en lång tid var han tältchef och organiserade uppsättningen av församlingens stora tältkyrka under somrarna. Dessutom tillverkade han ett vattenhjul vid Lida församlingsgård.

ANDRA KAPITLET

Kyrkan som blev mitt andliga hem; Busväckelsen.

Församlingen, kyrkan blev och har blivit mitt andliga hem. I den gemenskapen får min tro sin näring. Jag var bara sju år när jag blev frälst. Den dagen blev en milstolpe i mitt liv. Jesus kom in i mitt liv och han har aldrig lämnat mig, och jag har aldrig lämnat honom. Jag har aldrig ångrat beslutet att följa Jesus. Året därpå blev jag döpt och medlem i Sionförsamlingen Norrköping.

Sionkyrkan låg vid denna tid på Hantverkaregatan, som senare bytte namn till Skomakaregatan.

Det var en stor församling med över ettusen medlemmar och en livlig barn och ungdomsverksamhet. Där fanns förutom verksamheten i kyrkan, söndagsskolor och vardagsverksamhet i flera stadsdelar och på utposter utanför staden. Församlingen lade särskilt stor vikt vid arbetet bland barn och ungdom. Många medlemmar gav sin tid åt att vara söndagsskollärare och ungdomsledare. Detta gav resultat. Unga människor fick göra upplevelser av stor betydelse. Många av dem lyckades bra och fick betydelsefulla poster i samhället. På söndagar hämtades barn med särskilt abonnerad spårvagn till söndagsskolan. Söndagsskolan hade ett eget bibliotek där barnen fick låna böcker även ifrån förlag som inte var representerade i stadens bibliotek och hade en egen tidning, ja engagemanget för barn och ungdomsarbetet var mycket stort.

Ungdomsveckor hölls både sommar och vinter. De mest kända hölls i Svärtinge och i Mauritzberg på Vikbolandet.

Vid ett tillfälle blev det så livligt vid de andliga sammankomsterna att ortsbefolkningen i Svärtinge tillkallade polis. Guds kraft var verksam på ett sådant sätt att det blev mycket högljutt med tungotal och bönerop, där längtande ungdomar fick möta Gud och göra andliga upplevelser. Det finns människor som har svårt att förstå sådana livsyttringar De kallar sådant för svärmeri. Beskyllningar för sådant har alltid förekommit där Guds ande och kraft varit verksam.

När polisen anlände och undersökte hur det förhöll sig gjorde man ett uttalande i pressen där man skrev positivt om de ungdomar som deltog. Sådana ungdomar skulle inte utgöra något problem i samhället för framtiden, menade poliserna. Ungdomsveckan kunde då fortsätta sin verksamhet utan avbrott.

I min barndoms Sionkyrka fanns ett rikt sång och musikutbud. Den stora strängmusiken hade förutom goda sångare en stor orkester som bestod av både stråk och blåsinstrument. Den blandade kör som fanns sjöng fyrstämmigt och blåsorkestern som bestod av både bleck och träblåsinstrument, spelade både i kyrkan och ute på stadens gator. Den hade sin bästa period under 1950 och 1960 och 1970-talet.

Jag var med i söndagsskolan, blåsorkestern, i mandolinorkestern, ungdomssträngmusiken och strängmusiken. Vi hade många duktiga sång och musikledare i församlingen.

Tidigt på söndagsmorgnarna cyklade jag till någon av de söndagsskolor som fanns i stadens ytter- områden. Ibland med en biblioteksväska där jag hade med mig låneböcker till söndagsskolbarnen. Senare fick jag hjälpa till med undervisningen i söndagsskolan. Efter söndagsskolan hastade jag till kyrkan i centrum och var med på gudstjänsten.

På söndagseftermiddagarna brukade vi ofta träffas i hemmen . Där var jag tillsammans med andra ungdomar och ibland besökte vi någon av församlingens utposter där vi spelade, sjöng och vittnade om våra upplevelser. Det var fest och glädje, liv och rörelse och mycket ungdom. Många människor fick sina liv förvandlade genom tron på Herren Jesus. Överallt drog vi sjungande fram. Församlingen gav mig näring och fostran i min uppgift som sångare och musiker och jag fick utveckla mina anlag.

”Hän över floden, ser jag ibland, redan i anden himmelens land”

Det var himmelsk sång och musik i det lilla kapellet i Jonstorp och många hade kommit för att lyssna. Himlen upplevde vi i anden. Det var en härlig känsla av gudomlig närvaro. Man skall inte leva på känslor, ty de kan vara av flyktig karaktär, men nog är det härligt att också få känna himlen på jorden.Vad hade detta för betydelse? Vi var ju unga och långtifrån trötta på livet. Hur kunde det då komma sig att livet efter detta var så betydelsefullt. Sanningen var den att vi upptäckt hur viktigt det är att vara frälst och tillhöra Jesus. Utan Jesus kan vi aldrig nå himlen. Vi besjälades av en längtan att få med oss så många som möjligt. Så här sjöng vi:

”Vi måste ha fler med till himlen, vi måste ha fler med oss hem, ty portarna de glänta och änglarna de vänta och önska att få välkomna dem.”

Josef en av församlingens äldre medlemmar läste ett ord ur Bibeln och hälsade ungdomarna ifrån stan välkomna. Det var sextetten som skulle sjunga flerstämmig sång till dragspel, fiol, mandolin, trombon, trumpet och kontrabas. Allt i en improviserad, men någorlunda musikalisk samklang. Vi sjöng med glädje sångerna om himlen, fastän vi tyckte att vi hade lång tid kvar innan vi fick flytta dit, men vi trodde ju att Jesus när som helst kunde komma. Därför var det naturligt för oss att sjunga om himlen.

Jag tror att himlen är platsen där godheten existerar till fullo. Var den är belägen är ointressant. Det viktiga för mig är att jag har himlen i mitt hjärta här och nu, för att vissheten skall bära mig över tröskeln mellan tid och rum en gång när jag skall lämna mitt jordiska liv.

Majken Ekman-Atterlöf har skrivit texten till sången I himlen är jag väntad. En av stroferna lyder: "Jag blir ju här på jorden bekant med himmelen." Himlen är ingen avlägsen plats. Himmelriket är nära. Den verklighet som utgör det himmelska livet har vi redan nu. Den helige Ande som vill bo i oss vill visa oss hur vi redan nu ska kunna bli bekanta med himlen.

”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; Då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” 1. Kor. 13:12

Martin Luther sa, att han skulle bli förvånad över tre saker när han kom till himlen. För det första att så många var där som han inte trodde skulle vara där, för det andra att så många inte var där som han trodde skulle vara där och för det tredje att han själv var där.

Trots att vi inte har ett fullkomligt svar på, så vill jag betona att jag tror på Bibelns svar på den här frågan. Bibeln säger:

”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. ...Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.” Rom.. 10:9, 13.

När judarna förrättade eftermiddagsbön i templet i Jerusalem kom Petrus och Johannes dit. Då hade man burit dit en man som varit lam ifrån födseln. Han brukade sitta där och tigga för att förtjäna sitt uppehälle.

”Petrus sade: Silver och guld har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!.” Apg. 3:6

Petrus och Johannes passade på att tala om för människorna som lyssnade vad som sker i Jesu namn. De sa

”och genom tron på hans namn, har det namnet gett styrka åt mannen, som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn.”Apg 3:16.

”Prästerna, tempelkommendanten och saddukéerna som inte kunde tåla att apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen ifrån de döda.” Apg. 4:1-2

Apostlarna blev tillfrågade genom vilken kraft eller genom vilket namn som mannen blivit helad. De svarade att

”det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som ratades av er husbyggare, men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” Apg. 4:11-12

Jag tror att det är som det står i Bibeln, Bibeln är tydlig med detta att det är nödvändigt att vi tror på Jesus. Så varför skulle vi tveka? Det är ju så enkelt, men ändå så svårt för många att ta detta steg till en levande tro. Varför är det så? Det är vår uppgift att visa människor att Jesus är vägen till Gud. Detta måste få ske i både ord och handling.

Tidsbild år 1957. Jag är femton år fyllda. Tillsammans med andra ungdomar står jag utanför Sionkyrkan vid Hantverkaregatan och pratar. Det som hände efter mötena i kyrkan var ofta överraskande och trevligt. Plötsligt kommer någon fram till mig och säger:

Vill du hänga med på hippa? Du är medbjuden.

Hippa lät spännande och grabbarna och tjejerna kände jag ju förut. De var ju faktiskt mina andliga brorsor och syrror i församlingen. Helnyktra, gudfruktiga och klanderfria ungdomar. Fullt kapabel att bestämma över mig själv, så bestämde jag mig för att följa med.

Föräldrarna till "brorsan" som inbjudit oss fanns inte hemma när vi kom. De litade fullständigt på att allt skulle gå städat och helnyktert till, och vad fanns det för anledning till att tro något annat. Dämpad belysning och musik: "Moonlight serenade" med Glenn Millers storband på grammofonen fick mig att komma in i en särskilt angenäm stämning. Så blev vi bjudna på förtäring, alkoholfritt givetvis. Något annan var helt otänkbart i ett frikyrkohem vid denna tid. Vad gjorde vi sedan? Jo, vi lekte, små trevliga sällskapslekar. Mörkleken hörde till den mest intima. Då var det tillåtet att krama flickorna som hamnade bredvid en i mörkret. Ja ungefär så kunde det gå till på den tiden och jag blev medbjuden på flera sådana hippor. Jag var ju med i kyrkans "innegäng" och borde ha känt mig nöjd Det var väl både oskyldigt, trevligt och spännande att få krama de gulliga flickorna och någonting inom mig bekräftade det naturliga i min dragning till det motsatta könet. Det var inte bara den köttsliga lusten, utan det var också viljan att bli älskad och bekräftad.

Men var det så här det skulle ske? Mitt samvete påminde mig om hur fel det var att kristna ungdomar ägnade sig åt sådant.

Borde jag inte vara ett bättre föredöme?

tänkte jag? En dag bestämde jag mig för att säga ifrån, även om jag förstod att de kunde ta illa upp: Jag sa precis som jag tänkte just då:

Det känns inte rätt att vi frälsta ungdomar, som tillhör församlingen använder vår tid på det här sättet. Vi har ett mycket större uppdrag. Låt oss sluta upp med det här.

En av grabbarna ilsknade till och tyckte väl att jag inte hade rättighet att bestämma hur de skulle göra, ja stämningen blev mycket pinsam. För att inte förstöra festen bestämde jag mig för att gå därifrån. Jag tänkte aldrig på att jag kunde hamna "utanför" genom en sådan handling och jag gjorde det inte heller.

Busväckelsen.

Under senare delen av nittonhundrafemtiotalet och början av nittonhundrasextiotalet fick försam- lingen uppleva en tid av andlig förnyelse. Den har kallats för Busväckelsen eftersom så många människor ifrån den så kallade ”undre världen” blev frälsta och omhändertagna av församlingen. En del var väldigt illa utsatta. Det var utomhusliggare och andra som levt ett destruktivt liv. De fick bada i församlingens badrum, skrubbades rena, fick nya rena kläder och erbjöds lägenheter genom församlingens försorg..

En av dem som fick göra en sådan revolutionerande upplevelse var Nils Persson. Han kallades på den tiden för ”Norrköpings-Teddy.” Han har skrivit om sitt liv i en liten skrift: ”Mitt liv blev förvandlat.” Han skriver där om trettiotalets arbetslöshet och hur han själv drogs in i brott och småstölder.

Redan vid nitton års ålder blev han alkoholist. Dessförinnan hade han kommit in på brottets bana och fått långa fängelsestraff. Han skriver att det verkliga straffet började, när han kom ut ifrån fängelset. Det är först då som människorna dömer, föraktar och hatar. Själv hatade han tillbaka. Hatet hade bitit sig fast i hela hans varelse. Livet fortsatte i samma kretsgång.

Först ett rejält rus i närmaste ölstuga. På ölstugan dök det snart upp en del gamla ”kompisar”, som visade upp sin falska fasad av glädje över återseendet. "Nej men se på Teddy! Världens finaste kompis, vad vi har saknat dig. Vi är ju dina bästa vänner, var har du varit så länge?" När så alla slantarna gått åt, måste kostymen gå till pantbanken. Till sist stod han där i sin ensamhet igen, utan pengar, vänner, och kläder.

Norrköpings-Teddy hade inga verkliga vänner. Alla hade svikit och förlett honom och vid denna tidpunkt kände han inte vännen framför andra Jesus. Han hade inte fått gå i någon söndagsskola och i hans hem talade man inte om Jesus. Inte heller på fängelserna, ölstugorna och krogarna

Efter en tids resande i landet utan mål, återvände han till Norrköping och tänkte att han nu skulle få hjälp i sin egen hemstad, men så blev det inte. Han fortsatte sitt rumlande och supande och var snart avskydd av alla. Han hade ingenstans att bo men uppsökte en lada, med unken halm som bädd. Kläderna var lumpor och umgänget ”dundergubbar”

Så här skriver han:

”Den 15 oktober 1958 hade jag nått botten av träsket i storstadsdjungeln. Nu var det inte mycket bevänt med den förr så ”tuffe” Norrköpings-Teddy. Jag var beredd att taga mitt eget liv för att, som jag trodde, komma bort från allt elände. Det var Satan som gjorde ett sista desperat försök att få min själ för evigt. ”

Av en ren tillfällighet kom Norrköpings-Teddy in på ett möte i Sionkyrkan Norrköping. Han beskriver det hela som ett misstag. Det bästa misstag han gjort i hela sitt liv Han får på mötet höra talas om namnet på den som är syndares vän. En vän även med rövare. Det började röra sig i hans hjärta. Där i mötet fick han en våldsam lust till att bli vän med Jesus. Någon kom fram till honom och sa rakt på sak:

”Du ska lämna dig åt Gud i kväll och bli frälst!”

Mannen som tilltalat honom var pastor Samuel Halldorf, en av pastorerna i Sion Han sade:

"Vill du bli frälst och få Jesus till din vän så måste du bedja! Vi kan böja våra knän här vid bänken och så läser jag ur Guds ord för dig. Om du då tror på Jesus och lämnar dig till honom så blir du frälst.

Herren hörde från sin himmelska boning min bön. Han förlät mig min synds missgärning.

När jag kom ”till sans” efter ”lyckoruset” befann jag mig stående under Jesusnamnet framme vid talarstolen. Jag stod och såg med mina tårdränkta ögon på mina händer. De darrade ju inte! Jag var läkt och botad. Som det senare visade sig blev jag även helbrägdagjord, fri från alkoholbegäret, tack och lov! Men vad nu? Jag grät ju! Jag som var så tuff och hård. Jag som var så kall och bara kunde hata. Så var det inte nu längre. Nu var jag en ny skapelse i Jesus Kristus. Gud hade tagit bort allt hat och lagt dit kärlek. Hat kyler men kärlek värmer, så nu smälte allt hat och rann ut genom mina ögon i form av tårar, tårar som jag aldrig tidigare hade fällt. Så hörde jag sång. Sång från en jublande skara:

”Synd och värld, farväl för evigt, aldrig får du mig igen. Jesus frälsar, frälsar härligt. Varje stund han är min vän”

Nils Persson fick sedan eget litet hem. Efter bad och byte till rena kläder började ett nytt liv för honom, där han plötsligt fick nya vänner och fick vara med i en atmosfär av kärlek och gemenskap. Han blev senare döpt i vatten och medlem i församlingen.

På Elimförsamlingens bibelskola i Malmö mötte han en kvinna, som fått samhällets olycksbarns frälsning på sitt hjärta

Sommaren 1960 blev de vigda i samband med Nyhemsveckan och vigselförrättare var pastor Lennart Magnusson. De fick ett eget hem i Malmö och gjorde resor där de besökte fängelser och anstalter. Där mötte Nils Persson många av sina forna kumpaner och de visste ju redan vad han nu talade om.

Det var även många andra som blev frälsta vid denna tid i Sionkyrkan Norrköping.

Chilemissionären Yngve Hanell berättar i sin bok hur han blev frälst just vid denna tid:

"En väckelseevangelist kom till Sion. Han hette Ernfrid Johansson, men han kallades bara ”Tuna-Johansson” Han hade varit en ökänd fängelsekund, som hade blivit frälst i fängelset. Nu var han i Norrköping, där han vittnade om sin omvändelse och om hur Jesus hade tagit honom ut ur alkoholismens och kriminalitetens elände. Yngve berättar i sin bok om hur han och hans hustru Solveig kom till ett möte där kyrkan var alldeles fullsatt. Tuna talade och när han hade slutat sin predikan och medan sångarna sjöng gick han upp, ställde sig bakom Solveig och mig, och lade sin hand på Solveigs axel och sa:

Herren har talat till mig att du måste lämna ditt liv åt Jesus. Gör det i kväll. Du vet inte om du får något annat tillfälle. Herren har talat till mig under hela mötet.

Efter en stund reste jag mig upp, tog Solveig i handen och gick ut från läktaren. Tuna stod kvar där förtvivlad. Han tänkte,

Nu har jag skrämt iväg dem

Han följde efter oss, men i stället för att gå ut ifrån kyrkan gick jag in i kyrksalen. Jag tog Solveig i handen och vi gick fram till första bänken där vi böjde våra knän och bad till Jesus om förlåtelse och frälsning.

Det är intressant att det var f.d. gangsters och alkoholister, som tidigare varit djupt fallna människor, som fick bli redskap till att jag skulle bli frälst",

berättar Yngve i sin bok. Det var nämligen så att Nils Persson var morbror till Yngve.